Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 32 - Videobandspelare, av Arne Sanfridsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Videobandspelare
Civilingenjör Arne Sanfridsson, Stockholm
Fig. t.
Videobandspelaren
består dels av
själva drivverket,
dels av två skåp
med
förstärkare och [-modulerings-utrustning.-]
{+modulerings-
utrustning.+}
Förfarandet att spela in ljud på
magnetiser-bara plastband har helt revolutionerat
rund-radioverksamheten i alla länder. De första
apparaterna för detta ändamål framkom i
Tyskland under senaste världskriget. Någon
egentlig spridning utanför Tyskland, Sverige,
Finland och kanske ytterligare något land i
Tysklands närhet fick dock inte metoden, förrän
amerikanarna efter kriget "räddat" några
maskiner och satte igång masstillverkning.
Metodens fördelar ligger i att apparaturen är
lätthanterlig, att det inspelade programmet är
omedelbart tillgängligt för återgivning, att
kvaliteten på återgivningen är hög, att bandet är
lätt att redigera och skarva, och att det tar
681.846.7 : 621.397.6
liten plats i förhållande till den lagrade
informationsmängden. Samtliga andra
ljudregistre-ringsmetoder lider av allvarliga svagheter i ett
eller annat av dessa avseenden, och därför är
de mycket obetydligt anlitade i det dagliga
radioarbetet.
Önskemålen inom televisionen att på ett
smidigt och högkvalitativt sätt kunna registrera
och återge såväl bild som ljud har länge varit
mycket trängande. TV-programmen är i de
flesta länder koncentrerade till några
kvällstimmar. Detta innebär att alla resurser måste
dimensioneras för en toppbelastning, som är
hög och kortvarig. Utnyttjningen blir dålig och
kostnaderna höga.
För personalen är dessutom arbetstiden vid
direktsänd TV mycket obekväm. De artister
och övriga medverkande som TV-programmet
kräver, är ofta upptagna på annat håll under
kvällstid. I jämförelse med vanlig radio kräver
dessutom TV mycket flera professionella
artister, eftersom osäkerhet och oförmåga att ta
regi märks mycket mera i detta medium. Allt
detta gör, att programledningen ofta får
svårigheter att finna rätt person ledig, när han
behövs. Likaså betyder det att gagerna ökar,
då det ju gäller att skaffa de medverkande i
mera öppen konkurrens med teatrar och andra
arrangörer.
Vid direktsända program går felen fram till
publiken utan att man kan återkalla dem på
något sätt. Kan programmen spelas in i
förväg har man nästan alltid möjlighet till en
om-tagning, bortklippning eller annan åtgärd, som
kan dölja ett tekniskt eller innehållsmässigt
fel.
En efterlängtad metod
Efterfrågan på möjligheter att registrera
TV-bilden och ljudet har därför länge varit stark.
Det enda förfarande som stått till buds, har
varit filmning, antingen vanlig filmning eller
avfotografering av TV-bilden från ett bildrör.
Metoden lider av många nackdelar. Filmen
fordrar framkallning och oftast även kopiering,
innan den kan användas för återutsändning.
Den är dyr, och av detta skäl användes så gott
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 7 85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
