Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 1 - Naturskydd och kraftproduktion. De statlgia kraftintressena och naturvården, av Erik Grafström - Naturskydd och kraftproduktion. Förlsuter för landets växt- och djurliv, av G Einar Du Rietz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G Einar Du Rietz
Vad kan skyddas?
Analysen leder i så fall fram till två slutsatser.
Den ena är att atomkraften icke ger oss
möjlighet att undanta kvantitativt väsentliga delar av
vattenkraften från exploatering. Den andra är
att möjligheter kan komma att föreligga att
undanta delar av vattenkraften från
exploatering, som — om också kvantitativt begränsade
— kan öppna dörren för en diskussion mellan
kraftintressenter och naturskyddsintressenter
och ge ur naturskyddssynpunkt positiva
resultat. När jag säger undanta menar jag två
ting. För det första undantar vi redan i våra
regionsplaner vissa objekt, som vi vet med oss
har en alldeles särskild betydelse ur
natur-skyddssynpunkt — exempelvis Laidaure med
Rapadalen och Tarasälven i Lilla
Luleälvs-området. Läget beträffande Tännforsen är
analogt. Det är ett uttryck för vår uppfattning att
dessa över huvud taget ej bör bli föremål för
utbyggnad — icke på grund av ekonomiska
överväganden men till följd av den avvägning
vi själva anser oss böra göra mellan
krafteko-nomiska synpunkter, synpunkter som berör
den omgivande bygden och dess näringsliv
samt rena naturskyddssynpunkter. Jag skulle
kunna kalla dem absoluta undantag, så långt vi
i dag kan bestämma över våra efterträdares
handlingar.
Det andra, som man skulle kunna diskutera,
vore att undanta vissa delar — icke slutgiltigt
men till en tidpunkt, låt oss säga till mitten på
1960-talet, då vi måste planera för utbyggandet
under första hälften av 1970-talet och då vi
säkerligen står på betydligt säkrare mark när
det gäller att bedöma, i vilken omfattning
atomkraft kan införas i vårt system. Då kan
man kanske avgöra, om dessa objekt definitivt
kan undantas från utbyggnad.
Det är av lättförståeliga skäl icke möjligt för
mig att i dag ånge vad vi skulle kunna lämna
åt sidan till mitten på 1960-talet vid vårt
aktuella planerande, det måste ju dock bli fråga
om en förhandling, där vi mäter våra
synpunkter mot varandra. Jag kan dessutom nu endast
tala för det statliga företaget. Men en viss
exemplifiering kanske jag vågar mig på.
Åreälven utgör ett av de bästa återstående
utbyggnadsobjekten i Indalsälvsområdet. Med hänsyn
till de starka naturskyddsintressen, som här
finnes, skulle vi vara beredda att ta upp en
diskussion om att för en viss period
inaktuali-sera utbyggnader. Motsättningarna är starka
i fråga om Lilla Luleälvs utnyttjande. Yi är
inte villiga förhandla om de stora och billiga
utbyggnadsprojekt, som är aktuella för oss
under de närmaste åren. Men vi skulle kunna
tänka oss en liknande diskussion om delar av
Lilla Luleälvsplanen. Pite älv eller delar
därav är ett annat exempel.
Skulle en sådan diskussion komma till stånd,
blir det naturligt att den utredning, jag angav
i början, blir en av utgångspunkterna härför.
För att inte bli missförstådd bör jag kanske
tillägga, att man icke kan utgå från att vad som
i denna utredning placeras i prioritetsgrupp
1 också självfallet skall kunna hänföras till
un-dantagsgruppen. En överläggning måste avse
ett jämförande av sådana prioriteter
(naturskönhetsprioriteter) med ekonomiska och
andra prioritetsgrunder. Hållbarheten i
eventuella överenskommelser måste bli beroende av
våra möjligheter att i övrigt i stort sett få
bygga enligt de planer vi har.
Förluster för landets
växt- och djurliv
Professor G Einar Du Rietz, Uppsala
627.8 : 502.7
Enligt Vattenlagen må byggande i vatten icke
ske, om därigenom "skulle förorsakas sådan
bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom... betydande förlust för landets
djur-eller växtvärld är att befara".
På grund av denna bestämmelse mottar
Vetenskapsakademiens Naturskyddskommitté
varje år åtskilliga remisser från Kammarkollegium
med förfrågan om denna bestämmelse är
tilllämplig på ett visst aktuellt regleringsföretag.
Vi måste nästan alltid svara, att denna fråga
inte kan besvaras tillfredsställande innan en
av därtill kompetenta botanister och zoologer
utförd undersökning gjorts, och att
Natur-skyddskommittén gärna åtar sig att organisera
och genomföra en sådan undersökning, om
därför erforderliga penningmedel ställs till
dess förfogande. Resultatet blir vanligen att de
regleringssökande genom Kammarkollegium
ställer medel till Naturskyddskommitténs
förfogande och att kommittén i sinom tid på
grundval av den utförda undersökningen
yttrar sig om graden av förlust för landets
djur-eller växtvärld genom ifrågavarande
vattenreglering.
Detta system är i princip sunt och riktigt,
men det lider i sin nuvarande form av
åtskilliga brister.
Bristerna i systemet
Det är nu i allmänhet icke möjligt att få de
erforderliga penningmedlen ställda till
förfogande förrän efter det att tillstånd till
regleringen är sökt. Åtminstone då det gäller ett
stort regleringsföretag, blir tiden då otillräcklig
för att utredningen skall kunna genomföras så
snart, att vattendomstolen inväntar den. Det
har hänt, att en vattendomstol har avgjort ett
ur denna synpunkt viktigt regleringsärende
utan att invänta en pågående undersöknings
resultat och på grundval av helt osakkunniga
uttalanden om förlusten för växt- och
djurvärlden. Man glömmer alltför lätt, att fältun-
9 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
