Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 25 - Böcker - Einführung in die Vektorrechnung für Elektrotechniker, av Gunnar Petersson - »Emulsions and detergents» - Händelser - Civilingenjörsutbildningen på atomenergiområdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
problem är enkelt och redigt framställda, medan
andra är för svåra, om grundligheten i de första
kapitlen skall vara motiverad. Olyckligtvis håller förf.
fast vid den gamla benämningen "fältstyrka" på
H. I samband härmed vilseleder han läsaren genom
införandet av sambandet "div H = 0" i stället för
det allmängiltiga "div B = 0" (i det behandlade
specialfallet blir resultatet dock riktigt).
Boken avslutas med ett bihang, innehållande
räkne-lagar för determinanter samt en sammanställning
av viktigare formler.
Förf. har i första hand sett som sin uppgift att ge
elektroingenjören en matematisk bakgrund till de
problem, som uppstår vid lösandet av praktiska
elektriska problem. Som bokens titel anger är den
en inledning till vektorräkningen, och för den som
önskar förkovra sig ytterligare i detta ämne är
boken en god orientering som underlättar matematiska
studier. Gunnar Petersson
"Emulsions and detergents", 10:e uppl., är ett
100-sidigt, illustrerat tekniskt meddelande från Union
Carbide Chemicals Co., New York, svensk
representant Edström Trading Co AB, Stockholm. I häftet
beskrivs emulgering, ytaktiva kemikalier, olje- och
lösningsmedelsemulsioner, "lösliga" oljor och
lösningsmedel. vaxemulsioner och andra industriella
dispersioner, olje- och vax-"polish", kosmetiska
artiklar, detergenter.
Ett stort antal recept för tillverkning av
kemisktekniska produkter av Union Carbides kemikalier
anges. De är grundade på arbeten i företagets
laboratorier och tros vara tillförlitliga, men man
från-säger sig allt ansvar för deras användbarhet och
ofarlighet ur hälsosynpunkt.
händelser
Civilingenjörsutbildningen på
atomenergiområdet. I mars 1958 tillkallade ecklesiastikministern
som sakkunniga för utredning av frågor om
civilingenjörsutbildning på atomenergiområdet
generaldirektör Nils Gustav Bosen, direktör Harry
Bry-nielsson, professor Erik Budberg och fil. lic. H E V
Håkansson (Tekn. T. 1958 s. 266). Åtgärden vidtogs
på förslag av överstyrelsen för de Tekniska
Högskolorna, vilket hade föregåtts av en utredning inom
KTH och CTH (Tekn. T. 1957 s. 1031). De
sakkunniga avlämnade i februari 1959 sitt betänkande, om
vilket Svenska Teknologföreningen har beretts
tillfälle att yttra sig.
Liksom de sakkunniga finner STF det vara
synnerligen angeläget att civilingenjörsutbildningen på
atomenergiområdet utan dröjsmål kommer till
stånd vid båda de tekniska högskolorna.
Föreningen finner det likaså välbetänkt att
organisera den ordinarie civilingenjörsutbildningen så,
alt viss möjlighet till fortbildning på
atomenergiområdet tillskapas för i näringslivet redan
verksamma civilingenjörer genom att möjligheter beredes
dem att delta i den för den ordinarie
civilingenjörsutbildningen avsedda undervisningen. Därutöver
torde emellertid under åtskilliga år framåt
särskilda, större fortbildningskurser bli erforderliga för de
i näringslivet redan verksamma civilingenjörerna;
kurserna förlägges lämpligen till endera av de bägge
tekniska högskolorna eller båda.
Denna ekonomiska ram, inom vilken de
sakkunniga begränsat sitt förslag, synes föreningen utgöra
ett minimum för en med hänsyn till atomenergins
fredliga användning i Sverige absolut oeftergivlig
utbyggnad av undervisningsresurserna på de
tekniska högskolorna.
Det har ibland gjorts gällande, att kärntekniken
skulle vara en ny teknik, väl urskiljbar från andra
leknikens områden, och av sådan betydelse, att den
skulle kunna jämföras med t.ex. elektrotekniken.
Vid vissa utländska tekniska högskolor har man
skapat särskilda fackavdelningar för kärnteknik. De
sakkunniga har visserligen inte föreslagit något
inrättande av dylika kärntekniska fackavdelningar vid
de svenska tekniska högskolorna, men de avvisar
inte heller tanken helt. Deras förslag antyder också,
att de inte är främmande för tanken att en
kärnteknikens särart, jämförbar med elektroteknikens,
skulle existera.
STF har emellertid kommit till den uppfattningen,
att skäl icke föreligger att betrakta kärntekniken
som en särskild teknik. Snarare innebär
kärntekniken en fördjupning av känd teknik och en
utvidgning av denna mot ett nytt område.
De industrier i Sverige som anställt civilingenjörer
för arbete inom kärnenergiområdet kräver av det
stora flertalet av dessa inte kunskaper i
kärntekniska ämnen. De önskar i stället grundliga
kunskaper inom något avsnitt av den konventionella
tekniken vilka möjliggör en anpassning mellan
denna och kärntekniken.
Givetvis är det önskvärt att civilingenjörerna redan
under sin utbildning fått sina tekniska
grundkunskaper kompletterade med utblickar mot de
speciella förhållanden som uppträder vid tillämpning
inom det kärntekniska området, men sådana
utblickar måste betraktas som en andrahandsfråga.
I sitt betänkande har de sakkunniga föreslagit, att
nya studieriktningar för kärnteknik skulle inrättas
inom ett flertal av de tekniska högskolornas redan
existerande fackavdelningar. Föreningen finner, att
de ämnen och ämnesgrupper som de sakkunniga
föreslagit såsom väsentliga för ifrågavarande
studieriktningar med hänsyn till den nödvändiga
begränsningen i studietiden antingen måste bli ytliga,
om de skall bli tillräckligt omfattande, eller alltför
begränsade, om de skall få det djup som kräves för
att man skall kunna tala om
civilingenjörsutbildning (Tekn. T. 1959 s. 596). De sakkunniga föreslår
att så stor del av studietiden inom dessa
studieriktningar avsättes för kärnteknikområdet, att de
för fackavdelningen väsentliga och grundläggande
ämnena med nödvändighet måste bli eftersatta för
den som väljer de föreslagna nya studieriktningarna
inom fackavdelningarna. De sakkunnigas förslag
innebär alltså ett program för
civilingenjörutbildningen på kärnteknikområdet, som går stick i stäv mot
den utveckling som under de senaste decennierna ägt
rum inom civilingenjörsutbildningen med allt
större vikt vid ett centralt ämnesområde och allt mindre
av ytliga kunskaper inom andra områden.
Föreningen anser den av de sakkunniga föreslagna
uppläggningen vara särskilt farlig genom att
studieriktningarna för kärnteknik förmodligen skulle bli
mycket populära på grund av den uppmärksamhet
som under de senaste åren ägnats åt
kärnenergiområdet i den allmänna debatten. Vi skulle riskera
att få flera civilingenjörer med kärnteknisk
studieriktning än som motsvarar behovet, och därtill
skulle dessa ingenjörer genom otillräckliga kunska-
654 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
