Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 36 - Vätske- eller krutdrivna robotar? av Åke Håborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 7. Tredje
generationens
fjärrobotar,
mindre, lättare
och effektivare
än tidigare
typer.
Om ett bränsle reagerar spontant, dvs.
själv-antänder när det kommer i kontakt med en
syregivare, benämnes blandningen "hypergol".
En sådan blandning utgör exempelvis det
lätthanterliga bränslet etylenimin tillsammans med
koncentrerad salpetersyra.
Drivmedlet för White Lance’s raketmotor
uppges bestå av en modifierad typ av rödrykande
salpetersyra och ett patenterat bränsle på
aminbas. Man bör kunna räkna med en specifik
impuls 230—240 kps/kg. Redan nu prövas
emellertid klortrifluorid och hydrazin för
flyg-planburna robotar. Detta bränsle ger ca 250
kps/kg, och Rocketdyne, som nu arbetar med
ett drivmedel med 265—295 kps/kg, förutspår
en höjning till ca 380 kps/kg vid trycket 70
kp/cm2 inom 5 år. Eftersom flytande väte kan
ge 80 % mer drivkraft per kg än
petroleum-och 20—30 % mer än borbränslen, räknar man
med att förse de större satellitprojektens andra
och eventuellt tredje steg med detta bränsle.
Enkomponent-d rivmedel
Det innebär givetvis en förenkling av
tillverkning och motorinstallation om man kan
framställa ett lagringsbart och hanteringssäkert
drivmedel som i en enda vätska innehåller
erforderligt syre och bränsle. För närvarande
synes man inte ha tillgång till ett sådant
praktiskt användbart "flytande krut" i
högenergi-klassen, men det bedrivs en intensiv
forskning i bl.a. USA med detta mål för ögonen.
Hittills har enkomponentdrivmedel
(mono-propellant") med relativt lågt energiinnehåll
såsom etylen- eller propylenoxid, metylacetylen
och väteperoxid i begränsad omfattning
kommit till användning för hjälpapparatdrift. Även
nitrometan har prövats under lång tid och
verkat mycket lovande, men helt nyligen blev
man tvungen att avbryta försöken då två stora
explosionsolyckor inträffade, vars orsak ännu
ej klarlagts. Till denna grupp hör också
nitroglycerin och dietylen-glykoldinitrat.
Praktiskt taget alla energirika
enkomponentdrivmedel är mycket explosiva till sin natur
och vinsten i enkelhet överskuggas i de allra
flesta fall av uppoffrad säkerhet. Det är
framför allt känsligheten för självantändning genom
stötar (kompression) och temperaturstegring
som är besvärlig att bemästra.
Även om det i facklitteraturen då och då
antydes att man i USA nu har lyckats framställa
ett enkomponentdrivmedel som fyller
fordringarna för att användas i robotar av alla
typer och storlekar så är man ytterst förtegen om
den kemiska sammansättningen". Det är
emellertid inte helt uteslutet att "tredje
generationens" robotar om några år kommer att drivas
av ett energirikt vätskedrivmedel i
enkompo-nentform, vilket inneslutits i gelatin- eller
plastkapslar av mikroskopisk storlek, varigenom det
kan behandlas som krut, men ändå har
vätskans förbränningsegenskaper och prestanda.
Stauffer Chemical Co. utvecklar ett sådant
drivmedel som sägs innehålla bor, väte och fluor
med kväve som komponentbärare.
Fig. 8.
Värmebehandling av
krutrakethylsor
med upp till 3 m
diameter och
12 m längd.
Krutets utveckling
Ett problem, som har uppträtt under
utvecklingsarbetet med de moderna högenergi-kruten,
består i ett hittills relativt okänt
åldringsfenomen som yttrar sig i en gradvis försämring av
krutegenskaperna efter en viss lagringstid10.
Detta har medfört att krutmotorn i vissa under
utveckling varande ballistiska robotar måste
ses över och eventuellt bytas ut efter 6—12
månader.
Men också raketkrutet är föremål för en
intensiv utveckling och ständig förbättring i alla
avseenden. Problemen är emellertid här
huvudsakligen av kemisk natur, där det i första hand
gäller att få fram krutsammansättningar som
har mindre benägenhet att ändra
förbränningshastighet med antändningstemperaturen och
som är lagringsbara i obegränsad tid utan att
ändra fysikaliska eller ballistiska egenskaper.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
