- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 89. 1959 /
908

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 35 - Nya metoder - Värmeskydd för återvändande rymdfarkoster, av GAH - Elektrolytisk oxidation av jod till perjodsyra, av SHl - Astronomisk lägebestämning från ubåt, av C Fo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tabell 1. Termiska egenskaper hos material för
värmesänkor

Material [-Smältpunkt-] {+Smält- punkt+} CK Täthet kg ’ni3 Specifikt värme J/kg 0 K [-Värmeledningsförmåga-] {+Värme- lednings- förmåga+} W/m°K [-Tempe-raturled-ningsför-måga-] {+Tempe- raturled- ningsför- måga+} mnvVs
Aluminium 933 2 700 900 228 94
Beryllium 1 550 1 825 2 180 149 38
Koppar 1 350 8 950 385 394 114
Grafit 3 770 2 190 1 630 32 9,0
Järn 1 810 7 880 460 75 20,7
Molybden 2 900 10 200 225 146 56
Nickel 1 730 8 900 440 92 23
Silver 1 230 10 480 235 418 170
Volfram 3 680 19 300 134 201 78

För att uppta den alstrade värmen prövar man
nu två metoder, dels en där man i en kropp med
god värmeledningsförmåga och hög värmekapacitet
(värmesänka) tar upp det alstrade värmet, dels en
där ett material får smälta och eventuellt förgasas
i ytan och därvid upptar alstrat värme
(ytsmält-ning).

Värmesänkan används för missiler och noskoner
till raketer där den ballistiska parametern och
därmed även värmeflödet antar måttliga värden. Som
material i värmesänkan har man valt koppar. Järn,
aluminium och nickel smälter i vtan, silver har för
låg värmekapacitet, beryllium, som eljest är ett
tänkbart material, är ännu alltför svåråtkomligt
liksom mangan, grafit ger svårigheter vid
tillverkningen och molybden oxiderar alltför snabbt vid högre
temperaturer, tabell 1.

Ytfinheten på värmesänkan för noskoner till
missilen "Atlas" hölls vid ca 0,05 ja. Ett tunt skikt av
nickel pålades för att värmeinstrålningen från den
omgivande heta luften skulle minskas.

Som ytsmältande material har man prövat olika
typer av glasfiberarmerad plast. Vid prov i
flamman från en raketmotor och i plasmastrålar från
ljusbågar fann man material som vid 3 000°C och
värmeflöden på 10—20 MW/m2 kunde uppta 5 MJ
per kilogram viktförlust. Därvid pyrolyserades
plasten till kol och en gas som bortfördes i gränsskiktet.
Glaset smälte och flöt bakåt utefter vtan. Senare
har man med mer högsmältande, men också
sprödare glas höjt värmeupptagningsförmågan till 15
MJ/kg. Nylon jämte detta glas gav än bättre
resultat, nämligen 25 MJ/kg.

Teorier har nu utvecklats och med god
överensstämmelse prövats för ytsmältningsegenskaper hos
armerade plaster, oxider samt grafit. Det har visat
sig att vissa polymerer t.ex. Teflon vid upphettning
sönderdelas i monomerer och ger ett stort massflöde
ut genom gränsskiktet. Detta blir då tjockare och
minskar värmeflödet.

För relativt långsamgående missiler och för
satelliter måste ett ytsmältande material i noskonen
isoleras på insidan för att temperaturen där ej
skall stiga för högt. Vid mycket höga
värmebelastningar däremot smälts materialet bort lika fort
som värmet tränger in i materialet. Ytsmältande
material har använts bl.a. i missilen "Thor-Able"
(J D Stewart, H G Lew, S M Scala & G W
Sut-ton i Missiles and Rockets 8 juni 1959 s. 16—22).

GAH

Elektrolytisk oxidation av jod till perjodsyra

Perjodsyra och dess salter har fått växande
betydelse som oxidationsmedel vid syntes av organiska äm-

nen tack vare deras selektiva oxidation av
cis-gly-kolgrupper, t.ex. vid framställning av
dialdehydstär-kelse (Tekn. T. 1958 s. 659). En metod, lämplig för
kommersiell tillverkning av natriummetaperjodat,
uppges vara elektrolytisk oxidation av jod i alkalisk
lösning.

Vid laboratorieprov av metoden har man använt
en cell med diafragmer av aluminiumoxid
(Alun-dum), katoder av 10 mm cylindriska grafitstavar
(2,4 dm2 katodyta) och en blvoxidöverdragen anod
(6,6 dm2 anodyta).

Cellens båda katodrum fylldes med 30 ml 5 %>
natriumhydroxidlösning. Anolyten, som bestod av
100 g jod löst i en lösning av 33 g natriumhydroxid
och 10 g natriumsulfat i 500 ml vatten, rördes om
i cellen.

Man elektrolvserade med 7,5 A (1.14 A/dnr
anodyta) och ca 6 V spänning; anolyten hölls härvid vid
50°C genom kylning. Den alkaliska katolyten hölls i
en nivå över anolytens genom kontinuerlig
påfyllning av vatten. Efter ca 14 h hade all jod överförts
till natriumjodat.

Katolytrummen tömdes då, spolades ur med vatten
och fylldes med 10 °/o svavelsyra. Anolyten försattes
med 4 ml koncentrerad svavelsyra för upplösning
av utfällt natriumjodat. och elektrolysen fortsattes
med samma strömtäthet som förut under 12 h.
Härvid fick utspädd svavelsyra flyta genom
katolytrummen med sådan hastighet att utflödet hölls svagt
surt. Vid den andra elektrolysen oxiderades jodatet
praktiskt taget fullständigt till perjodsyra.

Diafragmerna och anoden togs bort, lösningen
upphettades 30 min till 70°c och filtrerades. Den
innehöll 145 g perjodsyra och 43 g jodsyra vilket
innebär att 96 °/o av den senare oxiderats. Utbytet av
syror blev 99,4 % räknat på joden. Lösningen
neutraliserades till pH 3 med 40 °/o
natriumhjdroxid-lösning och indunstades delvis.
Natriummetaperjodat föll ut och filtrerades från vid 37°c vid vilken
temperatur dess löslighet är minst i förhållande till
natriumsulfatets.
Utbytet av natriummetaperjodat med 98 %
renhetsgrad blev 93 °/o av närvarande metaperjodat.
Återstoden kan fällas som trinatriumparaperjodat ur
alkalisk lösning och sedan överföras till
metaperjodat genom behandling med svavelsyra enligt
Na3H2I06 + H2S04—► NaI04 + Na-.SC>* + H20 (c L
Mehltretter & c S Wise i Industrial &
Engineer-ing Chemistrv april 1959 s. 511—514). SHl

Astronomisk lägebestämning från ubåt

Även de utmärkta och driftsäkra system för
trög-hetsnavigering som utvecklats för USA:s atomubåtar
"Nautilus", "Seawolf", "Skate" m.fl. måste med
vissa mellanrum kontrolleras och korrigeras med hjälp
av astronomiska lägebestämningar. Tidigare har då
ubåten varit tvungen att gå upp i övervattensläge,
vilket emellertid i krigstid alltid är förenat med
risker.

Ett nytt instrument "Submarine celestial altitude
recorder" (Scar) kan emellertid installeras i
periskop, och med detta kan man göra astronomiska
bestämningar, medan fartyget är i undervattensläge.
Periskopet riktas mot en himlakropp och
observatören trycker ner en knapp varvid en automatisk
räknemaskin registrerar det exakta läget av
himlakroppen och stämplar höjdvinkeln i grader och
minuter liksom tiden i timmar, minuter och sekunder
på en pappersremsa.

De tidgivande elementen i Scar har en
noggrannhet av 1 s/dvgn (Naval Research Review juni 1959
s. 17). * C Fo

908 TEKNISK TIDSKRIFT 1959

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:43:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1959/0932.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free