Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 28 - Elektrofilter, av Bengt Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 8. Jämförelse mellan olika typer av
emissionselektroder; a—d elektroder av vanlig typ, e
högemit-terande elektrod.
överslag som följd förhindras. Det avskilda
stoftet skall kontinuerligt matas ut från
filterkammaren. Dessa och flera andra krav medför,
att ett elfilter för industriellt bruk kan bli en
utrymmeskrävande och dyrbar anläggning,
fig. 6.
Vissa konstruktionselement har under flera
år studerats intensivt. Sådana element är
utfäll-ningselektroder, emissionselektroder och
gas-fördelningsanordningar.
Undersökningar i England5 tyder på att någon
signifikativ skillnad i avskiljningsegenskaper
icke föreligger mellan olika typer av
utfäll-ningselektroder för planfilter, fig. 7. En del
elfilterleverantörer har kommit till samma
resultat, även om undersökningarna ännu icke
publicerats.
Alltmera har kravet på styvhet och enkelhet
kommit i förgrunden. Numera använder de
flesta tillverkare som utfällningselektroder
plana, enkla plåtar med valsade förstyvningar.
Det har nämligen visat sig, att släta plåtar är
lättare att hålla fria från stoftbeläggningar och
ger återstrålning vid högresistiva stoft först
vid högre strömstyrkor.
Utformningen av emissionselektroderna
bestämmer till stor del elfiltrets elektriska
karak-teristika, fig. 8. En allmän tendens på senare
tid är övergången till högemitterande
elektroder, fig. 9, vilka möjliggör hög filterström,
även om överslagsgränsen av vissa skäl skulle
vara låg, fig. 8 e.
För att befria utfällnings- och
emissionselektroder från avskilt stoft använder man
hammare, vibratorer eller vattenspolsystem.
Elektrisk utrustning
I elfilterteknikens barndom var de flesta
problemen förbundna med
strömförsörjnings-utrustningen eller likriktarna. Numera finns
driftsäkra och väl utprovade apparater i
marknaden. I moderna anläggningar användes
nästan uteslutande torrlikriktare, mest med
selenceller men i viss omfattning även kiselceller.
Kiselventilerna tål högre temperatur och har
högre spärrspänning och ström per cell och ger
således mindre enheter. Ej heller behöver man
befara några åldringsfenomen i dessa celler.
En svår nackdel är att kiselventilerna icke tål
överspänningar, varför de olika ventilerna i
likriktaren måste ha mycket nära samma inre
motstånd, så att de delar spänningsfallet lika.
Selenventilerna har icke denna känslighet.
Kisellikriktare ställer sig i dagens läge ca 30 %
dyrare än selenlikriktare. Detta gäller
åtminstone för strömmar under 300 mA per
likriktare.
Det som ur ren elfiltersynpunkt har den
största betydelsen hos den elektriska
utrustningen är likriktaranläggningens
ström-spänningskarakteristik. Denna bestämmer hur väl
störningar och variationer i
driftförhållandena absorberas utan ändringar av
avskiljnings-graden.
Föravskiljare
Det förekommer ofta, att ett elfilter
kombineras med en mekanisk föravskiljare. Orsakerna
härtill varierar. Man önskar kanske separera
en grovkornig fraktion med en viss kemisk
sammansättning från den finkorniga, som har
en annan kemisk analys. Tanken kan även vara
att minska risken för störningar i elfiltret
genom att reducera stoftbelastningen. Vid en
kombination av två olika avskiljare har man
åtminstone en i drift, om störningar uppträder
i den andra. Det kanske mest hållbara motivet
är ekonomin. Om den kombinerade anlägg-
Fig. 9. Emissionselektroder av högemitterande typ,
inmonterade i gaspassagerna i ett elfilter för torr
utfällning (Svenska Fläktfabriken).
TEKN I SK TI DSKRI FT 1959 05
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
