Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 14 - Utvecklingen 1915—1947 av riktlinjerna för Vattenfalls kraftförsörjning, av Waldemar Borgquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvecklingen 1915 -1947
av riktlinjerna för Vattenfalls
kraftförsörjning
F. generaldirektören Waldemar Borgquist, Stockholm
Sommaren 1915 hade under Vilhelm Hansens
dådkraftiga ledning såväl Trollhättan som
Porjus och Älvkarleby blivit utbyggda.
Ångkraftverket i Västerås hade beslutats. I känslan av
att det inte fanns någon tillräckligt stor, ny
uppgift för honom, hade Gösta Malm under
1914 lämnat Vattenfall efter att ha som
arbetschef vid Trollhättebygget och senare som
överingenjör i Vattenfall med överlägsen
skicklighet utövat den direkta ledningen av
kraftverksbyggena.
Det hade dittills icke talats om någon
lands-plan. Sedan man hade beslutat att i statlig regi
utbygga Trollhättan, hade det fallit sig
naturligt att fortsätta med Älvkarleby, både därför
att det var ett stort, gott och välbeläget
vattenfall och därför att det vid sidan av Trollhättan
var det enda verkligt stora vattenfall, som
staten ägde söder om Pite och Lule älvar. Porjus
hade närmast utbyggts för Riksgränsbanan och
malmfälten men även planerats för nya behov
i Norrbotten. De tre kraftverken var belägna
långt från varandra med var sitt lokalt
betonade avsättningsområde.
Kraftbehoven för allmänna ändamål var på
den tiden ganska små. Det hade varit svårt
att i tillräcklig grad få ekonomiskt gynnsam
avsättning för kraften från Trollhättan och
Älvkarleby. Den övervägande delen av
Troll-liättekraften hade till relativt låga priser
avsatts till elektrokemisk industri. Det var inte
lätt att vid lång överföring av måttliga
vattenkraftbelopp konkurrera med lokalt producerad
kraft. Till följd därav hade Trollhättenätet en
relativt begränsad utsträckning. För
Älvkarlebykraften hade endast utbyggts stommen till
nätet norr om Mälaren.
Älvkarlebyverkets utveckling
till ett landsföretag
Under sommaren 1915 slutade den tyska
offensiven på ostfronten utan avgörande resultat.
Det syntes mig därmed sannolikt, att kriget
skulle bli långvarigt och att det skulle bli en
betydligt större efterfrågan på kraft än förut.
För att möta denna gjordes en radikal utvidg-
621.311(485)(091)
ning av distributionsplanerna för
Älvkarlebyverket.
Stockholms Elverk hade då liksom nu inriktat
sig på självförsörjning men saknade ännu egen
vattenkraft. Aug. Decker betraktade inte endast
huvudstaden utan även området omkring
denna inom en radie av 25 km som Elverkets
distributionsområde. Då jag till Elverket
framförde förslag om att Vattenfall skulle genom
leverans av överskottskraft från Älvkarleby
minska risken för kolbrist, mottogs detta med
tvekan; det innebar ju att Älvkarlebynätet
skulle utsträckas till Stockholms förstäder.
Men efter ett halvt år träffades
överenskommelse om kraftleveransen.
Utvidgningen av Älvkarlebynätet till
Södermanland tog fastare form. Därefter följde en
frammarsch till Östergötland samt delar av
Småland och Närke. Hur fronten flyttades
framgår av följande data. Kraftavtal tecknades 1915
med Strängnäs och Eskilstuna, 1916 med
Hedemora och Södertälje, 1917 med Köping,
Katrineholm, Oxelösunds Järnverk och Motala
Ströms Aktiebolag, 1918 med Finspångs
Metallverk, Norrköping och Lantbrukarnas El. AB i
Närke, 1919 med Yikbolandets El. AB samt
1920 med Läderfabriken i Valdemarsvik. Inom
gränserna för detta område anslöts till
Älvkarlebynätet med få undantag alla samhällen
och industrier samt ett stort antal föreningar
för landsbygdsdistribution.
Det var redan i början av 1916 klart, att
Älvkarleby och Västerås inte i längden räckte till
för de sannolika behoven. Varifrån skulle det
tagas tillskottskraft? Det fanns tre möjligheter:
Norrland, Motala ström och Göta älv. Rätt snart
mognade den tanken, att samtliga dessa
möjligheter borde anlitas.
Centralblockets tillkomst
och den första stamlinjeplanen
1 Motala ström hade staten för blivande
järnvägselektrifiering förvärvat vattenfall vid Råby
och Malfors. Det hade legat nära till hands att
utbygga dessa vattenfall, om icke
Järnvägsstyrelsen hade fordrat, att kraften från dem skulle
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
