Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 22 - Standardisering inom byggnadsbranschen, av Bengt Wiking
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ell organisation erfordrades för att bevaka och
driva fram de strängt standardmässiga
frågorna för byggandet, och 1942 skapades
Bygg-standardiseringen, BST, varvid staten tillsköt
den väsentliga delen av erforderliga medel. Det
förutsattes dock att det enskilda näringslivet
och berörda organisationer av olika slag skulle
få inflytande på verksamheten och att dessa
parter borde medverka till finansieringen. År
1947 höjdes statsbidraget till 200 000 kr/år,
vilket belopp fortfarande utgår oförändrat. De
enskilda bidragen har hållit sig omkring
30 000 kr/år. Inom den angivna årsbudgeten
kunde till en början sysselsättas ca 15
personer, vilket antal nu minskat till 7, varav 4
tekniker. Den angivna minskningen är en
naturlig konsekvens av penningvärdets fall.
Branschens årliga produktionsvärde rör sig totalt
om ca 7 000 Mkr/år, varav för bostäder ca
2 000 Mkr, varför BST:s resurser torde få
anses låga. Totalt har hittills ca 200 standard
utgivits.
Riktlinjer för BST» verksamhet
I stadgarna från 1952 anges, att BST skall
handha standardiseringen inom det
byggnadstekniska området i Sverige och vara
ansluten till Sveriges Standardiseringskommission.
Verksamheten skall företrädesvis omfatta
byggnadsvaror, byggnadsdelar, förfaranden,
metoder med mera, som direkt eller indirekt har
väsentlig inverkan på byggnads- och
boendekostnaden. BST skall vidare stödja och
medverka till standardiseringssträvanden inom
byggnadsområdet och dessutom även i lämplig
omfattning samarbeta internationellt.
BST:s verksamhet inriktades redan från
början i hög grad på bostadsbyggandet och denna
linje följs fortfarande. Bostadsbyggandet rör
sig med likartade objekt, varför standard kan
bedömas vara av stort ekonomiskt värde och
vidare har ju staten genom den förda
bostadspolitiken det största intresse av att hålla nere
byggnadskostnaderna, vilket bl.a. manifesteras
genom bidraget till BST.
Enligt stadgarna skall BST ägna sig åt
utarbetande av både grund- och produktstandard.
Inom det senare området har det alldeles
övervägande arbetet nedlagts. Det har ju gällt att
relativt snabbt få fram direkt ekonomiskt
lönsamma frågor, och då har många på lång sikt
kanske väl så viktiga problem ej kunnat
behandlas ännu. Dessutom sysslar man på flera
andra håll också med dessa frågor, varför BST
ej blivit direkt inkopplad.
Det talas i stadgarna även om att BST bör
utveckla byggnadsmetoder. I viss utsträckning
har detta skett i form av rekommendationer.
Karaktäristiska drag
för byggnadsbranschen
När mera organiserad standardisering
igångsattes inom byggnadsbranschen på 1940-talet
hade motsvarande verksamhet långvarig hävd
inom flera andra industrigrenar. Det kan
därför tyckas, att erfarenheter lätt nog skulle ha
kunnat hämtas från verksamma
pionjärorganisationer, och i viss grad har så även skett.
Den stora skillnaden var emellertid och är
fortfarande, att i andra branscher berörd
industri säkerligen i eget vällovligt intresse tagit
och behållit initiativet till först intern
standardiseringsverksamhet och sedan central dylik
ansluten till Sveriges
Standardiseringskommission, medan staten gjort något motsvarande
inom byggnadsbranschen.
Orsakerna härtill är flera och den viktigaste
torde väl vara att de ekonomiska fördelarna av
byggstandardisering främst kommer "tredje
man", allmänheten, tillgodo i form av sänkta
boendekostnader. Byggnadsbranschen är
vidare ett mycket vidsträckt begrepp, och inom
dess ram ryms ett flertal olika parter med högst
varierande inställning till
standardiseringsfrågorna. Ingen av dessa har som enskild grupp
velat eller kunnat sätta i gång central
standardisering, och detta medverkade väl till att
staten tog initiativet.
Det finns ett ekonomiskt intresse men inget
direkt tvång, att i en byggnad använda en
standarddörr i stället för en annan dörr. Vid
tillverkning av en maskin är förhållandet
givetvis ett annat både för ingående detaljer och
för slutproduktens passning till t.ex. verktyg
eller andra maskiner. Byggnader är av många
olika slag med variationer t.ex. ifråga om
geografiskt läge, funktion, estetiska krav och miljö.
Standarddetaljer skall helst passa i dessa olika
sammanhang, och detta är ju möjligt endast i
viss grad.
Det finns ett mycket stort antal mindre
fabrikanter t.ex. ca 1 200 för snickerivaror, och de
har i regel ej resurser för nödvändig
nyinvestering och lagerhållning vid övergång till
produktion av standardvaror. Dessa mindre
fabrikanter sysslar i stället med produkter,
tillverkade efter specialritningar, som fortfarande
förekommer i stor utsträckning.
Det är karaktäristiskt för byggnadsindustrin
att den omfattar en mängd olika material —
gamla och beprövade, nya och obeprövade. Det
skulle vara omöjligt för ett enda
standardiseringsorgan att generellt kartlägga alla dessa
olika materials egenskaper. Det är därför
nödvändigt att bygga standardiseringen på olika
organs medverkan. Byggnadsbranschens
standardiseringsorgan har att kartlägga och
standardisera egenskaper som är väsentliga för
materialens användning i byggnadsindustrin.
Den stora mångfalden varor av olika slag även
i ett ordinärt bygge konstituerar alltså också
en väsentlig skillnad mellan byggbranschens
sätt att standardisera och andra branschers,
där i regel förekommande
standardiseringsobjekt är av mera likartat slag.
Byggnadsbranschen är mera nationellt
inriktad än många andra branscher och behöver ej
ta samma hänsyn till internationellt giltig
standard som t.ex. metallindustrin eller
elindu-strin. Den i stort sett till Sverige begränsade
568 TEKN I SK TI DSKR I FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
