Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 35 - Bestämning av jordens form, av Arne Bjerhammar - Nya metoder - Värmeskydd för återvändande rymdfarkoster, av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5. Lodavvikelse under ett 4 000 ni högt berg, dels enligt Stokes
formel, dels verklig, vilken senare sammanfaller med den som kan
beräknas enligt Molodenskijs teori.
det tydligt att det blir nödvändigt att söka den
slutliga lösningen efter andra vägar. Skulle det
å andra sidan emellertid bli möjligt att finna
en explicit lösning, som ersätter Stokes’ formel
för en generell referensyta med massor
utanför referensytan, så får därmed geodesins
huvudproblem sin slutliga lösning.
Även om Molodenskvs arbeten har sin största
betydelse inom den rent teoretiska geodesin,
föreligger dock redan betydelsefulla
tillämpningar i samband med robotvapentekniken och
satellitforskningen. I båda fallen gäller det att
på grundval av en noggrann kännedom om
jordens gravitationsfält möjliggöra en korrekt
navigering.
nya metoder
möjlighet till beräkning såväl av lodavvikelser
som av höjdskillnaden mellan den topografiska
jordytan och referensytan.
Även om man inom den västerländska
geodesin i viss mån chockerades av hur långt
ryssarna hunnit inom denna viktiga
vetenskapsgren, kunde man dock relativt snart påvisa, att
liknande tankegångar framlagts redan 1931 av
H Jeffreys. Med hänsyn till det enorma
räknearbete dylika metoder medför hade man
emellertid ej accepterat denna typ av lösning, och
därför ej heller dragit de praktiska
konsekvenserna härav.
Vid en närmare granskning blir det ej svårt
att finna förklaringen. I och för sig skulle man
möjligen kunna tänka sig att för varje
mätområde på jordytan solvera den integralekvation,
som är nödvändig för problemets lösning. Men
nackdelarna med metoden är mycket
uppenbara. Man finner sålunda att om man på
klassiskt sätt uppdelar jorden i 25 koncentriska
huvudzoner, vilka sedan uppdelas i vardera
40 delzoner, så erhålles ett ekvationssystem
med 1 000 obekanta, som måste nybestämmas
för varje enskild mätpunkt på jordytan.
En jämförelse med Stokes’ formel visar att
motsvarande problem behärskas med hjälp av
25 konstanter, som är gällande för hela
jordytan. Av avgörande betydelse blir emellertid
att integrallösningen måste upprepas så snart
nya tyngdkraftsvärden tillkommer.
Förklaringen härtill är att man tillämpat en implicit
metod för problemets lösning. I realiteten
kommer detta att betyda att en effektiv
användning av dylika metoder ej är möjlig förrän
hela jorden täckts av ett tyngdkraftsnät av
tillfredsställande täthet. Då ett sådant förhållande
knappast torde uppnås under detta sekel, är
Värmeskydd för återvändande rymdfarkoster
Vid hastigheter mycket överstigande ljudhastigheten
värms flygplan, missiler och rymdraketer kraftigt
på grund av luftfriktionen. I USA pågår
undersökningar, genom vilka man söker finna metoder att
skydda instrumentutrustningar, försöksdjur och
eventuellt även observatörer från den hetta som
alstras då noskoner till försöksraketer samt
satelliter bromsas i atmosfären på återvägen till
jordytan. De retardationer som kan förekomma
motsvarar fif-tal omkring 50 och beroende på noskonens
form når man värmeflöden på tiotal megawatt per
kvadratmeter, fig. 1.
Kring missiler som går brant ned genom
atmosfären når luften temperaturer nära 10 000°C. Värmet
överförs genom ledning i det ca 0,1 mm tjocka
gränsskiktet och värmeflödet är en funktion av den
ballistiska parametern, definierad som farkostens
vikt per enhet frontyta dividerad med den
aerodynamiska motståndskoefficienten. Värmeflödet beror
i hög grad på ytfinheten på farkosten och på
förekomsten av laminär eller turbulent strömning i
gränsskiktet.
Fig. 1. Det värmeflöde som en missil eller satellit
utsätts för som funktion av uppehållstiden i
atmosfären på återvägen.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
