Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 12 - Andras erfarenheter - Platinabelagda titananoder, av SHl - Brandslangar av Neoprene och Dacron, av SHl - Sinter i svenska masugnar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Platinabelagda titananoder
Man har funnit att titan belagt med ett tunt
platinaskikt ger billiga icke konsumerbara anoder. Titanet
bär strömmen, medan dennas övergång till
elektrolyten förmedlas av platinan. Små korroderande
strömmar upphör så snart polarisation uppstått.
Platinaskiktet behöver inte vara tätt eller
sammanhängande. Anoderna tål stor strömtäthet — mycket
större än kolelektroder — i elektrolyter av många
olika typer.
Man provar platinabelagda titananoder för
kato-diskt skydd av fartyg (jfr Tekn. T. 1957 s. 751),
men de förefaller mest lovande för användning i
industriella celler för elektrolytisk tillverkning av
kemikalier. Man undersöker också möjligheterna för
deras användning vid elektrolytisk metallutfällning,
elektrolytiskt avlägsnande av glödskal och
elektrolytisk reduktion (Platinum Metals Review okt. 1958
s. 127). SHl
Brandslangar av Neoprene och Dacron
I en amerikansk kemisk industri har man börjat
ersätta sina brandslangar av bomullsväv med slangar
av Neoprene, överdragna med Neoprene-klädd
Dacron. De senare slangarna är avsevärt dyrare än
de förra men uppges i längden bli billigare därför
att de är hållbarare. De angrips sålunda inte av
mögel, kemikalier eller råttor och är dessutom lättare
att hantera än slangar av dubbel bomullsväv (enl.
E I du Pont de Nemours & Co). SHl
Sinter i svenska masugnar
Den första svenska anläggningen för tillverkning
av järnmalmssinter byggdes 1915 och under de
följande 15 åren tillkom ytterligare 14 anläggningar.
År 1942 började man göra sinter, innehållande
kalksten, och någon tid därefter kom engående sinter
som används utan tillsats av slaggbildare. Sintern
har snabbt trängt ut styckemalm och briketter av
slig; redan 1935 utgjorde sålunda sintern 80 °/o av
all uppsatt malm.
De mellansvenska järnmalmerna, som förr
ensamma utgjorde järnhanteringens malmråvara, är till
största delen tät, ofta svårreducerad magnetit som
emellertid lätt kan anrikas. Efter måttlig krossning
kan den ge sliger med 60—65 ■% Fe, vilka kan
sintras till en porös, lättreducerad produkt. Den mängd
kalksten, som behövs för att sintern skall bli
en-gående, dvs. användbar utan tillsats av slaggbildare,
kan också lätt införas.
Vissa malmer måste emellertid finmalas för att
malmen skall kunna skiljas från gångarten vid
anrikning. De härvid erhållna sligerna måste
pelleteras. Denna process fordrar en mycket finmalen slig,
men man kan vid den erhålla kulsinter, hållande
upp till ca 70 «/o Fe. Kulsintern har stor hållfasthet
och har på senaste tiden helt ersatt sintern vid
tillverkning av järnsvamp enligt Wiberg-processen
(Tekn. T. 1951 s. 830). Vid produktion av tackjärn
används den inte i Sverige men väl t.ex. i USA.
Malmbriketter användes först i
träkolsmasugnar-na, men trängdes snart ut av sinter; 1935 hade de
praktiskt taget försvunnit. Sinterns andel av i
trä-kolsmasugnarna uppsatt malm växte snabbt till 75 °/o
1936 och sedan långsammare till 85 och 90 %>.
Samtidigt minskade träkolsförbrukningen från ca 6,1
m3/t tackjärn till 5—5,3 m3/t (motsvarande 975 resp.
800—850 kg koks per ton tackjärn). Efter 1940
avtog tillverkningen av träkolsjärn, och den är nu
obetydlig.
I koksmasugnar användes sinter först 1930, men
292 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
Fig. 1. De svenska
koksmasugnarnas,–-produktion, - bränsleförbrukning och.....i dem
använd sinter i procent av totalt uppsatt malm 1923—
1956.
den accepterades sedan snabbt så att den redan
1935 utgjorde 90 °/o av uppsatt malm (fig. 1); 1943
började man utnyttja engående sinter.
Koksförbrukningen minskade från 1 100—1 150 kg/t
tackjärn av styckemalm till ca 800 kg/t under 1935—
1944 när användningen av sinter växte till 90 °/o;
den avtog sedan ytterligare vid införandet av
engående sinter. Det måste dock framhållas att
bränslebesparingen också beror på bl.a. användning av
större masugnar, mindre tillverkning av tackjärn
för gjutjärn och sur bessemer, högre järnhalt i
beskickningen och högre blästertemperatur.
Användning av sinter påverkar koksförbrukningen
delvis direkt genom att malmens reducerbarhet ökas
så att den indirekta reduktionen växer, delvis genom
att beskickningens järnhalt kan ökas och
kalkstenen kan införas i sintern. I allmänhet har också
blästertemperaturen kunnat höjas.
Orsaken till att koksförbrukningen blir mindre för
engående sinter är att inget värme behövs för
kalkstenens bränning, varigenom zonen för indirekt
reduktion ökas, att gasen i pipan inte späds ut med
koldioxid, varigenom dess reduktionsförmåga blir
större, och att kalkstenen gör sintern mera
lättreducerad.
All sinter tillverkas i pannor. Malmens
kornstorlek får inte överstiga 3 mm, och partiklar mindre
än 0,075 mm får inte utgöra mer än 10 °/o. Malmen
blandas väl med 3—5 °/o kokspulver och eventuellt
kalkstenspulver. Blandningen breds ut på en bädd
av grov sinter (10—20 mm) och tänds med
masugnsgas. Efter sintringen sållas chargen varvid allt
material finare än 5 mm och grövre än 10 mm
skils från. Det finkorniga materialet, som utgör
15—20 ■%, återförs till blandningen.
Inblandning av kalksten ökar inte bränsleåtgången
tvärtom har denna oftast kunnat minskas. Vidare
blir sintern vanligen mera porös och i många fall
har malmen oxiderats mera än i frånvaro av
kalksten. Risken för bildning av svårreducerat
järnsilikat minskas, och avsvavlingen störs inte, om
kalkstenen är tillräckligt finmald.
Man har funnit att även en liten inblandning av
styckemalm i sintern har ogynnsam verkan. Därför
används grov sinter som underlag vid sintringen.
Som exempel kan nämnas att koksförbrukningen
vid ett järnverk blev 46 kg/t högre när
beskickningen innehöll 6 °/o styckemalm än när den bestod av
bara sinter (U Notini i Journal of the Iron &
Steel Institute aug. 1958 s. 322—326). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
