Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 47 - Andras erfarenheter - Skärande bearbetning av polytetrafluoreten, av SHl - Ljusets inverkan på metallers korrosion, av U T—h - Böcker - Die Erzlagerstätten der Erde, bd 1, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bundet; snäva toleranser kan då inte innehållas.
Materialets kallflytning och "formminne" vållar
också svårigheter.
Verktyget skall i allmänhet ha 15—20° spånvinkel
för snabbt avlägsnande av spånet och 10—15°
släpp-ningsvinkel för undvikande av starkt tryck på den
relativt mjuka plasten. Svarvstål bör också ha stor
eggvinkel. Spiralborrar kan användas, om de har
polerade spår så att spånet lätt avlägsnas utan att
starkt friktionsvärme alstras. Specialborrar för
plaster med djupa, högglanspolerade spår har visat sig
ge mycket tillfredsställande resultat. Borren kan
vara en- eller tvåskärig; den förra typen är lättast
att slipa i verkstaden.
Vid bearbetning av polytetrafluoreten skall man
använda oljor som skärvätska. Denna tjänstgör som
kylmedel; ett smörjmedel är nämligen onödigt, då
plasten har mycket liten friktionskoefficient mot
stål. Oljan bör ha hög viskositet och hög
skjuvhåll-fasthet därför att plasten är svårvätbar.
Man bör borra med en matning av 125—150 u
per varv för 3—5 mm borr och svarva med
motsvarande matning. Vid användning av formande
verktyg kan matningen variera mellan 6 och 25 ji
per varv.
De strängsprutade stavar, vilka används som
utgångsmaterial, har praktiskt taget alltid inre
spänningar. Dessa uppstår genom att materialet kyls
innan de stora skjuvspänningar, som uppstår vid
formningen, hinner utjämnas. De långa
polymermo-lekjderna sträcks i flytningsriktningen och krymper
vinkelrätt mot den. Om plasten sedan upphettas till
en temperatur vid vilken den kan flyta märkbart,
utjämnas spänningarna varvid plaststycket krymper
i flytriktningen och sväller vinkelrätt mot den.
Sådana formändringar är vanliga vid bearbetning
av polytetrafluoreten, och det är därför nödvändigt
att ta hänsyn till dem. Tunnväggiga delar kan
antingen svälla eller krympa beroende på vilken
verktygstyp som används. Man gör därför verktygen
antingen för stora eller för små.
Grova sektioner beter sig annorlunda. Borrar man
t.ex. ett centralt hål i en relativt grov rundstav,
krymper denna inte, som man kunde vänta, utan
utvidgas därför att spänningarna i den utjämnas
när den sammanhållande kärnan avlägsnas. Staven
krymper i strängsprutningsriktningen och sväller
vinkelrätt mot den; ytterdiametern blir alltså större,
medan innerdiametern och längden blir mindre.
Upphettning av arbetsstycke och verktyg måste till
varje pris undvikas, om snäva toleranser skall
innehållas. Detta är särskilt besvärligt vid borrning av
långa hål, eftersom det då är svårt att åstadkomma
effektiv kylning. Man får lätt ett koniskt hål därför
att plasten trycks undan när den mjuknar vid
värm-ningen. Mindre material än normalt avlägsnas då
vid borrningen (H J Kipnes i Modern Plastics maj
1958 s. 123—125, 128, 130, 132, 232). SHl
Ljusets inverkan på metallers korrosion
Undersökningar vid Bureau of Standards har visat
att koppar i beröring med luftmättat vatten och
under kraftig belysning korroderar mindre än i
mörker. Man använde en polerad enkristall av högren
koppar (99,99 °/o) som, nedsatt i destillerat,
luft-mättat vatten av rumstemperatur, bestrålades med
en 3 200°K volframlampa på en del av ytan som i
övrigt var obelyst. Efter några timmar fann man att
den belysta delen hade ett täckskikt av 120 Å,
medan den obelysta delens täckskikt var 500 Å.
För att undersöka ljusets inflytande på en redan
oxiderad kopparyta lät man täckskiktet som bestod
av koppar (I) oxid uppnå en tjocklek av 1 000—2 000
Å, varefter detta bestrålades. Efter någon tid hade
det bestrålade oxidskiktet blivit tunnare. Man anser
att bestrålningen av koppar (I) oxid, som är en
halvledare med katjonunderskott, åstadkommer ett
elektronflöde från oxiden till metallen. Flödesriktningen
är sålunda motsatt den vid oxidens bildning.
Om aluminium och tantal bestrålas under liknande
förhållanden ökar däremot korrosionen, emedan de
bildade oxiderna är katjonöverskottsledare.
Undersökningen synes ge en direkt överensstämmelse
mellan korrosionshastigheten i vatten och den
underliggande metallens kristallstruktur (J Kruger i
National Bureau of Standards Technical News Bulletin
mars 1958 s. 47). U T—h
böcker
Die Erzlagerstätten der Erde, bd 1: Die
Erz-lagerstätten der Frühkristallisation, av Hans
Schneiderhöhn. Fischer, Stuttgart 1958. 314 s.,
143 fig. 34 DM.
Denna bok är 2:a upplagan av förf:s 1941 utgivna
"Lehrbuch der Erzlagerstätten", som utvidgats till
en utförlig handbok, varav det första bandet nu
utkommit.
Inledningsvis ger förf. några föranmärkningar till
den allmänna malmgeologin eller
mineralfyndig-hetsgeologin, som väl blir det framtida namnet.
Med anledning av den numera allt vanligare
specialiseringen inom olika grenar av den geologiska
vetenskapen går han i den inledande delen igenom
vad man behöver veta inom kristallografi, speciell
och allmän mineralogi, fysikalisk-kemiska och
experimentella hjälpvetenskaper, kemiska, geokemiska
och atomfysikaliska grunder och lagar, speciell
petrografi för eruptivbergarter, sedimentärbergarter
och kristallina skiffrar, tektonik samt geotektoniska
och geomagmatiska samband för att kunna studera
malmgeologi.
Bokens andra del omfattar allmänna uppgifter om
likvidmagmatiska malmfyndigheter inom det
tidigare kristallisationsskedet och dess basiska
stam-eller urmagma. I denna del utreds orsakerna till den
magmatiska differentiationen och dennas resultat
samt lämnas en översikt över de likvidmagmatiska
malmerna från det tidiga kristallisationsskedet.
Så följer redogörelser för kromitfyndigheter,
nic-kelmagnetkis-kopparkisfyndigheter, de viktigaste
ti-tanomagnetitfyndigheterna i världen och slutligen
för likvidmagnetiska pneumatolytiskt hydrotermala
övergångstyper av fyndigheter. Till de sistnämnda
räknas inom magnetit-apatitgruppen fosforhaltiga
malmer av Kiruna-typ, t.ex. Kiirunavaara,
Luossavaara, Gällivare malmberg o.a. i Lappland samt
Grängesberg i mellersta Sverige.
Till textdelen hör en omfattande
litteraturförteckning jämte utförliga sak-, orts- och namnregister,
som underlättar bokens begagnande.
Det är av mycket stor betydelse för malmgeologer
och gruvmätare samt för geologi intresserade
gruvingenjörer att en ny stor handbok i malmgeologi
TEKN ISK TI DSKRI FT 1958 1255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
