Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 33 - Andras erfarenheter - Drifterfarenheter vid överkritiskt ångtryck, av Wll - Göttillverkning vid Imatra, av SHl - Aldehydgummi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bestämdes omedelbart efter igångkörningen i mars
1957, och mer ingående prov gjordes i juli 1957. Vid
denna senare tidpunkt hade emellertid
verkningsgraden sjunkit från ca 76 °/o till ca 71 % vid full
last, motsvarande en merförbrukning på ca 9 kcal/
kWh. En tredje provserie i februari 1958 visade
samma resultat som i juli 1957. Anledningen till
verkningsgradsförsämringen synes vara avsevärda
beläggningar av kopparoxid i turbinen, och man
söker nu efter anledningen till att dessa
beläggningar uppstått.
Högtrycksturbinens rotor var till en början
ång-kyld, men man anser sig nu kunna köra utan
ång-kylning och därigenom vinna 5,8 kcal/kWh.
Trots högtrycksturbinens något försämrade
verkningsgrad blev emellertid hela turbinaggregatets
verkningsgrad mycket nära den beräknade, 47,5 °/o
vid 125 MW, tydligen beroende på att
mellanöver-hettningsstegen och lågtrycksturbinen blivit bättre
än vad som beräknats. Hjälpmaskineffekten har
främst på grund av matarpumpens ökade effekt
blivit större än vad som beräknats, vid 80 MW
generatoreffekt 8 800 kW i stället för 5 200 kW och
vid 125 MW effekt 13 000 kW i stället för
beräknade 10 700 kW.
Driftverkningsgraden under perioden 1 nov. 1957
—31 maj 1958 var 38,4 °/o, eller värmeförbrukningen
2 235 kcal/kWh. Under denna period gjordes 11
normala starter, vilket beräknats ha höjt
värmeförbrukningen med 15 kcal/kWh över det värde som
skulle ha krävts vid kontinuerlig drift.
De problem som återstår att lösa är frågan om
det är möjligt att köra ångpannan med reducerad
gasåterföring, frågan om tätningarna vid
matarpum-pen samt frågan om kopparoxidbeläggningen i
högtrycksturbinen. Erfarenheterna hittills anser man
emellertid redan visar, att man för de båda 450 MW
aggregat som är under byggnad trots sänkt
ångtemperatur kan räkna med att uppnå samma
verkningsgrad som i Philo 6 (A S Grimes & J A Tillinghast
i Mechanical Engineering april 1959 s. 81—84). Wll
Göttillverkning vid Imatra
Vid gjutning av stål i kokiller strävar man efter att
hålla ett förråd av flytande metall i kokillens topp
under götets stelnande. Smältan kan då fylla det
hålrum som uppstår genom stålets krympning vid
svalnandet. Gör man ingenting för att minska stålets
avkylning i sjunkboxen, får götet en "pipe" i
ungefär halva sin längd.
Man kan emellertid minska håligheten avsevärt
genom att använda en sjunkbox av isolerande tegel
eller ännu bättre exoterma tegel (Tekn. T. 1956
s. 561). Sedan 1957 har man vid Imatra Järnverk i
Finland för gjutning av tätat kolstål tillämpat en
speciell process vid vilken en isolerande sjunkbox
kombinerats med tillsats av Thermit som vid sin
förbränning ger den smälta som behövs för fyllning
av götets hålighet.
Man gjuter stigande i kokiller med den vidaste
ändan uppåt. Ingen sjunkbox av gjutjärn används
utan en fyrkant av porösa lertegel kilas fast med
träkilar på lämplig höjd i kokilltoppen. Teglet är
billigt och används bara en gång. Då träkilarna
bränns upp vid kontakt med det smälta stålet, kan
sjunkboxen följa med götet när det krymper.
Härigenom undviks hängningssprickor.
När metallen vid gjutningen når sjunkboxens nedre
kant stoppas tillflödet i 15—30 s så att stål hinner
stelna mellan teglet och kokillväggen och täta
springorna. Innan gjutningen fortsätter täcks stålytan med
ett 12—13 mm tjockt skikt av vermiculit, som mins-
kar värmeförlusten. Sjunkboxen fylls till önskad
höjd, och Thermit tillsätts efter en bestämd väntetid.
Denna är kritisk, men en tolerans på 2—3 min
kan tillåtas. Görs den nämligen för kort, är götet
fortfarande till största delen flytande vid tillsatsen.
Thermiten kommer då bara att överhetta smältan,
och en stor hålighet uppstår vid stelnandet. Görs
väntetiden däremot för lång, hinner götet stelna
nästan fullständigt, och det är risk för att den av
Thermiten smälta metallen innesluter segringar.
Thermiten skall tillsättas vid en sådan tidpunkt att
största delen av värmetillskottet går åt för
smältning av sjunkhuvudet, medan den sista, mest orena
delen av götet ännu är flytande. Denna smälta
blandas nämligen då med den renare metallen i
sjunkhuvudet och den nya metall som ingår i Thermiten.
Den ideala väntetiden t i minuter kan beräknas ur
t = 0,0125 x2 där x är göttoppens minsta sida i cm.
För t.ex. ett göt med 45 cm sida ger ekvationen
25 min väntetid. Då emellertid Thermiten
uppenbarligen bör sättas till i ett visst skede av stelnandet,
måste betingelser som påverkar stelningsförloppet,
t.ex. kokillens och smältans temperatur samt
gjut-hastigheten, i viss mån bestämma bästa väntetid.
Viktig är också Thermitens förbränningshastighet.
Denna måste vara mycket mindre än den hastighet
varmed Thermit för svetsning brinner. Är emellertid
förbränningshastigheten för liten, smälts för litet
stål i sjunkhuvudet genom att värme hinner ledas
bort. Är den för stor, smälter också för litet metall
därför att temperaturen blir hög och mycket värme
förloras till atmosfären. I båda fallen fylls götets
hålighet ofullständigt.
Den mängd Thermit som behövs beror inte bara på
götets storlek utan också på sjunkboxens
tvärsnittsarea. När denna är ungefär hälften av götets erhålls
det bästa resultatet. Thermit-åtgången är då bara
1 <Vo av götvikten. För t.ex. ett 2 t göt behövs alltså
20 kg Thermit i ett ca 100 mm skikt som skall
brinna jämnt från topp till botten på ca 2,5 min.
Thermiten består av aluminium- och malmpulver.
Dess förbränningshastighet beror mest på
komponenternas blandningsförhållande och
aluminiumpulvrets kornstorlek, men även malmens kornstorlek
inverkar. Ju finare aluminiumpulvret är, desto
snabbare brinner Thermiten; en minskning av malmens
kornstorlek har motsatt och svagare effekt. Av större
betydelse är malmens halt av gångart. Ju mindie
den är, desto snabbare brinner Thermiten.
Till denna används vanligen aluminium med 99 °/o
renhetsgrad och malm med låg svavel- och
fosforhalt, t.ex. Otanmäki-malm med 65 %> Fe, 0,14 % S,
0,002 °/o P och ca 8 %> gångart. Mängderna
aluminium och malm avpassas så att järnoxidernas syre
ungefär räcker för oxidation av metallen (A J
Ait-ken, W C Fletcher & G Fenton i Journal of the
Iron & Steel Institute dec. 1958 s. 349—355). SHI
Aldehydgummi
I Japan har man framställt en ny elast genom
polymerisation av acetaldehyd med aluminiumoxid som
katalysator. Produkten kostar bara 12—15 ct/lb (ca
1,40—1,70 kr/kg), dvs. ungefär hälften så mycket
som natur- eller styren-butadiengummi.
Acetaldehydpolymeren är besläktad med Du Ponts
Delrin (Tekn. T. 1957 s. 210) som är en termoplast.
Liksom denna tål den relativt hög temperatur. Då
den emellertid saknar dubbelbindningar och därför
inte kan vulkas med svavel utan bara genom
bestrålning, betvivlar man att den inom en nära framtid
kan få praktisk användning (Chemical Engineering
6 april 1959 s. 72.) SHI
836 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
