Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 34 - Industriell formgivning, av Rune G Monö och Hugo Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het, som har, snart sagt, lika stor betydelse
som hans direkt skapande arbete.
I dagens läge tenderar arbetsuppgifterna mer
och mer att delas upp på specialister, och i
de flesta fall får man nog acceptera att
konstruktören och formgivaren är minst två
personer. Å andra sidan är det i och för sig ett
idealiskt förhållande, när konstruktör och
formgivare kan vara en och samma person.
Många konstruktörer anser säkert att de själva
kan klara både konstruktion och form. I
sanningens namn kan man peka på många
produkter med en utmärkt form, där någon
formgivare ej har konsulterats. I allmänhet gäller
detta dock ting, där specialisten på
konstruktionsarbetet haft små möjligheter att välja
mellan olika utföringsformen Om han
medvetet sökt skapa en modern och säljande form,
har han tyvärr i allmänhet hamnat en eller två
epoker tillbaka i tiden. Detta säljer inte. För
att göra en form, som säljer, fordras det så
mycket vid sidan om det som ligger inom
konstruktörens verksamhetsområde.
Detta utesluter dock på intet sätt
önskvärdheten av att konstruktören så mycket som
möjligt lär sig förstå formproblemen. Värdet av
patentlösningar är dock synnerligen diskutabelt,
därför att uppgifterna aldrig är lika varandra
och varje delproblem påverkas av helheten
och omgivningen. Att dimensionera en yta
enligt det populära gyllene snittet kanske är
lämpligt i ett fall, men i ett annat liknande
exempel skulle resultatet kunna bli katastrofalt.
Sammanhanget kan nämligen där vara helt
annorlunda, vilket ofta endast yrkesmannen är
i stånd att bedöma.
Samarbetet mellan konstruktör och industriell
formgivare har exemplifierats i fig. 1—5. De
illustrerade arbetsuppgifterna har såvitt
möjligt valts i överensstämmelse med de typer, som
angavs i början av uppsatsen.
Ännu bättre torde arbetsgången framstå, om
man följer utvecklingsarbetet steg för steg,
fig. 6. Arbetet börjar med en serie skisser, som
resulterar i ett förslag. När detta godkänts
vidtar ritningsarbetet för att fastställa och
kon-rollera mått osv. Samtidigt modellerar man
förslaget i plastelina, gips eller trä. Man
arbetar då i skala 1:1 för att kunna bedöma
proportioner och form realistiskt. Nästa steg är
en trämodell utan reglerdon, detaljer och färg.
Samtidigt som man har modellerat förslaget,
har man utarbetat ritningar över alla storlekar
i serien och även utformat detaljer och
regler-don. Dessa anbringas på en färdig trämodell,
som färgsätts och därefter utgör underlag för
arbetsritningarna.
Fig. 6. Olika steg i formgivningen av en
asynkronmaskin, formgivare John Meilink och tillverkare
Asea; a förslag framarbetat från skisser med bl.a.
fötter på sköldarna för horisontell och vertikal
montering samt möjlighet att vånda statorn upp och
ned, b modell i skala 1:1, c färdig modell men utan
detaljer och montering och utan färg, d modell med
detaljer och färgsättning.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 7 857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
