Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 14 - Utvecklingen 1915—1947 av riktlinjerna för Vattenfalls kraftförsörjning, av Waldemar Borgquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med kort varsel tillhandahällas SJ som
lägpe-riodig enfasström. Därför riktade Vattenfall i
stället sina blickar på fallen i Motala. I dessa
ägde staten vissa andelar. Motala Ströms
Kraftaktiebolag inköpte övriga andelar och överlät
dem på staten mot vederlagskraft enligt avtal
1917. Med kraftstationen i Motala som kärna
men med kraft i huvudsak utifrån skapades
Vattenfalls tredje kraftverk i Mellansverige,
Motala kraftverk. Det krafttillskott, som erhölls
från Motala, var högst välkommet men litet och
det blev icke tillgängligt förrän i slutet av 1921.
Statens största tillgång på outnyttjad
vattenkraft i Mellansverige låg i Göta älv. En stor ny
utbyggnad i Trollhättan hade påbörjats 1914.
Hansen hade redan 1908 åt staten inköpt
vattenfallen i Vargön och Lilla Edet. Det låg i
öppen dag, att en förbindelse mellan Trollhättan
och Älvkarleby skulle bli av stort värde.
Avståndet mellan kraftverken föreföll emellertid
avskräckande. Trollhättan var dessutom
utbyggt för 25 Hz.
Men när Torsten Holmgren, som genomdrivit
och obevekligen vidhöll, att Trollhättan skulle
drivas med periodtalet 25 i slutet av 1915
avgick från chefbefattningen vid Trollhätte
kraftverk och detta lades under min
förvaltning, vidtogs mycket snart åtgärder för att även
kraft med frekvensen 50 Hz skulle kunna
produceras. Det konstaterades, att
förbindelseledningen från Trollhättan till Älvkarlebyverket
borde få sin ändpunkt i Västerås, som var en
naturlig ändpunkt även för en framtida
kraftledning från Norrland, och att nämnda
förbindelseledning borde bli till stort gagn dels
för Motala kraftverk, som genom den kunde
få en gynnsam inmatningspunkt i Hallsberg,
dels för en blivande järnvägselektrifiering. Så
blev stamlinjen mellan Trollhättan och
Västerås påbörjad 1919. Den togs i drift i slutet av
1921.
På detta sätt skapades centralblocket. Det
hade redan i början av 1920-talet i det närmaste
samma omfattning som nu, ty även
Trollhättans distribution hade under kriget och de
första efterkrigsåren expanderat betydligt.
Centralblocket blev en betydelsefull maktfaktor i
kraftförsörjningen.
När den första planen till ett statligt
stani-linjenät publicerades 1919, omfattade den utom
ledningen Trollhättan—Västerås en nordlig
linje från Indalsälven till Västerås, en östlig
linje från Hallsberg till Norrköping och en
sydlig linje från Trollhättan till Skåne.
Vattenfallsköpen i mellersta Norrland
Att kraft inom en relativt nära framtid skulle
komma att överföras från mellersta Norrland
till Mellansverige ingick i det allmänna
medvetandet åtskilliga år före 1916. Men
Vattenfall hade icke givit sig tid att penetrera denna
fråga. Då Fredrik Jonson och jag i början av
1916 till Hansen framlämnade förslag om
statligt förvärv av Krångedefallen, var Hansen till
en början betänksam. Hansen hade tagit initia-
tiv till vattenfallsköp i älvar, där staten redan
ägde stora intressen, bl.a. för att trygga
regleringsmöjligheterna. Han hade arbetat för
utbyggnad snarast möjligt av staten redan
tillhöriga vattenfall. Men det var en ny tanke, att
staten skulle förvärva vattenfall i en älv, där
staten inte tidigare hade några väsentliga
intressen, och i en landsdel, där det inte kunde
anföras något klart behov av en statlig insats.
Efter moget övervägande förklarade
emellertid Hansen, att han skulle personligen upptaga
förhandlingar om Krångede. Jag försökte
övertala Hansen att börja med en betydligt högre
anbudssumma än den han valde men blev
vänligt avvisad. Så blev vi under hösten 1916
överraskade av att Krångedefallen försålts till ett
av Sven Lübeck grundat konsortium, bestående
av Bruk i Bergslagen samt ett nytt
kraftföretag, Bergslagens Gemensamma
Kraftförvaltning.
Det blev en allvarlig överläggning mellan
Hansen och mig. Vi var då eniga om vilket
livsviktigt intresse det var att få tillräckligt med
vattenkraft i mellersta Norrland. Som
kraftförsäljare hade jag i stor omfattning ägnat mig
åt kommersiella frågor. Jag föreslog, att det
skulle uppdragas åt mig att inköpa erforderliga
vattenfall, vilket Hansen accepterade.
Vid en undersökning av statens
vattenkrafttillgångar i Norrland befanns det, att staten
efter det utfall, som vattenfallsprocesserna fått,
endast ägde spridda vattenfallsandelar av
relativt blygsam storlek i södra och mellersta
Norrland. Statens stora vattenfall var belägna
inom de allra nordligaste landsdelarna. Det
visade sig vidare, att Vattenfall var relativt sent
ute och att det redan av privata
vattenkraftintressen gjorts stora vattenfallsköp eller
förhandlades om inköp.
Fredrik Jonson blev min främste rådgivare.
Genom Nils Forssblad, på den tiden anställd i
Vattenfall, blev jag bekant med bröderna Sven
Albert och Olle Webjörn, uppvuxna vid
Indalsälven och väl förtrogna med förhållandena
inom närliggande bygder. De blev värdefulla
medarbetare.
Inköpsplanerna inriktades först på
Stadsforsen i Indalsälven och nedanför liggande
fallsträcka — österåsforsarna — samt Norr- och
Sörforsen i Ume älv.
I Stadsforsen, där staten ägde sin mest
värdefulla vattenfallsandel i Indalsälven, hade Do-
-mänstyrelsen tyvärr lämnat tillstånd till Elis
Thuresson att där i en staten tillhörig
fallsträcka anlägga en kraftstation på ca 200 kW.
Med denna som utgångspunkt hade Thuresson
inköpt rätt mycket fallandelar i Stadsforsen.
Läget var därför komplicerat.
Österåsforsarna hade inköpts av bröderna
Webjörn och hembjudits till Axel Axrson Johnson.
Han hade option på fallen till den 1 maj 1917.
Norr- och Sörforsen ägdes av Mittag-Leffler,
som lämnat Umeå stad option på fallen.
Lübeck hade uppgjort förslag om bildande av ett
aktiebolag med aktierna fördelade på Umeå
och ett penninginstitut. Detta bolag skulle
*330 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
