Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 17 - Gasverkens framtid, av Rolf Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsumtion och ekonomi
Gång efter annan återkommer i utredningen
som något självklart, att en höjning av
gaspriset i Linköping till ett pris som motsvarar
elpriset skulle medföra en minskning av
gasförbrukningen. Denna sats kan på intet sätt vara
självklar.
Det är ofta som man får höra från olika håll,
att reklam påverkar människors
konsumtionsvanor på ett mycket påtagligt, nästan
otillbörligt vis, och det råder väl inget tvivel om, att
reklam och publicitet på ett avgörande sätt
påverkar konsumtionsvanorna.
Man kan nästan inte öppna en tidning utan att
läsa något positivt om elektricitet; det kanske
är en annons för elrakapparater, elspisar,
elektriska ugnar eller andra elförbrukande
anläggningar. Det kan vara en artikel om ett nytt
kraftverk, som slår ett nytt rekord av ett eller
annat slag. Det skrivs mycket om
kraftledningar, om undervattenskablar och allt möjligt
sådant. Många hushåll får också sig tillsänt en
reklamtidning från Fera, och i alla
sammanhang då elektricitet omnämnes — även om det
är för elektriciteten mindre gynnsam
publicitet såsom när det gäller kraftverksbyggande i
Norrland och annat — är den allmänna andan
i publiciteten dock positiv, och man anser
självklart, att elektriciteten skall utvecklas.
Mot detta står att den största delen av
publiciteten för gas — i den mån den har
förekommit och den förekommer mycket sparsamt —
har varit relativt negativ, alldeles speciellt
naturligtvis under kriget med
ransoneringsbekymmer och svårigheter att få kol. Även efter
kriget har det, och då särskilt i Linköping,
mest talats om eventuellt nedläggande av
gasverk. Det har praktiskt taget inte förekommit
någon reklam för gasapparater eller för gas i
Linköpingstidningarna under kanske 20 år med
undantag för enstaka annonser för gasspisar.
Det är mot bakgrunden av detta närmast
förvånande, att gasens användning inte gått tillbaka
mera, och det är begripligt, att folk inte vill
installera nya gasförbrukande apparater.
Den fördubbling av elpriserna för
hushållsändamål, som skett under de senaste åren, har
knappast minskat elkonsumtionens
utvecklingstakt, och användningen av gasol, som är
dyrare än gasen i Linköping har stigit mycket
starkt. Det finns därför ingen anledning tro, att
en höjning av gaspriset i Linköping i och för
sig skulle påverka gaskonsumtionen
nämnvärt. Däremot torde det vara tämligen lätt att
öka gaskonsumtionen, om man kunde få
Linköpingsborna att tro på gasverkets framtid och
om man bedrev en aktiv propaganda för
användning av gas.
Möjlig utveckling
Om man vill lösa Linköpings problem positivt,
dvs. arbeta för att utveckla gasverket och göra
det till en god affär, låter det sig utan tvivel
göra och med betydligt mindre total
kapitalinsats än vad man måste räkna med vid
nedläggningsalternativet.
Genom att arbeta på att öka förtroendet för
gasen borde man kunna inom relativt kort tid
öka förbrukningen av gas för hushållsändamål
från 2,9 • 10° nr3, som Ljungdahl räknat med,
till förslagsvis 3 • 10" ms. För denna gas borde
man utan vidare kunna få ett pris, som är
ekvivalent mot elpriset för kokning. I själva
verket är säkerligen konsumenterna villiga att
betala mer för gasen än för elektriciteten,
eftersom ju gasen genom sin snabbhet och
reglerbarhet i dessa avseenden är överlägsen
elektriciteten för kokning, men försiktigtvis räknar
jag i det följande endast med ett med
elektriciteten ekvivalent gaspris.
För de flesta mellansvenska samhällen räknar
man i dag med ett elpris för kokning av 11
öre/kWh. Som relationstal mellan gas och
elektricitet har flera siffror nämnts, men genom
den relativt obetydliga användning av ugnar,
som den minskade bakningen i hemmen
medfört, torde ett relationstal av 3,3—3,4 vara
riktigt. Om man väljer relationstalet 3,35, ger
detta ett ekvivalent gaspris av 37 öre/m3.
En höjning av gaspriset för industriellt
ändamål kommer måhända att minska gasens
användning där. Man kan emellertid få en ny
marknad för gas för bostadsuppvärmning, för
vilket ändamål gasen visat sig vara ett utan
konkurrens överlägset bränsle ur
bekvämlighetssynpunkt och med en synnerligen hög
verkningsgrad.
I USA håller gasen på att tränga undan oljan
i enfamiljsvillor på grund av sina överlägsna
egenskaper. Enligt senast tillgängliga statistik
från Bureau of Labor i USA inmonterades
1956 gasvärme i 72 % av alla nya hus8. Under
1959 räknar man med att av 1 miljon nya
enfamiljshus i det närmaste 800 000 kommer att
förses med gasvärmepanna eller gaskaminer
och endast ca 200 000 med oljeeldning.
American Gas Association räknar med att totalt 1,3
milj. hem kommer att förses med gasvärme
varje år fr.o.m. nu och intill 1970.
Även i Europa har moderna gaseldade pannor
konstruerats med tidigare okända egenskaper.
Sålunda har Ascots nya villapanna en
paradverkningsgrad av 90 % och genom sin
överlägsna automatik, ringa värmekapacitet (ett par
deciliter vatten i pannan) och nästan
obefintlig strålningsförlust en årsverkningsgrad av ca
80 %. En oljeeldad villapanna har i genomsnitt
årsverkningsgraden ca 50 %.
Om man utgår från värmevärdet 8 500 kcal/1
hos oljan (Eo 1) och hos gasen av 4 000
kcal/m3, får man samma bränslepris vid
eldning med olja i en vanlig villapanna och gas,
om oljepriset är 21 öre/1 vid ett gaspris av
(21-4 000-0,80)/(8 500-0,50) = 15,8 öre/m3.
Om man säljer gasen för detta pris torde det
inte möta några större svårigheter att snabbt
få en stor marknad för gas till
villauppvärmning.
Antag att man i Linköping skulle få 700—800
radhus, villor eller andra liknande
enfamiljsbostäder anslutna till gasnätet för uppvärmning
av fastigheten, skulle detta innebära en för-
TEKN ISK TIDSKRI FT 1959 423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
