- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 89. 1959 /
914

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 35 - Elektronisk distansmätning inom geodesin, av Erik Bergstrand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tellurometern

För längre sträckor är de mest i ögonen
fallande nackdelarna med geodimetern dess höga
fordran på sikt, och att mätningarna måste ske
i mörker. För det stora instrumentet är också
vikten ibland obekväm. Dessa nackdelar
saknas hos det senaste elektroniska
instrumentet, \Vadley’s Tellurometer. I stället för ljus
används här en radarstråle på 10 cm våglängd.
Själva principen är identisk med ett utkast till
geodimeter, publicerat av mig 1943.

Tellurometern har som strålningskällor två
radarsändare L1 och L2, fig. 6, som alstrar en
bärvåg med 10 cm våglängd. Vågen moduleras
med 10 MHz av kristallstyrda oscillatorer OxK1
och 02K2. De ger själva mätfrekvensen, som
svarar mot 30 m våglängd. Frekvenserna för
Oj och 02 skiljer sig dock med 1 000 Hz.
Sändningen från stationen 1 mottas av mottagaren
P2 som också genom en avgrening får en del
av den egna signalen. I P2 hörs då en
svävningston med frekvensen 1 000 Hz. På samma
sätt får man svävningston i P^mottagaren. Det
exakt samma ton, men fasskillnaden mellan de
två tonerna beror på avståndet. Fasjämförelsen
kan göras över en telefonledning från P2 till
huvudstationen eller, som i fig. 6, över en
radioförbindelse A2—Fasdifferensen i PD
observeras. Förloppet inses av följande
ekvationer. Om den avgrenade signalens intensitet
avpassas så att den blir lika stor som den från
stationen 1 mottagna får man i P2
växelspänningen:

A = a sin (Oit -f a sin a21 = 2a eos

. <X>1 -f 6J2

t

I P1 får man analogt:

B = b sin co^t — ^J + b sin |f -f =
(cOt — 6J2 _ D (0\ —

= 2 b eos

(>h Doii —
2 c 2

• sin |

o)i + (àj D cJi —
2 c ’ 2 )

där <o är vinkelfrekvensen 2 nn, n är
frekvensen (n1 — n2 = 1 000), t är tiden, a och b
amplituder och c ljushastigheten.
Avgreningsavstån-det är valt så att A blir 0 för t = 0. Med
avståndet D blir gångtiden D/c mellan stationen
1 och stationen 2. Den från 1 utgående
sändningens vinkelfrekvens betraktas sådan som
den uppträder vid stationen2, D/c sekunder
senare. Därför står där + D/c i tidsfaktorn för
o)1 vid stationen 1. På analogt sätt mottar
stationen 1 sändningen «w2 sådan den sändes ut
D/c sekunder tidigare från stationen 2,
nämligen vid tiden t — D/c.

I ekvationernas sista led ser man, att den
högfrekventa växelspänningens amplitud
varierar lågfrekvent (cosc^— <o2)/2. För att
avskilja den lågfrekventa komponenten, likriktar
man den högfrekventa växelspänningen. Den
så erhållna lågfrekventa växelspänningens am-

plitud är oberoende av tecknet hos
cosinus-faktorn. Därför fördubblas frekvensen i och
med likriktningen och blir <ox — <w2. Ur A och
B får man så

VA = III cos — (Oi) (t — D/c) =
= ill eos [(Wi — (Oj) t—D/c (fi)i — 2CO)]
Vg = iii eos — Oj) t + D/c + «,)]

1 första ekvationen har efteråt till t lagts
termen — D/c. Därigenom får man svängningens
utseende, sedan den med radioförbindelsen
A2 — At förts över till stationen 1 för
fasjämförelse. Eftersom det konstanta fasläget för VA
resp. V b uttrycks med den av t oberoende
termen, blir fasdifferensen mellan VA och VB

2 D • (öje = qp. Denna fasdifferens återfinns i
den lågfrekventa svävningstonen och kan lätt
mätas.

överföringstiden för radioförbindelsen
behöver ej vara exakt D/c eftersom ^ — o2 är
1/20 000 av coj -f <o2. Sammanfattningsvis kan
man säga att man genom likriktningen
fullkomligt oförändrat har överfört
fasvinkeldifferen-sen från högfrekvenssignalen till 1 000 Hz
tonen. Uppdelar vi <p i N • 2 n -f A«p och inför
våglängden enligt c = n • X, blir avståndet

D

-(

+ K-A<p )

där är våglängden 30 m. Avståndet uttrycks,
liksom vid geodimetern, i jämna multipler av
15 m pius en restdel, där K är en konstant och
A«p avläses på instrumentet. Såsom för
geodimetern bestäms N genom mätning på flera
olika frekvenser. För Tellurometern följer
differenserna mellan mätfrekvenserna ett
deka-diskt system, som direkt ger gångtiden i nano-

Fig. 6.
Tensometerns princip.

Fig. 7.
Experimentmodell av
Tellurometern.

914 TEKNISK TIDSKRIFT 1959

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:43:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1959/0938.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free