Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Fastighetsbildning och sammanhängande problem, av Axel Jörbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utfarter
Den starka utvecklingen av gatutrafiken
medför, att man i stadsplanerna utefter många
gator tvingas att införa förbud mot körbara
utfarter från kvarteren. Då man samtidigt måste
upprätthålla kraven på att tomterna även
utefter en sådan gata anordna ett visst antal
bil-uppställningsplatser på kvartersmark, tvingas
de avstängda tomterna att skaffa sig utfarter
över angränsande tomter för att nå fram till
en annan gata än den, som tidigare var deras
naturliga förbindelse med gatunätet. I princip
kan med nuvarande lagstiftning tre lösningar
tänkas, av vilka ingen är tilltalande, vare sig
för kommunen eller för tomtägarna:
Tomterna sammanslås mer eller mindre
tvångsvis till större enheter, som sträcker sig
tvärs igenom kvarteret. Vid ett sådant
förfarande kan nu bl.a. inträffa, att kommunen
påtvingas en omfattande lösningsplikt, därest de
berörda enskilda markägarna icke mäktar med
att genomföra de markförvärv, som den
ändrade tomtindelningen förutsätter.
"Piptomter" bildas, varvid skaften skäres ur
de tomter, som ligger mot den (bak-)gata, som
icke har utfartsförbud. Förutom att denna
lösning är ganska frånstötande ur allmän
stadsbyggnadssynpunkt och kan tvinga till
stads-planemässigt otillfredsställande anordningar,
kan även den medföra lösningsplikter för
staden, i varje fall beträffande skaften.
Genom överenskommelser tomtägarna
emellan tryggas utfartsrätten, som då intecknas som
servitut. Servitutsinteckningarna kommer väl
därvid som regel att ligga ovanpå redan
befintliga penninginteckningar. Det kan därför
tänkas att — även om överenskommelse kan
åvägabringas — utfartsrätten icke ordnas på
ett så betryggande sätt, att den åstadkomna
anordningen utan vidare kan läggas till grund
för en i övrigt lämplig tomtindelning. Det är
också att beakta, att denna sistnämnda lösning
förutsätter en frivillig överenskommelse mellan
berörda tomtägare och att några
tvångsmöjligheter icke förefinnes.
Problem av denna art skulle kunnat lösas med
hjälp av den av 1951 års byggnadsutredning
föreslagna utvidgningen av enskilda väglagens
tillämpningsområde — även om det icke bleve
en fullgod eller slutgiltig lösning. I de fall, där
den berörda kvartersmarken består av
stadsägor — vilket dock mera sällan torde vara
fallet när det gäller kvarter inom en stads
centralare delar — kan nian väl tänka sig, att
rätten till erforderliga utfarter kan säkerställas
genom förrättningsservitut, bildade i samband
med på lämpligt sätt anordnade
avstycknings-förrättningar (eventuellt i samband med
fastighetsbildning genom sammanläggning). Man
kan dock på detta sätt icke lösa problemen
rörande underhåll och drift av de eventuellt
gemensamma utfarterna.
Där fastigheterna inom ett kvarter består av
tomter, föreligger emellertid inga möjligheter
— vid oförändrad fastighetskaraktär — att för-
rättningsvägen skapa servitut. Visserligen kan
man väl tänka sig att man åtminstone i vissa
fall kan gå den dock rätt tidskrävande och
omständliga vägen att söka få tomtindelningen
upphävd för att sedan tillämpa
avstycknings-förfarandet på de uppkomna stadsägorna men
denna utväg är många gånger föga tilltalande
och torde väl i vart fall icke kunna eller ens
böra tillämpas när det rör sig om bebyggda
tomter.
Ett förrättningsinstitut, varigenom man i
samband med tomtbildningen — antingen denna
tomtbildning sker i anslutning till en
tomtindelning eller ej — skulle dels kunna bilda
erforderliga servitut (ev. med ett något vidgat
servitutsbegrepp), dels kunna genomföra de
sammanföringar (sammanläggningar) av mark
från skilda fastigheter, som fordras för
skapandet av lämpliga tomter — dvs. tomter, som
kan ändamålsenligt bebyggas och utnyttjas i
överensstämmelse med fastställd stadsplan och
gällande föreskrifter — synes kunna lösa
huvuddelen av föreliggande problem.
Ny lagstiftning
Skall man — i full medvetenhet 0111 att tankar av
likartat innehåll framkommit i många skilda
sammanhang — söka löst skissera några
synpunkter och önskemål beträffande den
kommande fastighetsbildningslagstiftningen och
vad därmed sammanhänger, kommer man fram
till bl.a. följande:
En mera genomtänkt och medveten
planläggning av fastighetsbildningen än vad nu i regel
är fallet fordras för att de för stadsniässig
bebyggelse avsedda fastigheterna skall kunna bli
bäst lämpade för sitt ändamål.
Fastighetsbildningen bör ses som ett led i (eller komplement
till) planläggningen och åtminstone
beträffande sina huvuddrag prövas och bedömas i
direkt anslutning till planarbetet. Anvisningar
härför bör lämnas i bestämda
författningsregler.
Ett närmare klarläggande av den inverkan,
som byggnadsteknikens utveckling (t.ex.
sådana faktorer som det moderna modulbygget)
kommer att lia, när det gäller att ge
fastigheterna den form och storlek och i övrigt den
utformning, som gör dem bäst lämpade att
fungera i samhällssammanhanget, synes angeläget
för att slutresultatet av planläggning och
fastighetsbildning skall bli så gott som möjligt.
Det är angeläget, att
gemensamhetsanordning-arnas problem (anläggning, drift, fördelning av
kostnader och eventuellt ersättningar etc.) och
förutsättningarna för lösning av dessa problem
i samband med
fastighetsbildningslagstiftningens förnyelse blir föremål för en noggrann
prövning.
Enligt gällande lagstiftning föreliggande
möjligheter för enskilda att tvångsvis förvärva
mark för bebyggande inom ett tomtindelat
byggnadskvarter är otympliga, svårhanterliga
och kostnadskrävande. Inom ramen för en
moderniserad fastighetsbildningslag borde före-
1080 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
