Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 7 - Atomkraftens nuläge, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bör nämligen kunna förse både sig själv och
minst två andra reaktorer med erforderligt
plutonium, om de senare dessutom körs med
plutoniumåterföring. Ett sådant reaktorsystem
bör kunna drivas med bara naturligt uran, om
den ursprungligen erforderliga anrikningen
inte är för hög.
Bränslecykler
Vid den enklaste bränslecykeln passerar
bränslet reaktorn bara en gång. Givetvis bör man
flytta om bränsleelementen i reaktorn, så att
utbränningen blir så jämn som möjligt.
Plutonium och uran utvinns ur det använda bränslet
och det senare kan eventuellt åter anrikas på
uran 235 i en diffusionsanläggning, varefter
det kan användas som bränsle på nytt. Detta
är dock kanske av mindre intresse därför att
diffusionsanläggningar måste göras så stora att
de försörjer ett stort antal reaktorer.
Den enkla bränslecykeln kan man förfina
genom att återföra det i reaktorn bildade
pluto-niet tillsammans med naturligt eller svagt
anrikat uran. Man räknar med att en reaktor som
från början laddas med till 1,5 % ^U anrikat
bränsle i jämvikt kan drivas med återvunnet
plutonium och naturligt uran.
Man vet inte exakt hur stor anrikning som
vid kontinuerlig drift kan upprätthållas bara
med återfört plutonium och naturligt uran.
Enligt en beräkning är den övre gränsen
omkring 1,5 %. Skulle man från början behöva
mera anrikat bränsle, måste sannolikt något
anrikat bränsle tillföras tillsammans med
plutonium och naturligt uran. I USA byggs en
reaktor i Idaho Falls för provning av denna
typ av återföring och en sådan bränslecykel
har föreslagits för Dresden-reaktorn. Ännu
saknar man dock tillräckliga erfarenheter från
drift med plutoniumelement för att avgöra om
återföring av plutonium kan löna sig.
Enligt brittiska beräkningar (Tekn. T. 1958 s.
1056) är den nödvändiga bränsleanrikningen
för många reaktortyper mindre än den som
kan uppnås genom återföring av allt
plutonium. Man kan då återföra också en del av det
utarmade uranet och utnyttja detta som
fertilt material på nytt.
Det har påvisats att investeringen i en
diffusionsanläggning blir liten i förhållande till
övriga investeringar, om man i framtiden går in
för användning av reaktorer med anrikat
bränsle. Det har t. ex. uppgivits att om sådana
anläggningar skulle svara för 20 % av
världens kraftproduktion, skulle investeringen i
erforderliga diffusionsanläggningar bli bara
2—5 % av investeringen i kraftverken.
Ekonomi
Reaktortyper
Många anser att det ännu är omöjligt att med
säkerhet påstå att en viss reaktortyp kan ge
elkraft till lägre pris än andra. Vid
Världskraftkonferensen i Montreal uppgavs i en brittisk
rapport att av de reaktortyper, som kan köpas,
är Calder-Hall-typen mest ekonomisk för stora
elverk. Det fanns dock förespråkare även för
PWR, BWR och OMR, och kanadensarna håller
styvt på sin tungvattenmodererade
tryckrörs-reaktor Candu.
Enligt en kanadensisk rapport blir
strömpriset för PWR, BWR och OMR 0,89, 0,88 och 0,86
et/kWh resp., medan Candu kan ge ström till
bara 0,62 et/kWh. Beräkningarna är grundade
på 80 % utnyttjningsgrad, 4 % ränta på
kostnaden för tungt vatten och den första
bränsleladdningen och 10 % total kapitalkostnad
(ränta, avskrivning, försäkring och skatt) för
övriga anläggningsdelar. En liknande
amerikansk utredning har givit betydligt högre
strömkostnad för tungvattenreaktorn (jfr Tekn.
T. 1958 s. 1234).
Från Storbritannien meddelades att priset på
ström från Hinkley Point beräknas bli bara
0,725 et/kWh och att man härvid haft
erfarenhetsmaterial att bygga på vilket inte är
fallet för den kanadensiska reaktorn. Vidare har
man beräknat strömpriset för OMR och en
enkel tungvattenreaktor till 0,77 resp. 0,88 ct/
kWh. Man anser BWR lovande ekonomiskt,
främst därför att den fordrar bara mycket små
värmeväxlingsytor.
Vattenkraft—ångkraft—atomkraft
Enligt Gunnar Lindström är det emellertid
meningslöst att tala om produktionskostnaderna
för de enskilda kraftkällorna i ett stort
samkörande system som det svenska. Antag t. ex.
att den genomsnittliga produktionskostnaden i
dag är 3—4 öre/kWh. Den genomsnittliga
utnyttningstiden för ångkraften är bara ca
1 000 h/år varför den kostar ca 13 öre/kWh.
Trots detta är komplettering med ångkraft
fullt berättigad ekonomiskt därför att den
sänker den genomsnittliga kostnaden för prima
kraft.
Siffran 13 öre/kWh är i och för sig
fullkomligt meningslös, om man inte vet fördelningen
mellan fasta och rörliga kostnader.
Motsvarande gäller för atomkraften. Det är sålunda
omöjligt att utan vidare säga att atomkraften är
oekonomisk som kompletteringskraft i det
svenska systemet, om den enligt utländska
uppgifter kostar 5—6 öre/kWh. Den kan bli
väl så ekonomisk som ångkraften, om
fördelningen mellan fasta och rörliga kostnader är
den rätta.
Anläggningskostnaden för ny vattenkraft,
överförd till Mellansverige, är i dag av
storleksordningen 2 500 kr/kW belastning, medan
de rörliga kostnaderna kan försummas.
Motsvarande kostnad för installerad effekt är
givetvis betydligt lägre men är ej jämförbar
med kostnaderna för konventionell ångkraft
eller atomkraft för vilka installerad och prima
effekt är densamma. Motsvarande kostnader är
för atomkraftverk 1 200—1 800 kr/kW och
1—2 öre/kWh samt för ångkraftverk ca 700
kr/kW och 3,5—4 öre/kWh. Dessa siffror visar
att mot ett fallande investeringsbehov svarar
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
