Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 6 - Vattenfall 50 år, av Folke Petri och Sven Lalander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 8. Vattenfalls elförsäljning uppdelad på
konsumentgrupper; □ industri, samfärdsel, ////
återdistributörer, m detaljförbrukare.
kan Vattenfalls vattenkraftutbyggnader hållas
uppe på denna höga nivå motsvarande ett
årligt effekttillskott av storleksordningen 250
MW. Under 1970-talet måste däremot
utbyggnadstakten minskas med hänsyn till den då
begränsade tillgången på ekonomiskt
utbyggnadsbara vattenfall. En förskjutning av denna
tidpunkt mot senare delen av 1970-talet är
sannolik, om vissa nu aktuella projekt om
ytterligare koncentrering av
utbyggnadseffekterna genom vattenöverledning mellan olika
vattendrag kunde realiseras.
Det ur teknisk synpunkt intressantaste
projektet är den av Nordiska Rådet på förslag
av Nordiska Vattenkraftkommittén föreslagna
överledningen från Torne träsk till
Rombaks-fjorden. Tack vare den tidigare omnämnda
utvecklingen av vattenbyggnadstekniken är det
möjligt att koncentrera vattenkrafttillgångarna
i Kalix och Torne älvar huvudsakligen till en
enda kraftstation med en produktionsförmåga
på 5 000—7 000 milj. kWh/år (Tekn. T. 1958
s. 1047). Detta internordiska projekt har
givetvis många aspekter och det fordras nära tre
års undersökningar, innan ett eventuellt
förslag om utbyggnad kan framläggas.
Jämsides med de nya vattenkraftstationerna
kommer även sjöregleringarna att fortsätta
minst i samma omfattning som hittills.
Lyckligtvis finns i de norrländska älvarna goda
möjligheter att skapa erforderliga
regleringsmagasin utan alltför stora skadeverkningar på den
lokala bebyggelsen. I detta avseende är Sverige
väsentligt bättre lottat än flertalet andra
vattenkraftländer. Regleringsbehoven är totalt sett
ej heller större än att flertalet av de
norrländska sjöarna ej behöver beröras av
sjöregleringarna.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att
vattenkraftutbyggnaderna åtminstone under den
närmaste 10-årsperioden kommer att få större
omfattning än någonsin hittills, och att denna
verksamhet även under 1970-talet kommer att
bli mycket omfattande.
Under det senaste decenniet har starka
motsättningar framträtt mellan å ena sidan
Vattenfall jämte andra kraftföretag, som ansvarar
för utbyggnaden av de svenska
vattenkrafttillgångarna, och å andra sidan företrädare för
natur- och landskapsvård, fiske, lantbruk och
renskötsel. De rent materiella skador
kraftverksutbyggnaderna åstadkommer ersättes efter
vattendomstolarnas bedömande, medan
däremot estetiska och kulturhistoriska skador
givetvis är mera svårbedömbara. På senaste tiden
har emellertid atomkraftteknikens utveckling
anvisat en åtminstone för stunden möjlig
kompromisslösning. Det förefaller nämligen nu ej
uteslutet, att atomkraftstationer i början av
1970-talet kan komma att ekonomiskt
konkurrera med den dyrare delen av den vattenkraft,
som då återstår att utbygga. Vattenfall har
därför förklarat sig beredd att efter
diskussioner med naturskyddsintressena undanta från
utbyggnad vissa speciellt känsliga vattenfall
intill dess produktionskostnaderna för
atomkraften kan bättre bedömas (Tekn, T. 1959
s. 1).
Konventionell värmekraft
Den svenska vattenkraften bör ur ekonomisk
synpunkt samarbeta med viss
värmekrafttill-sats för att utnyttjas på bästa sätt. För
Vattenfalls del har det hittills visat sig motiverat att
begränsa värmekrafttillsatsen till ca 2 %
under normala vattenår och ca 10 % under
torrårsförhållanden. Redan denna begränsade
tillsats kräver emellertid betydande
värmekraft-effekt. Det har således för Vattenfallsstyrelsen
visat sig nödvändigt att bygga nya
värmekraftstationer. Redan 1959 färdigställes det
första aggregatet i Stenungsunds
ångkraftstation, som beräknas få en total effekt på ca 700
MW i slutstadiet. Tillsvidare är de två första
aggregaten på vartdera 150 MW under
byggnad.
Den installerade effekten i Vattenfalls
värmekraftstationer får en över en längre tidsperiod
relativt begränsad utnyttjningstid. Det är
därför önskvärt att så långt som möjligt begränsa
kapitalinvesteringarna i dessa anläggningar,
även om detta medför något högre
bränslekostnader. Dessa förhållanden har riktat
Vattenfalls uppmärksamhet mot gasturbiner (Tekn.
T. 1958 s. 491).
Ett första gasturbinverk på 40 MW tas i drift
i Västervik hösten 1959. Troget sina traditioner
har Vattenfall här valt en mycket stor enhet
— den hittills största gasturbinen i världen är
på 27 MW — för att få ned de specifika
produktionskostnaderna. Under förutsättning att
de tekniska och ekonomiska erfarenheterna
från denna första gasturbinanläggning blir
gynnsamma, torde den längre fram komma att
följas av flera sådana stationer — om möjligt
med ytterligare högre aggregateffekt.
Den kombinerade el- och värmeproduktionen
i industrins mottrycksmaskiner och städernas
kraftvärmeverk har i många fall visat sig
ekonomiskt fördelaktig. Vattenfall har från
Västerås kraftverk en betydande värmeleverans till
stadens fjärrvärmenät. Det har visat sig
ekonomiskt att i stationen installera ett första
mottrycksaggregat. Vid stigande värmeleverans
kommer sannolikt ytterligare mottrycksinstal-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
