- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 89. 1959 /
565

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 22 - Standardisering av metalliska material och formprodukter, av Halvard Liander och Julius Götzlinger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 3. Leveranser 1954 av kolstäl (0,15, 0,25 osv. °/oC)
och maskinstål (SIS 1350, 1450 osv.) från svenska
stålverk; upptill kallbearbetat och nedtill
varmvalsat material.

för maskinstål utarbetades. Den fastställdes
1946 ocli omfattade, förutom analysvärden,
uppgifter om brott- och sträckgräns,
förlängning och brinellhårdhet. Denna
hållfasthetsgaranti ansågs på tillverkarhåll vara så
värdefull, att den medförde en ca 3 % prishöjning.

När MNC på industrins begäran år 1954
gjorde en statistik över maskinstålen, visade det sig
att de enkla "kolhaltstålen" köptes i mycket
större mängd än de standardiserade
maskinstålen, fig. 3. Några av de standardiserade
ma-skinstålen (SIS 1555 och 1655) levererades i så
små kvantiteter, att man vid revidering kom
överens om, att slopa dem. Däremot infördes i
standarden SIS-stål 1500 och 1600 med
kolhalten ca 0,35 resp. 0,50 %.

Fallet är intressant som exempel på en
standardisering som från början slagit fel. Orsakerna
härtill torde huvudsakligen vara två.
Intervallen mellan stålsorterna valdes för snäva och
hållfasthetsgarantin ansågs inte vara värd
merpriset. Det sistnämnda är förståeligt när stålen
väljes med ledning av erfarenheter i drift,
medan påkänningarna i drift inte är så väl kända
att exakt specificerade hållfasthetsvärden är
motiverade. Därtill kommer att
maskinkonstruktioner i regel inte är lika kringgärdade av
normer för dimensionering och materialval som
t.ex. byggnadsverk eller ångpannor.

Enligt schweiziska och amerikanska uppgifter

lär minst 80 % av alla brott i maskindelar vara
förorsakade av materialets utmattning. Oftast
förekommer roterande böjning, vilken lätt kan
provas i relativt enkla maskiner. I olika länder
finns ett flertal fabrikat och till dem hör en
mångfald olika provstavar.

Utmattningshållfastheten är som bekant
beroende av såväl anvisningsfaktorn ß som den
provade materialvolymen. Denna är olika vid
ensidig och dubbelsidig inspänning. Om både ß
och materialvolymen varieras godtyckligt, kan
provningsresultaten inte jämföras med
varandra. För att utmattningshållfastheten för ett
visst material skall kunna preciseras, är det
därför nödvändigt att provstavsformen
standardiseras. Ett internt Asea-förslag för
standardisering av roterande böjprovstavar har
utarbetats.

Verktygsstål

— SIS-standard en föregångare
För många ändamål har, åtminstone i ett och
samma land, en viss enhetlighet vid val av
stålkvalitet varit rådande. För verktygsstål
användes däremot både i Sverige och utomlands en
mångfald olika sorter. Denna onödigt rika flora
av verktygsstålkvaliteter beror huvudsakligen
på den äldre, men ibland ännu omfattande
föreställningen, att varje tillverkare med fördel
kan sälja sina egna speciella kvaliteter, en
uppfattning som inte står sig när det gäller en
större marknad.

Önskvärdheten av en sanering och
konsumenternas rationaliseringskrav resulterade i att
arbetet på en svensk standardisering av
verktygsstål igångsattes i mitten av 1940-talet. Vid
utformningen av normerna framkom givetvis
olika synpunkter, i synnerhet på fixering av
analysgränserna. Kommittén enades dock
slutligen om analysspecifikationer som vid
samma värmebehandling ger enhetliga egenskaper,
men som ej är så trånga att stålframställningen
enligt svensk praxis försvåras.

Genom standardiseringen har vid ett flertal
av stålverken antalet tillverkade kvaliteter
kunnat avsevärt minskas, samtidigt som
produktionen av de standardiserade stålen ökat. På
förbrukarhåll har fastläggandet av
standardkvaliteter och införandet av relativt utförliga
anvisningar för värmebehandling bl.a. medfört
en förbättring av verktygens prestationer och
därmed även en motsvarande ekonomisk fördel.

Om man jämför svensk standard för
verktygsstål med tillgängliga uppgifter om hur
andra länders industrier väljer sina
verktygsstål, finner man att en viss frivillig eller av
marknaden framdriven enhetlighet kan spåras
i utländska kataloger. Någon officiell
standardlista finnes dock i regel inte. I många fall
stämmer verktygsstålkvaliteterna i nämnda kataloger
ganska bra med den svenska standarden. Den
i Finland och Norge införda standarden för
verktygsstålet överensstämmer i stor
utsträckning med den svenska. I vissa andra länder,
exempelvis Frankrike och Holland, har stan-

TEKNISK TIDSKRIFT 1 959 565

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:43:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1959/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free