Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Sanering av stadsbebyggelse, av Torsten Ljungberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sanering av
stadsbebyggelse
Fastighetsdirektör Torsten Ljungberger, Stockholm
711.16 : 711.4
Stadsbyggande i ordets vidsträckta betydelse,
dvs. skapande och vidmakthållande av
hem-vister med gynnsammast möjliga betingelser
för koncentrerat samhällsliv, har alltid varit,
är och kommer att förbli ett första rangens
intresse, som berör alla och envar. Hos oss har
hitintills den växande stadens problem stått i
förgrunden och uppmärksamheten har framför
allt varit inriktad på tillskapandet av nya
stadsområden att fogas till de äldre och givande
utrymme åt en växande stadsbefolkning. Vi vet
alla vad detta skede betytt i svårigheter att
övervinna; sökande efter nya stadsplaneideal
betingade av den ständigt fortgående
utvecklingen, tillgodoseende av de gemensamma
samhälleliga behoven, skapande av de ekonomiska
och tekniska förutsättningarna för planernas
genomförande etc. Den kraftanspänning, som
härvid erfordrats, har varit så betydande att
det som regel hitintills icke blivit mycket över
för upprustning av de äldre stadsdelarna annat
än i samband med ingrepp som varit
nödvändiga av trafiktekniska skäl.
Nu står vi emellertid otvivelaktigt inför en
period då dylik upprustning i mera betydande
omfattning ej längre kan hållas tillbaka, ja den
liar i själva verket redan inletts. Då man
sålunda talar om ett nytt skede i stadsbyggandet,
saneringsskedet, frågar man sig väl kanske
först vari detta skede egentligen består. Har
vi inte alltid haft en fortgående modernisering
och förnyelse av det äldre byggnadsbeståndet?
Verkar inte de fria ekonomiska krafterna inom
stadsbyggandet så att det gamla och
förbrukade i rättan tid blir ersatt eller upprustat i
tillräcklig utsträckning?
Visst har under årens lopp åtskilligt gjorts
av framsynta fastighetsägare och
byggnadsföretagare som funnit med sin fördel förenligt
att ombygga eller nybygga än den ena än den
andra fastigheten, men dessa i och för sig
betydelsefulla insatser har av naturliga skäl fått
mycket begränsad räckvidd och med tiden
blivit allt svårare att genomföra som var för sig
helt fristående projekt. Saneringsbyggandet har
blivit en samordningsuppgift. Anledningarna
härtill är många och de belysas från olika
utgångspunkter i detta häfte.
Många ställer sig undrande till vad en
utveckling, betingad av allt starkare framträ-
dande behov av samordnad företagsamhet i
saneringsbyggandet skall leda och hur ett
dylikt stadsbyggande eller kanske rättare
stads-ombyggande överhuvud taget skall kunna
genomföras. Att svårigheterna är stora och
väsentligt större än då det gäller utbyggnad av
nya stadsområden är uppenbart. Ett ingrepp
i äldre bebyggelse är alltid allvarligt och
måste noga övervägas. Att genom sanering rubba
människors bostads- och förvärvsvillkor vill
man inte göra utan att kunna bjuda något
annat i stället.
Att efter skäliga grunder kompensera de
enskilda ägarna, som ej vill eller kan inträda
med sitt innehav mer eller mindre orubbat i
saneringsföretaget, är en annan svårighet som
måste lösas. Härtill kommer alla de problem
som sammanhänger med
stadsplaneutformningen som sådan, då största möjliga hänsyn
måste tagas till rådande förhållanden som
inverkar på de ekonomiska och tekniska
förutsättningarna för planernas genomförande. In
i bilden kommer också ömtåliga planestetiska
avvägningar om bibehållandet eller
nyskapandet av värdefulla miljöer.
Att intressena i sådana situationer ofta blir
utomordentligt svåra att sammanjämka säger
sig självt. Då saneringen innebär ett mera
intensivt utnyttjande eller eljest ökat
kommersiellt utbyte av tomtmarken, kan man
självfallet påräkna positivt intresse från
fastighetsägare och byggföretagare att deltaga i
samordnade saneringsföretag. Där så ej är
förhållandet eller där i varje fall ovisshet därom
råder blir reaktionen oftast negativ. Man ställer
sig gärna avvaktande även om den egna
fastigheten på grund av förslitning är
saneringsmo-gen och i sitt befintliga skick lämnar eller
snart nog måste beräknas lämna mindre
avkastning än vad som motsvarar dess
nybyggnadsvärde i saneringssammanhang. Särskilt
komplicerad blir situationen då som ofta, för
att inte säga oftast är fallet, fastigheter som
beröres av samma saneringsplanering har helt
olika saneringsmognad. Då uppkommer också
frågan om och i vilken mån inbegripande av
mer eller mindre ännu fullgoda fastigheter kan
anses motiverade för fullbordandet av ett
saneringsföretag.
Även om genom det allmännas eller byggin-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
