Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 36 - Nya metoder - Acetylen ur flytande kolväten genom ljusbågskrackning, av SHl - Målningsunderhåll på krigsfartyg, av SHl - Böcker - Handbok i bergsprängningsteknik, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1.
Reaktionskärl för [-acetylenfram-ställning-]
{+acetylenfram-
ställning+} genom [-Ijusbågskrack-ning-]
{+Ijusbågskrack-
ning+} enligt
Edi-ger.
Fig. 2. Fly t
schema för
acetylen-framstållning
enligt Ediger.
Acetylen ur flytande kolväten genom
ljusbågskrackning
Ediger-processen för framställning av acetylen ur
råolja eller andra flytande kolväten består i princip i
alstrande av ett stort antal små och mycket
kortvariga ljusbågar i vätskan (Tekn. T. 1957 s. 624).
Den härvid bildade krackgasen kvls mycket snabbt
av oljan varigenom acetylenen inte hinner
sönderfalla. Utmärkande för processen uppges vara att den
ger en gas med hög acetylenhalt och en mycket hög
effektfaktor (eos = 0,99). Vidare behöver
urladd-ningskretsen inte stabiliseras med drosslar eller
motstånd.
En halvstor apparat (fig. 1) består av ett slutet
kärl av stålplåt, i vilken sju grafitelektroder,
fixerade i en träram, bildar ett galler med isolerande
mellanlägg, t.ex. av trä. På gallret ligger ett skikt
av små kolkulor vilkas diameter inte överstiger en
åttondel av elektrodernas. Kärlet fylls till
överfallsröret med petroleum. Som strömkälla används trefas
växelström som kan ha 200—1 000 V spänning.
När strömmen släpps på, uppstår ljusbågar mellan
kulorna och mellan dessa och elektroderna. Kulorna
sätts härvid i rörelse, och lokalt stiger temperaturen
till 1 500°C. Oljan förångas och sönderdelas
termiska och de acetylenhaltiga krackgaserna kyls
mycket snabbt av den omgivande oljan. Vätskans
temperatur stiger långsamt till 100—120°C. Genom
tillförsel av ny, kall olja hålls den konstant. En
viss strömning genom reaktionskärlet är nödvändig
för att det bildade sotet inte skall sätta igen
öppningarna i elektrodgallret.
Förbrukningen av kol från kulorna och
elektroderna för reaktionen blir mycket liten, men kulorna
slits, varför nya måste fyllas på efter några
veckors drift. Bildningen av sot blir flera gånger så
hög som vid framställning av acetylen i gasfas
(Tekn. T. 1957 s. 1037; 1958 s. 716), beroende på
krackgasernas höga acetylenhalt. Gaserna är 50—
60°C och består i genomsnitt av 55,9 vikt-^/o C2H2,
17,1 vikt-°/o C2H4, 10,4 vikt-«/o C3H6, 8,6 vikt-°/o CH4,
7,7 vikt-°/o H2 och 0,3 vikt-% CO. Deras
acetylenhalt är relativt oberoende av oljans natur, om dess
molekyler innehåller mer än 10 kolatomer.
Oljan från reaktionskärlet befrias från sot genom
filtrering och återförs (fig. 2). Rågasen, som håller
ca 30 vol-<Vo acetylen, komprimeras och tvättas med
vatten som löser acetylenen. Denna avgår när
trycket sänks. Den i vattnet olösliga restgasen separeras
i olefiner och övrig gas (L Andrussow i Erdöl und
Kohle jan. 1959 s. 24—25). SHl
Målningsunderhåll på krigsfartyg
Enligt en amerikansk uppgift behövs 265 in3 färg
för målning av ett stort slagskepp utvändigt.
Räknar man med att 35 °/o av färgen är lösningsmedel
som avdunstar, väger färgfilmen dock ca 227 t.
Flera på varandra lagda färgfilmer ökar tydligen
fartygets vikt åtskilligt. Vid ommålning måste därför
den gamla färgen tas bort, varigenom proceduren
blir dyrbar.
Man målar om ett fartyg dels för att skydda det
mot korrosion, dels för att ge det ett prydligt
utseende. Anledningen till målning lär oftare vara att
färgen fått fläckar av rost eller olja än att dess
funktion som korrosionsskydd blivit
otillfredsställande. Då det är billigare att tvätta ett fartyg än att
måla om det, har man i Kanada utarbetat ett
tvättmedel som uppges vara mycket effektivt. Det
innehåller oxalsyra, som tar bort vissa typer av rost,
dietyltiokarbamid som korrosionsinhibitor och en
detergent som lösgör olja.
En koncentrerad förrådslösning består av 236 ml
ortofosforsyra (85 °/o), 10 ml flytande detergent, 22
g oxalsyra, 0,8 g dietyltiokarbamid och vatten till
1 1. Vid användning späds den ut med 4 delar
vatten. Lösningen anbringas med pensel och får sitta i
5 min. Därefter tvättas den bort med sött eller salt
vatten. Starka fläckar bearbetas med pensel eller
torra trasor och behandlas flera gånger, om så
fordras (Industrial & Engineering Chemistry april 1959
s. 30 A—31 A). SHl
böcker
Handbok i bergsprängningsteknik,
kompletteringsblad nr 6 (med pärm), av K H Frænkel.
Atlas Copco, Stockholm—Sandvikens Jernverk,
Sandviken 1958. 106 s. 25 kr.
Komplettering nr 6 av denna värdefulla handbok
(Tekn. T. 1953 s. 1009; 1958 s. 294) omfattar
uppsatser av I Janelid om bergborrningsmetoder och
deras användningsområden, av T Bjarnekull om
pallbrytning vid svenska anläggningsarbeten och av
C-B Berglund och C Westlund om lastning i svenska
underjordsgruvor.
I uppsatsen om bergborrningsmetoder ger förf. på
ett överskådligt sätt en översikt över olika
borrningsförfaranden, som han indelar i slagborrning,
rotationsborrning och termisk borrning.
Rotationsborrningen indelar han i skärande, nötande och
krossande borrning. Den termiska borrningen har
huvudsakligen tillkommit efter det senaste
världskriget och omfattar ren smältborrning och
brännborrning. De till varje metod hörande maskinerna
beskrivs i detalj och uppgifter lämnas om effekter
och kostnader inom olika användningsområden.
Synpunkter anförs såväl på val av lämplig borr-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
