Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 37 - Användning av gummi i kemisk industri, av Hans Palmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vissa typer kan användas i ånga upp till 150°C,
utan att liydrolysen blir mera märkbar.
Kisel-gummi har god beständighet mot 30 %
väte-peroxid och katalyserar ej dennas
sönderdelning. Det användes därför ofta till detaljer,
som kommer i beröring med detta material.
Beständigheten mot svällning i alifatiska
kolväten är måttligt god. Nitrilkiselgummi är en
alldeles ny specialtyp av kiselgummi med
bättre svällningsbeständighet.
Fluorgummi är samlingsbeteckningen för ett
antal gummityper, som innehåller ett större
antal fluoratomer i molekylkedjorna. Tack vare
kol-fluor-bindningens stora stabilitet kan man
av dessa polymerer vänta sig
värmebeständighet, god beständighet mot oxidationsangrepp
och god beständighet mot svällning i oljor och
lösningsmedel. De fluorgummityper, som
innehåller hydrolyserbara kisel-syre- eller
ester-bindningar, har naturligtvis dålig
syrabeständighet. Andra har mycket god syrabeständighet.
De kan således användas i röd rykande
salpetersyra vid rumstemperatur eller i
koncentrerad svavelsyra vid 100° C ocli överträffar
således i detta avseende alla kända gummityper.
Även beständigheten mot t.ex. kromsyra,
hypo-klorit ocli klorgas är i särklass, vartill kommer
en oöverträffad beständighet mot svällning i
oljor och lösningsmedel.
Den största nackdelen med fluorgummi är
dess höga pris, vilket för närvarande
omöjliggör användning t.ex. till beklädnader,
transportband eller andra materialkrävande
detaljer. Däremot kan det med fördel användas till
t.ex. packningar, och andra mindre detaljer,
när andra material ej stoppar.
Sammanfattning
Med undantag för några specialtyper är
gummi beständigt mot angrepp som enbart består
i hydrolys, dvs. angrepp av icke-oxiderande
salter, saltlösningar, syror och alkali. För
temperaturer under 80°C rekommenderas främst
naturgummi och för temperaturer mellan
80—-120°C kloroprengummi (Neoprene).
För ämnen, som kan anlagras till
dubbelbindningar, t.ex. klorväte, kan naturgummi
användas vid låg temperatur upp till höga
koncentrationer, medan man för högre temperaturer
anbefaller kloroprengummi, butylgummi eller
po-lyisobuten. För fhiorvätesyra kan man bara
använda naturgummi vid måttliga
koncentrationer, medan man för högre koncentrationer och
temperaturer föredrar kloroprengummi,
butylgummi eller polyisobuten.
Mot natriumhypoklorit är naturgummi med
ljusa fyllmedel i allmänhet fullt tillräckligt. Om
den långsamma avmätningen ej kan tolereras,
synes Hypalon vara att föredra och även
polyisobuten, varvid dock smetningen får tas med
i beräkningen. Mot fuktig klorgas
rekommenderas hårdgummi. För sura bleklösningar,
innehållande fri klor upp till 5—10 g/1,
rekommenderas naturgummi med ljusa fyllmedel.
Hårdgummi har här bättre beständighet och
bör användas i svårare fall.
Mot salpetersyra kan naturgummi bara
användas vid mycket låga koncentrationer.
Butylgummi och Hypalon går till något högre
koncentrationer, men vill man gå upp ordentligt,
måste polyisobuten användas. Ej heller bör
naturgummi användas för kromsyra utan främst
Hypalon.
I svavelsyra kan naturgummi användas upp
till 60 % koncentration. Till högre
temperaturer och koncentrationer når man med
butylgummi, Hypalon eller polyisobuten. För
betlös-ningar, innehållande en blandning av
salpetersyra och fluorvätesyra, rekommenderas främst
polyisobuten.
Gummibeklädnader
Gummits goda kemikaliebeständighet kan
utnyttjas i många olika detaljer i den kemiska
industrin. Sålunda kan korroderande material
kontinuerligt transporteras på transportband
eller i slangar av gummi. För att hindra
frätande ämnen att tränga ut mellan fasta eller
rörliga element används packningar eller
tät-ningslister av gummi osv. Det kanske mest
intressanta användningsområdet är emellertid till
beklädnad som korrosions- eller slitskydd för
kemisk apparatur. Dess uppgift är att bilda en
skyddande hinna mellan det korroderande
mediet och apparaten.
Beklädnaden måste då vara så beständig mot
det korroderande mediet, att den ej förstörs.
Vad detta innebär har redan diskuterats i
detalj.
För att det korroderande mediet ej skall
tränga igenom beklädnaden fordras, att denna
är absolut tät och icke innehåller genomgående
porer. Vidare måste man ta hänsyn till, att alla
organiska material tillåter en betydande
diffusion av lågmolekylära ämnen. De
korroderande ämnena kan därför vandra igenom
beklädnaden och angripa underlaget. För att hindra
detta måste man göra beklädnadens tjocklek
tillräcklig, i praktiken 2—6 mm. Om kraftig
slitning förekommer, kan dessa värden behöva
fyrfaldigas.
Att beklädnaden skall sitta orubbligt fast vid
underlaget är inte bara önskvärt ur mekanisk
synpunkt utan även ur kemisk. Små svagheter
och släppningar i vidhäftningsskiktet är ofta
utgångspunkter för ett kemiskt angrepp av
ämnen, som har diffunderat genom beklädnaden.
När ett sådant angrepp väl har börjat, sprider
det sig ofta snabbt åt sidorna.
Beklädnaden bör kunna tåla stötar och slag,
tappade mindre föremål, värmespänningar och
den avnötning, som orsakas av uppslammade
partiklar. I alla dessa avseenden är gummi
idealiskt, medan däremot hårdgummi kan ge
en del problem genom sin sprödhet, som
framträder i synnerhet vid låg temperatur.
Hårdgummibeklädnader bör således ej
användas, om yttre stötar eller kraftig skvalpning
kan förekomma, t.ex. i tankvagnar, och bör ej
utsättas för kraftiga temperaturväxlingar. På
grund av sin styvhet ger hårdgummi i vissa fall
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
