Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 7 - Bioteknologi, av Gösta V Hultgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frestningar av avgörande betydelse. Inom vissa
gränser är det möjligt för läkaren att bilda sig
en uppfattning om hållfastheten mot
neuro-tisering. Den energifattige fördrar dåligt ett
tvångsstyrt arbete med uppdrivet tempo men
klarar sig bra om han får lugna
arbetsförhållanden.
En väsentlig uppgift är också att uppdaga och
klarlägga psykiska särdrag och
sjukdomstillstånd, som kan inverka på nuvarande eller
framtida arbetsförmåga.
Erfarenhetsmässigt är bedömningen av den
psykiska arbetsförmågan av synnerligt värde
och har ofta i det enskilda fallet större
betydelse än påvisandet av eventuella fysiska
brister.
Även i andra sammanhang än arbetsplacering
kommer industriläkaren i kontakt med
psykiatriska frågor. Det kan röra sig om
anpassnings* och samarbetssvårigheter, psykiska
insufficienstillstånd och åtskilligt annat.
Industripsykiatrin vinner raskt terräng men har
ännu inte blivit tillräckligt tillgodosedd i
Sverige.
Synsinnet
Synens betydelse för arbetsförmågan är i
princip känd och erkänd men i praktiken alltför
litet beaktad. Nedsättning av synskärpan är en
vanlig företeelse. Andra rubbningar kan också
förekomma såsom färgblindhet, nattblindhet,
förträngda synfält, skelning etc. De vanligaste
formerna av synnedsättning är brytningsfelen,
närsynthet, långsynthet och astigmatism. Med
åren uppkommer också svårighet att se på
nära håll. Inställningen för närseende,
ackom-modationen, sker genom en av muskler
reglerad formförändring av linsen. Linsen stelnar
normalt med stigande ålder, vilket medför att
närpunkten flyttas allt längre ut.
Ackommoda-tionsrubbningen når vid 45- till 50-årsåldern
läsavståndet, och vid 60-årsåldern är
inställningsförmågan praktiskt taget upphävd.
De flesta fall av brytningsfel och
ålderssynt-het kan kompenseras med glasögon.
Undersökningar har visat att ca 20 % av alla människor
under 30 år behöver ögonglas. Mellan 30 och
45 år bör ungefär 50 % ha glasögon i arbetet,
och över 45 år ökar glasögonbehovet snabbt
upp till 100 %. Undersökningar på
arbetsplatserna visar regelbundet att otillfredsställt
behov av glasögon föreligger i betydlig
utsträckning.
Blindhet eller höggradig synnedsättning bara
på ena ögat förekommer ofta. Frekvensen
anges till ca 10 %. Enögdhet är av praktisk
betydelse emedan den medför försämrad
avståndsbedömning.
Några generella regler för krav på synskärpa
inom industrin kan inte uppställas på grund av
de starkt växlande förhållandena på olika
arbetsplatser. Varje fall får bedömas för sig.
Normal synskärpa betecknas med 1,0 och
nedsättning med bråkdelar därav. För findetaljerat
arbete anses en synskärpa på 0,8 i allmänhet
tillräcklig. Läsning är möjlig ned till 0,5. För
en stor del av industrins arbetsplatser räcker
det senare värdet. Ej sällan kan svagsynta och
t.o.m. blinda ges lämplig sysselsättning.
Varje inställning av ögat, vare sig det gäller
närsyn, blickriktning i sidled eller
omställning för olika ljusförhållanden, medför ett visst
mått av ansträngning. Upprepade
omställningar medför uttröttning och bör undvikas. Det
kvalificerade seendet bör koncentreras till
mitten av arbetsfältet, och arbetsavståndet bör
göras enhetligt. Flera arbetsavstånd är särskilt
besvärande för äldre personer, som använder
olika starka ögonglas för olika avstånd.
Skalor, visartavlor, signalanordningar o.d. bör
placeras tillsammans i lämpliga grupper och
utformas med hänsyn till det avstånd, på vilket
de skall betraktas. Hela det område, som skall
överblickas, skall ligga tillgängligt utan att
vridna, böjda eller eljest ansträngande
kroppsställningar behöver intas. Förarplatser i
traverser och andra transportanordningar utgör
ofta avskräckande exempel i det fallet.
Belysningen på själva arbetsplatsen bör vara
något starkare än allmänbelysningen. Många
gånger räcker dock enbart en god
allmänbelysning, men sådan belysning blir mjuk och
skuggfattig. Avståndsbedömning ocli
urskiljande av fina detaljer underlättas ofta om
allmänbelysningen kompletteras med en starkt
sido-riktad platsbelysning med hårt ljus. Detaljerna
syns ofta bättre 0111 underlaget ges en
kontrasterande färg.
Bländning, direkt eller indirekt, verkar
irriterande och får ej förekomma. Den kan
undvikas genom avskärmning och riktig placering
av ljuskällan.
Ljusstyrkan på arbetsplatsen bör uppgå till ett
för synen optimalt värde. Att arbeta i svag
belysning medför trötthet och minskar
effektiviteten. Minimivärden erhålles ur tillgängliga
tabeller. En maskinskriverska behöver t.ex.
300 lux. Erfarenheten visar att belysningen på
många arbetsplatser, i synnerhet äldre, är
alltför svag.
Ljus av olika sammansättning bör inte
blandas emedan ögat irriteras. Blandas dagsljus och
konstljus bör lampor av dagsljustyp användas.
Konstljuset anordnas lämpligen så att det
kommer från samma håll som dagsljuset.
Lys-ämnesrör ger gott ljus men bör undvikas som
ljuskälla vid snabbt rörliga maskiner emedan
ett obehagligt flimmer då kan uppstå
(strobo-skopeffekten). I vissa fall kan flimmer från
lysämnesrör elimineras genom fasförskjutning
av flimret mellan olika rör.
Hörseln
Hörseln har inte samma dominerande
betydelse för arbetsförmågan som synen. I fråga om
örat är det i stället så att skyddssynpunkten
tilldrar sig den största uppmärksamheten, örat
är ett känsligt organ. Den minsta rörelse på
trumhinnan, som uppfattas som ett ljud, mäter
endast 10"° cm. Det är förståeligt att en så
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
