Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 19 - Andras erfarenheter - Värme- och strålningsstabila polymerer, av SHl - Solbrännepiller, av SHl - Fjärrmätning med Explorer 1, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller föreningar med perfluorofenylgrupper vilka
blir relativt värmehärdiga på grund av fluorhalten.
En belgisk metod för framställning av
hexafluoro-bensen genom pyrolys av tribromofluorometan vid
540°G i en platinaugn har tillämpats vid Bureau of
Standards varvid man använt 3,5—18,5 kp/cni2 tryck
och har uppnått 55 % utbyte. Pentafluorofenol har
framställts genom behandling av hexafluorobensen
med kaliumhydroxid i pyridin. Vidare har man
reducerat hexafluorobensen med vätgas (Pt eller Pd
som katalysator) till pentafluorobensen.
Man har ännu inte framställt polymerer med hög
molvikt av aromatiska fluorkolväten, men produkter
med ca 350°C kokpunkt har erhållits genom
polymerisation av natriumpentafluorofenolat (Chemical
& Engineering News 1 dec. 1958 s. 42). SHl
Solbrännepiller
I USA framställs nu ett läkemedel, innehållande
S-metoxipsoralen som aktiv komponent. Tar man in
detta ämne, som extraheras ur fröna från en växt:
hemmahörande i Nil-deltat, blir huden tjockare och
tål härigenom bättre ultraviolett ljus. När det
normala pigmentet bildats förloras det inte så lätt
genom hudens yta varigenom solbrännan varar
längre. Den lär också kunna bli djupare.
Läkemedlet fås bara på recept, och lämplig dos är
två tabletter per dag, två timmar före solningen.
Man undersöker möjligheterna att använda det mot
vissa hudsjukdomar; det förefaller kunna användas
som skydd för personer, som är allergiska för
solljus, och även mot hudkräfta, orsakad av för stark
exponering för solljus (Chemical & Engineering
News 23 juni 1958 s. 30). SHl
Fjärrmätning med Explorer I
Fjärrmätutrustningen i Explorer 1 (Tekn. T. 1958
s. 121) består av två sändare, vardera överförande
fyra fjärrmätkanaler, fig. 1. Den ena sändaren
arbetar på frekvensen 108,03 MHz och har en
antenneffekt av 60 mW. Den andra arbetar på 108 MHz
och har en antenneffekt av 10 mW.
Högeffektsän-daren beräknades kunna vara i drift i 14 dagar och
lågeffektsändaren i två månader. Högeffektsändaren
är amplitudmodulerad med de fyra
fjärrmätkanaler-na, och lågeffektsändaren är svagt fasmodulerad;
största fassving är ca 14°. I båda sändarna används
uteslutande transistorer.
Lågeffektsändaren matar själva noskonen, vilken
isolerad från satelliten i övrigt tjänar som antenn.
Högeffektsändaren matar en vändkorsantenn, vars
spröt sticker ut vinkelrätt mot satellitkroppen. Vänd-
korsantennens slrålningsdiagram är något
osymmc-triskt, för att man med dess hjälp skall kunna mäta
hur satelliten roterar kring sin egen axel.
Lågeffektsändaren kunde avlyssnas under 35 min.
Härvid tillryggalade satelliten 16 000 km, ocli den
befann sig då förbindelsen upphörde ca 8 000 km
från markmottagarstationen.
Signalerna från mätgivarna inmatas på
oscillatorer med varierbar frekvens. Dessa i sin tur får
modulera resp. sändare. Två typer av oscillatorer
används. Hos den ena typen kan frekvensen varieras,
genom att ett motstånd (givaren) i oscillatorkretsen
varieras. Hos den andra typen kan frekvensen
varieras genom att strömmen till en till oscillatorns
svängningskrets parallcllkopplad transistor varieras.
Två typer av meteoritdetektorer användes i
Explorer 1. Den ena typen består av ett antal tunna
metalltrådar uppspända på lämpligt sätt. Tolv
sådana detektorer finns utplacerade på olika platser
på satelliten. Den andra typen är en mikrofon så
placerad att den "hör" alla anslag mot
satellitkroppen. Tråddetektorerna fungerar så att om en
tråd i detektorerna slås av av en meteorit, ändras
resistansen i den totala mätkretsen. Denna
resi-stansändring påverkar frekvensens hos en i kretsen
inkopplad mätoscillator.
Mikrofonsignalens amplitud är ett ungefärligt mått
på storleken av de meteoriter som träffar satelliten.
Man kunde bilda sig en uppfattning om massan hos
den minsta av dessa meteoriter, genom att man före
avskjutningen från känd höjd släppte glaspärlor av
känd vikt så, att de fick fritt falla och slå an mot
satellitkroppen samt att man samtidigt registrerade
signalen från mikrofonen. Genom att anta att
meteoriternas hastighet relativt satelliten då de träffar
den är ca 40 km/s, kunde man beräkna, att
mikrofonen kunde upptäcka samtliga meteoriter med
större massa än 3 X 10~9 g.
Innan satelliten avsköts, utsattes den och dess
mätutrustning för mycket hårda miljöprov. Dessa
uppdelades i två serier. Den ena avsåg att verifiera att
satelliten verkligen skulle tåla starten, och den andra
serien avsåg att verifiera att satelliten skulle tåla de
påfrestningar som uppkommer under själva
flygningen. Under den sistnämnda serien efterliknades
t.ex. de vibrationer och accelerationer som
uppkommer då fjärde motorsteget avfyras. Dessutom
utsattes utrustningen för ett spinprov och ett höjdprov.
Vid spinprovet får apparaturen rotera längs
huvudaxeln med 750 r/m. Höjdprovet avsåg att säkerställa
att inga överslag äger rum då lufttrycket sjunker.
De mätresultat som man hann få fram den 3
januari—12 februari 1958 innebar bl.a., att
temperaturen på satellitskalet hade varierat inom intervallet
Oscillator
Fig. 1. Fjärrmätutrustning för Explorer 1; t.v. blockdiagram över den fasmodulerade fjärrmätsändaren,
t.h. blockschema över den amplitudmodulerade fjärrmätsändaren.
TEKNISK TIDSKRIFT 1 959 507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
