Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 15 - Klorknallgasreaktionen och dess explosionsrisker, av Gösta Wranglén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tungmetallamalgam samt genom proppar av
NaOH, som bildas genom sönderdelning av
natriumamalgam, där detta står stilla,
särskilt i celler med ebonitbeklädd botten och
nakna tilledarställen. I vissa fall kan
ljusbågarna bli så kraftiga, att de bränner hål i
cellbottnen. En kortslutning torde förutom att
framkalla explosion i en cellgas som redan
har hög vätehalt även kunna höja denna på
grund av lokal överhettning av amalgamet.
Enligt det tidigare anförda hämmar en
inblandning av luft klorknallgasreaktionen. I
vissa fabriker arbetar man med ett litet
undertryck i elektrolyscellerna, varigenom luft
läcker in. Ehuru luften har en gynnsam inverkan
på cellgasens explosiva egenskaper, utgör den
dock en onödig ballast vid kondensering eller
absorption av klor. I regel arbetar man därför
med ett litet övertryck i cellerna under
framställning av en cellgas med mycket hög
klor-halt och låg syrehalt. En viss
syrgasutveckling sker dock vid anoderna. Syre kan också
tillföras cellgasen med elektrolyten, om
denna efter utträdet ur cellerna blåses med luft
för att avlägsna restklor.
Utvecklingen går för närvarande mot mycket
stora celler, avsedda för en strömstyrka på
100 000 A och däröver mot nuvarande 20 000
—30 000 A. Med dessa stora enheter får man
ekonomiska möjligheter att förse varje
enskild cell med instrument, som kontinuerligt
analyserar och registrerar vätgashalten ocli
slår larm, om den skulle stiga för högt. Detta
bör ge avsevärt bättre möjligheter till
driftövervakning än vid små elektrolysenheter.
Även om vätgashalten i själva
elektrolyscellerna ligger under explosionsgränsen, kan den
dock stiga över denna vid den efterföljande
kondenseringen eller absorptionen av klor.
Explosioner är därför vanligare och i regel
av allvarligare karaktär i kondenserings- eller
absorptionsanläggningar för klorgas än i
själva cellerna. Explosioner kan utlösas av
exempelvis gnistbildning i fläktar för restgas.
För att minska explosionsrisken bör man
tillse att fria gasutrymmen göres så små som
möjligt. Sålunda uppges från en anläggning, att
man tidigare haft explosioner i
klorkonden-sorerna ungefär en gång per år. Sedan man för
fem år sedan fyllde det fria gasutrymmet över
freonkyltuberna med fyllkroppar har
emellertid ingen explosion inträffat.
Mason m.fl.18 meddelar vissa erfarenheter
från explosioner i ett absorptionssystem,
bestående av ett klorvattentorn och två
kalcium-hypoklorittorn, kopplade i serie, så att
cellgasen först passerade genom klorvattentornet.
I dessa torn och deras förbindningsledningar
inträffade en till två explosioner per månad.
I vissa fall spräcktes tornen, som var av
betong. Om emellertid klorvattentornet
förbi-kopplades, inträffade aldrig några
explosioner. Det föreföll därför, som om
explosionerna initierades i klorvattentornet. Detta är
anmärkningsvärt, eftersom vätgashalten måste ha
varit högre i kalciumhypoklorittornen.
Författarna antar att elektrostatisk
gnistbildning, eventuellt till följd av elektrokinetiska
effekter, var den explosionsutlösande faktorn.
Ehuru detta verkar överraskande skulle det
kunna förklara, varför explosionerna
initierades endast i klorvattentornet. I
kalcium-hypokloritlösningen är den elektriska
ledningsförmågan så god, att förutsättningar för en
elektrostatisk uppladdning icke torde
föreligga. Skumbildning i klorvattentornet antogs
underlätta uppladdningen där. Explosionerna
kunde elimineras genom en kombination av
utspädning av klorgasen med luft och tillsats
av en antiskumbildare (en högre alkohol) till
det vatten, som strilades på klorvattentornet.
Litteratur
1. Bodenstein, M: Hundert Jahre Photochcmie des
Chlor-knallgases. Ber. dtsch. chem. Ges. 75 A (1942) s. 119.
2. Mellor, J \V: Comprehensive treatise ön inorganic anil
theoretical chemistry, Supplement II, bd 1, s. 373, 391, 402.
London 1956.
3. Bodenstein, M m. fi.: Abschlussarbeiten am
Chlorknall-gas. Z. phys. Chemie i8 B (1940/41) s. 239.
4. Martin, H & Diskowski, II: Der Vorgang 11 + Clf —>
IICl + Cl als Molekularstrahlreaktion. Z. Elektrochemie CO
(1956) s. 964.
5. Jost, W: Explosion and combustion processes in gascs.
New York 1946.
6. Lewis, B & von Elbe, G: Combustion, flames and
explosions of gases. New York 1951.
7. Bodenstein, M: Die reaktionskinetischen Grundlagen der
Xerbrennungsvorgänye. Z. Elektrochemie 42 (1936) s. 439.
8. Semjonoff, N: Chemical kinetics and chain reactions.
Oxford 1935.
9. Bitciiie, M & Taylor, D: The photocombination of
hydrogen and chlorine. Proc. Boy. Soc. A 180 (1942) s. 423.
10. Griffitsii, J & Norris», B: The photosensitised
decom-posilion of nitrogen trichloride. Proc. Boy. Soc. A 130 (1931)
s. 591.
11. Pease, B: Kinetics of the thermal hydrogen-chlorine
reaction. J. amer. chem. Soc. 56 (1934) s. 2388.
12. Pease, B: The thermal chlorine-hydrogen reaction. J.
amer. chem. Soc. 61 (1939) s. 391.
13. Asiimore, P G: Sensitized ignitions in mixtures of
hy-drogen and chlorine. "Fifth symposium (international) ön
combustion". New York 1955, s. 700.
14. Siiilov, E A: Ön the catalytic inflammation of mixtures
of chlorine with ethylene and with other combustible gases.
Zurnal Obscej Chimii 15 (1945) s. 133.
15. Weissweiler, A: Versuche zur Bestimmung der
Explo-sionsgrenzen von Chlor-Wasserstoffgemischen. Z.
Elektrochemie 42 (1936) s. 499.
16. Lindeijer, E W: Explosion limits of hydrogen and
chlorine. Bec. trav. chim. Pays-Bas 56 (1937) s. 105.
17. Kunin, T I & Serdiukov, V I: Chlorine and hydrogen
explosion temperatures and limits in hydrogen chloride.
Zurnal Obscej Chimii 16 (1946) s. 1421.
18. Mason, E A, Bauer, W C & Quincy, B B: Explosions
in chlorine apsorption systems. Tappi 36 (1953) s. 274.
19. Uhland, A W: Explosive limits of hydrogen-chlorine
mixtures. J. electrochem. Soc. 101 (1954) s. 626.
20. Becker, B: über Detonationen. Z. Elektrochemie 42
(1936) s. 457.
21. Kistiakowsky, G B: Initiation of detonations in gascs.
Ind. & Engng Chem. 43 (1951) s. 2794.
22. Jost, W: Flammenreaktionen und Detonationen. Z.
Elektrochemie 61 (1957) s. 559.
23. BarTholomé, E: Zur Methodik der Messung von
Flam-mengeschwindigkeiten. Z. Elektrochemie 53 (1949) s. 191; 54
(1950) s. 169.
24. Maude, A H: Anhydrous hydrogen chloride. Chem. Ind.
51 (1942) s. 348.
25. Ängel, G, Lundén, T, Brännland, B & Dahlerus, S:
Influence of impurities in the electrolyte in chlorine-caustic
electrolysis by the mercury cell process I—VI. J. electrochem.
Soc. 99 (1952) s. 435, 442; 100 (1953) s. 39; 102 (1955) s. 124,
246; m (1957) s. 167.
370 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
