Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 4 - Avgiftning av metallindustrins avloppsvatten, av Richard Justh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Speciella avgiftningsmetoder
Sköljvatten, som innehåller cyanider eller
kromsyra, är särskilt giftiga. De måste i
allmänhet ledas åtskilda och avgiftas enligt
speciella förfaranden. Vid mindre anläggningar
brukar man dock använda billiga metoder
vilkas praktiska tillämpning varierar något efter
betingelserna i anläggningarna.
Cijanidhaltigt vatten
Man kan spara elektrolyter för cyanidbad
genom att alltid använda det första sköljvattnet
till utspädning eller, mera sällan, vid
tillverkning av nytt bad. Detta förfarande är särskilt
lämpligt för koncentrerade silverbad. Efter
den första sköljningen doppas de belagda
föremålen i ett avgiftningsbad, innehållande
klorkalk eller natriumhypoklorit. Man måste sörja
för att avgiftningsbadets pH är 10—11 (tabell 1)
och att dess halt av avgiftningsmedel är
tillräcklig. För hypokloritlösningar märks det
senare på en svag klorlukt.
I små anläggningar, i vilka flera cyanidbad
används, bärs ofta avgiftningsbadet från plats
till plats i t.ex. en 15 1 hink. Lösningen görs
t.ex. av 5 kg NaOCl till 100 1 vatten och försätts
med natriumhydroxid till pH 10—11; 40 mg/1
NaOH räcker för uppnående av pH 11.
Från karbonitrering i cyanidbad erhålls
också cyanidhaltigt vatten. Det kan behandlas på
samma sätt som vatten från galvaniska
processer.
Bestämning av erforderlig mängd
natriumhypoklorit för avgiftning av sköljvatten görs
på 100 ml vatten (för förbrukat bad på 10 ml).
Provet tas i en erlenmeyerkolv och dess pH
ställs in på ca 10, eventuellt genom tillsats av
lut.
Hypokloritlösning tillsätts millilitervis ur en
byrett. Efter varje tillsats skakas provet
kraftigt varefter en droppe tas ut med en glasstav
och placeras på en remsa torrt
kaliumjodid-stärkelsepapper. Vid överskott på hypoklorit
uppstår en svartblå ring eller rand på
papperet. Provet kan också utföras på en vit
porslinsplatta med kaliumjodid-stärkelselösning i
överskott.
Till 10 ml sköljvatten behövs vanligen bara
några droppar av den kommersiella
hypo-kloritlösningen. Är den vid titreringen använda
Tabell 1. Natriumhydroxidlösningars
koncentration och pH
Lösningens natriumhydroxidhalt Lösningens
gekv/1 g/1 PH
0,001 0,04 11
0,002 0,08 11,2
0,005 0,2 11,5
0,01 0,4 11,8
0,1 4,0 12,9
1,0 40,0 13,8
2,0 80,0 13,8
3,0 120,0 13,8
lösningens hypoklorithalt känd, kan man lätt
räkna ut erforderlig hypokloritmängd.
Kontroll av avloppsvattnet kan utföras
kvalitativt genom påvisande av överskott på
hypoklorit med kaliumjodid-stärkelse-papper. En
invändningsfri provning måste dock bestå i
bestämning av vattnets cyanidhalt.
Härvid kan man använda en potentiometrisk
metod med silverelektrod. Den är mycket
känslig särskilt för enkla, dvs. icke komplexa
cyanider, t.ex. i vatten från karbonitrering.
Silverelektroden ger emellertid inte riktigt
utslag för komplexa cyanider.
Därför har man utarbetat en metod vid vilken
används en elektronisk apparat med en
kalo-melavledningselektrod, en mätelektrod av
silver och en silvertråd som hjälpelektrod. Från
mätelektroden sänds en ström på 5—20 mA
till lijälpelektroden. Denna hjälpström, som är
motsatt mätspänningen, rengör mätelektroden,
varigenom mätningen kan göras utan
tidsförskjutningar.
Den uppmätta potentialen är i alkalisk
lösning oberoende av pH inom vida gränser vid
en cyanid jonkoncentration på 0—100 mg/1. På
grund av det logaritmiska sambandet mellan
koncentration och potential växer
mätnoggrannheten med fallande cyanidkoncentration,
varför metoden är särskilt lämplig för kontroll
av rinnande avloppsvatten. Halter på 0,001
mg/1 cyanidjon kan bestämmas med ±10 %
noggrannhet. Doseringen av avgiftningsmedel
kan regleras automatiskt med impulser från
analysinstrumentet.
De tunga metallerna fälls ut efter
avgiftning-en, huvudsakligen som liydroxider eller
karbonat. Efter avsättning kan det klara vattnet
släppas ut. Slammet kan bearbetas för
metallåtervinning, om detta lönar sig.
Man bör vid utfällningen av zink beakta att
hydroxiden går i lösning som zinkat, om
lösningens pH överskrider 8,5. Kadmium- och
kopparhydroxid är däremot olösliga även vid
högt pH. Det är vidare klart att de alkaliska
hydroxidsuspensionerna inte planlöst får
blandas med surt avloppsvatten, ty hydroxiderna
kan då gå i lösning.
Vill man fullständigt bortskaffa zinken ur det
neutraliserade vattnet, fälls den lämpligen med
icke giftigt kaliumcyanoferrat(II),
kaliumferro-cyanid. En tillsats av 3—5 g/1 är tillräcklig.
Man kan också genom portionsvis tillsats av
kaliumcyanoferrat(II) till 1 1 vatten bestämma
erforderlig mängd.
Kromsyrahaltigt vatten
Kromsyrabad, som används vid förkromning,
anodoxidering eller kromatering (förfaranden
såsom Lusteron, Iridite, Alodine), är giftiga
även i utspädd form. De fräter på huden och
ger lätt variga sår som kan sprida sig in till
benen. De sexvärda kromföreningarna
oskadliggörs genom reduktion till trevärda, ogiftiga
kromföreningar.
För avgiftning av i baden behandlade
föremål används mest natriumbisulfit varav man
93 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
