Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 13 - Tunnelbanebro under Liljeholmsviken, av Erik Vretblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 8. Armering i del 1 (tvärsnitt); 1 Dywidag-spännstång, 2
Freyssinet-spännkabel, 3 "mjuk"-armering.
alla förhållanden ligger kvar på upplagen.
Vertikalbelastningen kommer emellertid att ökas
härutöver med ca 10 % av
tunneldeplacemen-tet "som säkerhet". I första hand nyttjas som
motvikt ett lager 70 cm tjocka betongplattor,
som läggs ut på tunneltaket med uppgift också
att skydda den bärande konstruktionen mot
åverkan av exempelvis fartygsankare, som
trots ankringsförbud i farleden på denna plats
kan bli kastade vid en nödsituation.
Betongen som gjuts i den förut omtalade
brunnen vid C medräknas också i barlasten.
De betonggjutningar som görs för anslutningar
mellan tunnelkropp och fångdammar under
byggnadstiden arrangeras så att även de kan
nyttjas som motvikt. Vad som fattas i
vertikalbelastning läggs på tunneltaket utanför
farledsbegränsningarna (fig. 5).
Det förhållandet att en relativt liten del av
barlasten placeras på den del av tunneln som
är belägen under farleden, dvs. över
"tunnelbrons" största spann, är självfallet till fördel
för påkänningarna i konstruktionen.
Den utförda tunneldelen
Fig. 9. Belastningsförutsättningar.
När det bestämdes att en tunnelkropp skulle
byggas i en torrdocka (fig. 6) beslöt man sig
också för att frångå den tidigare vid
tunnelbanebygget i Stockholm brukliga metoden att
omge den bärande tunnelkonstruktionen med
en särskild isolering mot vattentryck jämte en
skyddsbetong för denna. En sådan
konstruktion skulle ha blivit för tung för att kunna
flottas ut ur dockan. Man valde att bygga
tunneln av förspänd betong utan särskild
isolering. Förspänning tillgreps därför att man inte
ansåg det möjligt att med vanlig
"mjuk"-arme-rad betong åstadkomma en helt sprickfri
konstruktion.
Betongkonstruktion jämte utanförliggande
isolering har vissa nackdelar. En aldrig så
omsorgsfullt utförd isolering kan nämligen vara
otät på någon punkt. Denna otäthet är
tillräcklig för att släppa igenom vatten som kan sprida
sig mellan isoleringshuden och
betongkonstruktionen. Finns det sedan en svag punkt i
betongkonstruktionen — och i en normalt
armerad betongkonstruktion är svaghetspunkter
nästan oundvikliga även om betongen i och för
sig är vattentät — så tar sig vattnet igenom.
Den konstaterade läckningen på tunnelns
insida kan befinna sig långt ifrån hålet i
isoleringen. I praktiken är det omöjligt att leta sig
fram till felet i isoleringen och det är ju detta
man vill komma åt. Upptäcker man en läcka
på en oisolerad konstruktion, vet man däremot
alltid var reparationen skall sättas in.
Den färdiga tunnelkroppen (fig. 7) rymmer
dubbelspårig tunnelbana. Betongtvärsnittet är
normalt ca 16 m2. Tunneln är förspänd i
längdled med 148 Freyssinet-kablar (fig. 8), vardera
med tolv 7 mm trådar med brotthållfastheten
170 kp/mm2. Varje kabel spändes med en kraft
av ca 50 Mp, svarande mot ca 7 400 Mp total
förspänningskraft. Freyssinet-kablarna lämpar
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
