Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 12 - Nya metoder - Elektrolytisk upparbetning av förbrukat betbad, av SHl - Glas som skydd vid bearbetning av tital, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya metoder
Elektrolytisk upparbetning av förbrukat
betbad
De vid betning av stål erhållna starkt svavelsura
järn(II)sulfatlösningarna måste på något sätt
upparbetas helst så att svavelsyran regenereras och
järnet utvinns i användbar form. För att nå detta
mål har man föreslagit åtskilliga metoder (Tekn. T.
1956 s. 353; 1957 s. 448, 845), bl.a. elektrolytiska
metoder. Ingen av dessa tycks emellertid hittills ha
nått teknisk användning.
En svårighet vid elektrolys av den starkt sura
lösningen med järnkatoder är att strömutbytet blir
lågt på grund av vätgasutveckling. I Österrike har
man emellertid nu utarbetat en metod med
kvick-silverkatod vid vilken vätets överspänning är
avsevärt högre än vid järn. Härigenom blir
vätgasutvecklingen liten och strömutbytet gott, vid utförda
prov ca 75 °/o. Som produkter erhålls järnamalgam
och en för betning användbar syra.
Amalgamet som är en suspension av järnpartiklar
i kvicksilver (jfr Tekn. T. 1959 s. 30), har god
flyt-barhet vid en järnhalt på upp till 0,5 % över vilken
man inte låter den stiga allt för mycket vid
elektrolysen. Vid ca 1,5 %> Fe är amalgamet fast. Järnet
kan utvinnas i pulverform och kvicksilvret
återföras i processen antingen genom urlakning och
elektrolys av lakvätskan med järnkatoder eller genom
glödgning och filtrering.
Vid den förra metoden lakas amalgamet med en
svagt sur järn (III) sulfatlösning varvid Fe3+ nästan
fullständigt överförs till Fe2+ (fig. 1). Det utarmade
amalgamet (ca 0,35 °/o Fe) återgår till
elektrolys-cellen. Man kan inte laka till lägre järnhalt hos
amalgamet därför att kvicksilver då löses. Lakvätskan
går till elektrolysceller med diafragmer, i vilka
järnpulver fälls ut på järnkatoder, medan Fe2+ oxideras
till Fe3+ i anodrummen. Den erhållna
järn(III)sulfatlösningen används för läkning av amalgam.
Fig. 1. Flytschema för upparbetning av järnamalc/am
genom läkning och elektrolys av lakvätskan.
Fig. 2. Flytschema för regenerering av förbrukad
betvätska genom elektrolys med kvicksilverkatod
och bearbetning av erhållet järnamalgam genom
värmebehandling, filtrering och glödgning av
filterkakan.
Man kan genom filtrering av färskt amalgam få en
filterkaka hållande 2,5—3,5 °/o Fe, men filtreringen
är besvärlig och tar lång tid därför att
järnpartiklarna är mycket små (ca 1 |i). Man har emellertid
funnit att kornstorleken kan ökas genom
värmebehandling. Vid upphettning 10 min till 450°C uppstår
sålunda järnpartiklar på 100 ji, medan partiklar
under 50 ji nästan fullständigt försvinner. Vid
filtrering av ett på detta sätt behandlat amalgam får
man en filterkaka med mer än 30 °/o Fe.
Detta kan utnyttjas i en process (fig. 2) vid vilken
amalgamet från elektrolyscellen värmebehandlas
och filtreras varefter filterkakan glödgas för
avlägsnande av återstående kvicksilver. Som
produkter får man rent kvicksilver och ett järnpulver som
enligt uppgift är mycket lämpligt för
pulvermetallurgiska ändamål. Värmebehandlingen och
glödgningen bör utföras kontinuerligt, men man har ännu
inte utarbetat en tekniskt fullt tillfredsställande
metod härför (H Hohn, E Fitzer & G Jangg i Ståhl
u. Eisen 16 okt. 1958 s. 1462—1469). SHl
Glas som skydd vid bearbetning av titan
Vid värmebehandling av titan vid 930°C i luft tar
titan upp syre och kväve och blir sprött, om det
inte skyddas med en beläggning. Man har använt
sprutning med en aluminium-silikonfärg, men denna
metod har visat sig dyrbar och osäker. Vid
sökandet efter ett bättre förfarande har man funnit att
vattenlösligt glas fyller de uppställda fordringarna
att kunna sprutas, att torka snabbt, att ge gott
skydd och att lätt kunna avlägsnas.
Man använder en blandning av ett
soda-boroalu-minatglas (i pulverform), ett formaldehydharts
(bindemedel), etanol (lösningsmedel) och ett
suspensionsmedel. Titanplåten ges två eller tre sprutningar
och sätts genast in i ugnen. Förbehandlingen tar
bara ca 1 h. Blir beläggningen skadad, kan den lätt
lagas genom sprutning. Den angriper inte metallen
och ger gott skydd.
Under värmebehandlingen brinner del organiska
bindemedlet upp och glaset smälter. När plåtarna
tas ut ur ugnen har de en genomsynlig beläggning
av glas som snabbt löser sig i en 10—20 °/o lösning
av natriumhydroxid (Industrial & Chemical
Engi-neering dec. 1958 s. 31 A). SHl
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
