Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 39 - Behandling av förbrukade betbad i USA, av Leif Bruneau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ciellt i samhällen och städer, synes denna typ
av behandling vara av intresse. Den rena eller
nästan rena (90—95 %) magnesiumoxiden
kominer enligt uppgift att tillverkas även i
Sverige.
Man har gjort försök att neutralisera
bet-vätskor med slagg i stycken och finmald slagg,
men reaktionen går alltför långsamt och ger
inte tillfredsställande slutprodukt.
Slaggstyckena överdras snabbt med gips, varefter
reaktionen avstannar. Endast neutralisering med
glödande och med granulerad slagg har visat
sig vara en framkomlig väg.
Vid Kaiser Steel Plant i San Bernandine,
Fon-tana, har man sålunda helt eliminerat utsläpp
av betsyror genom neutralisation med slagg.
I området råder stark vattenbrist, och
myndigheterna är synnerligen restriktiva mot allt
utsläpp av förbrukade badvätskor liksom av
annan förorening från industrier. Vid detta
verk används därför vattnet upprepade gånger
tills det enligt vårt sätt att se inte längre är
vatten utan en gröt. Detta "vatten" och
förbrukade betbad används för släckning av slaggen,
varvid vattnet avdunstar och föroreningarna
sätter sig i slaggen.
Metoden ger dock ett icke oväsentligt
luktproblem genom att i slaggen ingående svavel
delvis frigörs som svavelväte, men
vattenföroreningsproblemet är löst på ett fullt
tillfredsställande sätt. Slaggen innehåller ca 40 %
CaO, varigenom man får en god
neutraliseringseffekt och enligt uppgift avger inte
slaggen något av det tillförda materialet vid
läkning genom regn.
Om granulerad slagg och betsyra blandas i
proportionerna 1,25:1, neutraliseras syran
inom 5 min. Det erhållna slammet, som
innehåller betvätskans hela vattenmängd, antar
efter några dagar karaktären av en
jord-sand-blandning, som icke släpper vare sig järn eller
sulfat. Metoden är sålunda ytterst enkel och
lika enkla är de hjälpmedel som fordras för
processens genomförande. Den granulerade
slaggen är — i varje fall de finare fraktionerna
— rena avfallet vid järnverken, varför
neutraliseringsmedlet är billigt.
Metoden utvecklades av J M Wunderley i
Liberty, Penn.6, redan för ca 10 år sedan och
var känd av forskarna vid Mellon Institute, där
man dock närmast rubricerade metoden som
en liten hemindustri — förmodligen för att
den var för enkel. Redan 1954 behandlades
dock 100 mVdygn syra i anläggningen7.
Wunderley hämtar nu förbrukade betbad från
stålverken inom en radie av 60 km med
speciella tankbilar och åtar sig oskadliggörandet
för 3 ct/gallon eller ca 4 öre/1. Slaggen inköps
från ett närbeläget järnverk. Betbad av alla
slag behandlas i anläggningen utan att det
synes medföra några som helst svårigheter,
åtminstone i den blandning som fås från
järnverken.
För att komma ifrån korrosionsproblem i
största möjliga utsträckning har man placerat
anläggningen vid en slänt (fig. 2). Tankbilar-
na med förbrukad syra kör upp på vägen i
slänten och tappar syran ned till
förrådsbehållare. Med självtryck rinner syran från dessa
till den liggande reaktionscylinderns
inmatningssida. Flödet regleras med en ventil. Inga
pumpar förekommer i systemet. Slaggen förs
från förrådshögen med en bandelevator upp
i en silo, varifrån den matas med en vanlig
skakmatare till reaktionskärlet.
Reaktionstrumman som roterar med ca 0,5 r/s
behöver inte vara av syraresistent material, då
neutralisationen är momentan. Luft sugs med
en fläkt ut ur trumman upp i en plåtskorsten.
Svavelväte, som frigörs vid reaktionen,
oxideras med klorvatten som sprutas in vid
skorstenens bas. Reaktionsblandningen rinner från
trumman som en tjock välling ut i en schaktad
slamlagun, där den enligt uppgift efter några
dagar växlar färg från grått till rödbrunt
genom luftens oxidation av järnhydroxiden.
Någon avgång av syra eller järnsalter sker ej.
Syran är neutraliserad och järnet är fixerat
på slaggmaterialet liksom den bildade gipsen.
Snart nog — efter några veckor — kan
materialet användas som fyllning, och i det
besökta området låg flera hus och en kyrka på
mark som fyllts ut med materialet. Wunderley
har även konstaterat god gräsväxt i materialet,
uppblandat med lika delar lera.
I den kontinuerliga anläggningen inmatas
80 t/h slagg och 50 t/h betsyra, men
proportionen 1,25:1 torde ge en tillräckligt torr
slutprodukt, om man enbart behandlar svavelsura
betbad.
För svenska förhållanden synes mig metoden
vara av utomordentligt intresse på grund av
sin enkelhet och ekonomi. Man bör därför göra
försök för utrönande av metodens
användbarhet för oskadliggörande av olika slags betbad.
Behandling av sköljvatten
Även om de koncentrerade baden utgör det
svåraste hotet mot livet i vattendragen och
mot kommunala reningsanläggningar, kan
sköljvattnen genom sin aciditet utgöra ett
problem. Ur behandlingssynpunkt är sköljbaden
svårare att komma tillrätta med på grund av
den stora kvantiteten och låga
syrakoncentrationen. Det är därför angeläget att i möjligaste
mån söka nedbringa syrakoncentrationen i
sköljvattnen så att de, exempelvis genom
utspädning med kylvatten, kan avledas utan
behandling.
Varje behandling av sköljvattnet innebär
nämligen stora anläggnings- och driftkostnader,
varför det lönar sig att försöka lösa problemen
inom fabriken. Ur vattenvårdssynpunkt är det
likgiltigt om allt vatten eller bara de
koncentrerade betvätskorna behandlas, eftersom man
för vattendragets del bara behöver se på det
som tillförs från fabrikens avlopp.
Tyvärr synes emellertid frågan om åtgärder
till minskande av sköljvattnets aciditet i alltför
hög grad ha sammankopplats med kvaliteten
hos det behandlade godset. Man förutsätter att
TEKNISK TIDSKRIFT 1 959 1Q1049
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
