Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 29 - Stora elektrostålugnar, av Per Erik Hammarlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 12.
Ljusbågsugn, 5 m
fatdiameter.
Ugnen är försedd
med
rökgasutsugning.
re, varför man behöver 600 V spänning i det
nämnda fallet.
Genom undersökning av förhållandena vid
praktisk drift av ett stort antal ugnar har man
funnit att det vid tvåslaggsdrift behövs en
minsta effekt av omkring 100 kW/m2 badyta
och för enslaggsdrift ungefär dubbelt så mycket.
Om man nu för en stor ugn räknar ut hur stor
badyta man har och därigenom hur stor effekt
man behöver på det lägsta spänningssteget, kan
man lätt räkna ut vilken spänning man skall
ha på det steget. Vid transformatorer av
storleksordningen 30—35 MVA visar det sig, att
100 kW/m2 ger en lägsta sekundärspänning av
150—200 V. En spänning under dessa värden
lönar det sig helt enkelt inte att ha.
Det kan vara intressant att nämna, att det
inte är alldeles omöjligt att sänka reaktansen
hos stora ugnar. I Tyskland har en stor ugn
byggts med transformatorn hopbyggd med
svängvalvsdelen av ugnen, så att man
därigenom får mycket kortare sekundärledningar och
på så vis får ner reaktansen. Det bär dock en
hel del emot att placera en så vital del som
transformatorn rörlig. Det föreligger inte
tillräckliga drifterfarenheter från ugnen i fråga
för att man skall kunna uttala sig om huruvida
metoden kommer att bli användbar i
framtiden.
Det finns emellertid ett annat sätt som jag
tycker är mycket intressant, även om det inte
löser problemen helt, nämligen användning av
en seriekondensator för kompensering av den
stora reaktansen. Man använder detta på
elektriska reduktionsugnar, t.ex.
Tysland-Hole-ug-nar, med stor framgång. Hittills har det inte
varit aktuellt med seriekondensatorer på
ljusbågsugnar; i stället har man byggt till reaktanser
för att minska påkänningarna på det matande
nätet, men nu kan det faktiskt bli aktuellt.
Seriekondensatorn fyller för dessa stora ugnar
dels uppgiften att ge en bättre effektfaktor för
strömuttaget på nätet, dels uppgiften att minska
ugnstransformatorns storlek.
Rökgasutsugning
Ett problem, som blivit mycket aktuellt de sista
åren, är rökgasutsugning. För det mesta låter
man ju gasen från ljusbågsugnar söka sig väg
på olika sätt upp mot taket i stålverkshallen
och vidare ut i atmosfären. Med allt tätare
bebyggelse omkring stålverken är det dock helt
klart, att något måste göras åt rökgasproblemet.
Även fordringarna på hygglig arbetsatmosfär
inne i verket blir allt strängare.
Syrgasinblåsning i ugnarna, som blir mer och
mer vanlig, ger här ett mycket stort problem
på grund av de stora gasmängderna. Utan
syr-gasblåsning går det att utan alltför stora
komplikationer anordna utsugningshuvar över
luckor och omkring elektroderna (fig. 12). När
det gäller större gasmängder blir det som sagt
genast svårare. På flera ställen har man
försökt lösa problemet genom att placera en enda
stor huv högt över hela ugnen med väggar, som
hänger ner omkring ugnen mot chargerplanet,
dvs. principen dragskåp.
På andra ställen, särskilt i USA, har man
byggt in utsugningsrör antingen i valvet eller
på ugnsfatets sidor, t.ex. vid sidluckan. Det
behövs emellertid stora rördimensioner, 1—2 m
diameter. Den gas, som sugs ut ur ugnen, har
givetvis en hel del fast stoft i sig; man nämner
2—15 kg/t stål producerat i ugnen. Det gäller
alltså att rena gasen på lämpligt sätt och i
många fall också att tillgodogöra sig dess
värmeinnehåll.
Det stora problemet med rökgaserna är
utsugningsanordningarna intill ugnen. Det är
mycket svårt att göra dem så enkla att ugnsdriften
inte störs. Vid effektiv utsugning kan det
vidare bli ett visst undertryck i ugnen på någon
eller några tiondels millimeter vattenpelare. Det
är ju inte mycket, men risken finns att det sugs
in så mycket luft, att man i många fall får en
icke önskvärd oxidering av slaggen. Reningen
av gaserna och utvinnandet av värmeinnehållet
kan inte sägas utgöra några större problem för
stålverken, eftersom det finns många olika,
praktiskt väl utprovade metoder att välja bland,
men anläggningarna kostar mycket pengar.
Diskussion
Chefingenjör Bo Tigerschiöld frågade om det för
ugnar med omröringsspole finns något effektivt
skydd mot genomskärning av ugnsbottnen. Går det
hål på denna och smältan rinner ut, förstörs
nämligen omröringsspolen, och reparationen blir mycket
dyrbar. Som skydd finns vanligen ett antal, i ugnens
bottenplåt monterade termoelement vilkas utslag
registreras.
Det har emellertid visat sig svårt att göra
elementen driftsäkra, och dessutom kan man ifrågasätta
om sådana temperaturmätningar är det rätta
skyddet mot genomskärningar. I vissa fall kan
nämligen ett hål i ugnsinfodringen bildas så snabbt att
TEKNISK TIDSKRIFT 727 7 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
