Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 15 - Nya metoder - Molekylsilars användning, av SHl - Våtförbränning av avfall, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för rening av argon är att den fungerar bra vid
så låg temperatur som — 170 till — 180°C, erhållen
genom kylning med kokande flytande luft. När
adsorbenten mättats med syre (ca 10 vikt-°/o)
regenereras den med en ström av avfallskväve, först vid
80°C sedan vid ca 20°C. Kvävet är absolut torrt
vilket är av stor betydelse på grund av
molekylsilens stora affinitet till vatten. Det drivs ut med
renat argon som sedan ersätts med helium innan
bädden kyls till adsorptionstemperaturen.
Molekylsilen adsorberar största mängden argon
vid ca — 120°C, medan mycket litet helium
adsor-beras under bäddens nedkylning till —170 till
— 180°C. Därför ökar man dess adsorptionsförmåga
för syre genom att ersätta argonet med helium före
nedkylningen.
Molekylsilar används bl.a. för samtidigt
avlägsnande av vatten och svavel ur jordgas, en process
som uppges vara billigare än flerstegsprocesser
såsom tvättning med amin och lut samt torkning med
aluminiumoxid. Vidare utnyttjas de t.ex. för
torkning av vätgas från katalytisk reformering,
samtidig adsorption av koloxid och vatten i kvävgas
från en förbränningsgenerator (Tekn. T. 1954 s.
544), återvinning av flyktiga fissionsprodukter vid
bearbetning av bestrålat atombränsle, avlägsnande
av vatten och koldioxid ur eten samt torkning av
freoner (Chemical Engineering 20 okt. 1958 s. 66,
68, 70). SHl
Våtförbränning av avfall
I USA har man utarbetat en metod för
våtförbränning som i halvstor skala har tillämpats enligt
uppgift med framgång på avloppsvatten från
cellulosafabriker, mejerier, slakthus, kemiska fabriker,
oljeraffinaderier och samhällen. En kommersiell
anläggning är i drift vid Southwest Works av Chicagos
reningsverk; i den behandlas 2 t/dygn siam (räknat
på torrvikt). Vid Borregaards sulfitfabrik i Norge
byggs en anläggning för behandling av sulfitlut från
en tillverkning av 500 t/dygn massa.
Avfallsvätskan eller slammet förvärms med
avgående reaktorgaser eller ånga till ca 150°C (fig. 1); vid
denna temperatur kan oxidation med luft sätta in
med tillräcklig hastighet. Är vätskans koncentration
av brännbart material hög, blir förbränningsvärmet
så stort att det räcker för att hålla reaktionen i gång
med kallt tillflöde.
Förvärmd luft blandas med vätskan i
reaktionskärlet som är så stort att allt brännbart material
hinner oxideras fullständigt under passagen genom
det. Temperaturen i reaktorn varierar med avfallets
natur, men måste alltid understiga vattens kritiska
temperatur 374°C. Fullständig oxidation har
uppnåtts vid ca 150°C, men reaktionshastigheten är då
för låg för praktisk tillämpning. Lämpliga
betingelser är 260—315°C och 70—155 kp/cm2.
Beaktionsprodukterna lämnar reaktorn
kontinuerligt och går till ett separeringskärl (i några fall
sedan de avgivit överskottsvärme i en ånggenerator)
där vätska och gas skils från varandra. Den förra,
som innehåller askan, möter den ingående luften i
en luftförvärmare. Den senare, som är mättad med
vattenånga, kan passera en oljeeldad överhettare
innan den bringas att expandera i en gasturbin som
ger kraft för driften av luftkompressorn och
vätskepumparna. En backventil i gasledningen från
separeringskärlet håller systemet vid konstant tryck, och
vätskan släpps ut kontinuerligt från det genom en
automatisk ventil.
Oxidationen förlöper jämnt och fullständigt bara
i närvaro av flytande vatten; den slutar vanligen,
om vattnet förångas. Den avgående vätskan är
luktlös och vållar inga obehag när den släpps ut i en
recipient.
Vid varje temperatur i reaktorn minskas
avloppsvattnets biologiska syreförbrukning med ett visst
belopp (fig. 2) som är oberoende av luftöverskottets
storlek. Man behöver därför använda bara så
mycket luft att syre nätt och jämnt kan påvisas i de
avgående gaserna. Dessa håller upp till 20 °/o C02
mot 11—12 o/o C02 i rökgaserna från en
ångpanneanläggning.
Av fig. 2 framgår att en betydande minskning av
den biokemiska syreförbrukningen uppnås först vid
minst ca 235°C. Det behandlade avloppsvattnets
biokemiska syreförbrukning är emellertid nästan
oberoende av det ingående vattnets vid mer än 260°G
reaktionstemperatur. Vid låg temperatur är
oxidationshastigheten så liten att jämvikt uppnås först
efter flera timmar, men vid 300°C är reaktionen
nästan ögonblicklig (F J Zimmermann i Chemical
Engineering 25 aug. 1958 s. 117—120). SHl
Fig. 1.
Flyt-schema för
våt-förbränning av
avfall.
C
jr
Fig. 2. Minskning av avloppsslams biokemiska syre förbrukning vid olika
oxidationstemperaturer; a siam från mekanisk rening (8,9 °/o
torrsub-stanshalt), b siam från Imhoff-tank (11,4 °/o torrsubstanshalt), c siam
från rening med aktivt siam (6,2 °/o torrsubstanshalt), d siam från
mekanisk rening (2,0 °/o torrsubstanshalt).
376 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
