Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 36 - Vätske- eller krutdrivna robotar? av Åke Håborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vätske- eller krutdrivna
robotar?
Raketingenjör Åke Håborg, Stockholm
623.451.8
De motgångar som drabbade
vätskeraketdrif-tens goda namn och rykte i samband med de
stora amerikanska långdistansrobotarnas,
satellit- och månskottraketernas mindre
lyckosamma offentliga uppvisningar under det
geofysiska året, medförde naturligtvis en första
känsla av resignation inför uppgifternas svårighet
i det bländande skenet av publicitet och en
oberäknelig motspelares välregisserade utspel.
Av uppgifter från den statistik som
offentliggjorts om verksamhetens debetsida framgår att
inte mindre än närmare 70 % av de större
robotarnas misslyckanden måste tillskrivas
felfunktion i vätskeraketmotorernas komplicerade
bränslesystem. Till detta kommer att den för
robotarna erforderliga klargöringstiden
uppgått till ca 1 h vilket innebär en alltför farligt
låg insatsberedskap när det gäller ett
vedergällningsvapen som har en tillgänglig
förvarningstid av 15—30 min från den tidpunkt då
en anflygande fientlig interkontinental robot
upptäckes på den fårsta radarskärmen.
Krutmotorer i stora raketprojekt
Med hänsyn till tidsfaktorn beslöt man i USA
att — i första hand på det vapentekniska
området — söka komma ur dilemmat genom en
radikal lösning, son fick formen av en serie
nya "andra generationens" fjärr-robotprojekt
baserade på krutdrift. Härigenom bortföll ett
stort antal störningskänsliga komponenter
samtidigt som man kunde tillgodogöra sig
krutmotorns mycket goda fältmässiga egenskaper, dvs.
förrådsförvaring praktiskt taget utan tillsyn
under lång tid och högsta tänkbara
insatsberedskap i händelse av en uppträdande
"tryck-på-knappen"-situation.
Eftersom man inte hade några tillräckligt
stora krutmotorer färdigutvecklade som kunde
ersätta satellitprojektens större vätskeraketer,
fick man lov att bygga ihop befintliga motorer
i knippen ("duster"), för att åstadkomma
erforderlig drivkraft och totalimpuls. Exempel
på detta tillvägagångssätt har vi sett i
satellitprojekten Explorer och Pioneer, där
fyrstegs-raketens tre sista steg var krutdrivna, fig. 1.
De ojämförligt flesta av de robotar som
offentliggjorts under 1957—1959 är krutdrivna.
Undantag utgör t.ex. den engelska,
rammotordrivna Bloodhound och den amerikanska, likaledes
rammotordrivna Bomarc, vars
vätskeraketdriv-na startsteg emellertid får lämna plats för en
krutdriven startraket i sin modernare version,
vidare den schweiziska Oerlikon RSD-58 och
de engelska robotarna Black Knight och Blue
Streak, vilka är konstruerade för
vätskeraket-drift.
Det är också högst sannolikt att den
amerikanska utvecklingslinjen följts av ryssarna,
vilkas lyckade höghöjds- och
rymdforskningsverksamhet får tillskrivas en
konstruktionsfilosofi som tagit sikte på att förenkla de
integrerande byggelementen och göra
systemkomponenterna mer robusta, varigenom
konstruktionerna tillförsäkrats en acceptabel
funktionstillförlitlighet. Enligt amerikansk uppfattning har
ryssarna ett klart försprång i utvecklingen av
vätskeraketmotordrift, varvid det förmodligen
lyckats dem att bemästra de svårhanterliga
"exotiska" drivmedlens problem, exempelvis
flytande väte och fluor samt borföreningar,
medan däremot amerikanarna leder
utvecklingen med knapp marginal när det gäller
tillverkning av större krutmotorer.
Funktionstillförlitligheten
För att komma tillrätta med den dåliga
funktionstillförlitligheten har
vätskeraketkonstruk-törerna inriktat sina forskningar utefter två
linjer. Dels försöker man förbättra
bränslesystemen genom omkonstruktion av de
enskilda komponenterna eller ersätta dessa med helt
nya konstruktioner och material som prövas
mycket noggrannt under alla förutsedda
miljöförhållanden. Sedan IRBM-rb Thor sköts för
första gången i januari 1957 har man kunnat
reducera antalet rena motorkomponenter med
30 % och siktar mot en motor med endast 12
komponenter, vilket motsvarar en minskning
med 80 %. Klargöringstiden har också minskat
till 17 min och förutses kunna sänkas
ytterligare.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
