Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Tekniska saneringsproblem. Uppvärmnings- och ventilationsfrågor vid sanering, av Bertil Wahling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen av värmeanläggningens storlek är
lättare att genomföra än vid ren nybebyggelse
enär sådana områden, som skall saneras, ofta
är strängt avgränsade till sin storlek och även
kända till sin karaktär. I allmänhet synes dock
problemens mångfald och svårighetsgrad vara
större vid sanering av äldre bebyggelse än vid
nybebyggelse.
Vid konstruktion av värmeanläggningar är
det nödvändigt att från början beakta såväl de
tekniska som de ekonomiska och juridiska
förutsättningarna. Dessa förenas ofta så, att
ekonomiskt riktiga lösningar ej är möjliga på
grund av faktorer som konstruktören ej kan
råda över. De viktigaste av dessa faktorer kan
sägas vara tidsschemat för saneringens
genomförande, möjligheterna att inom en fastighet
utföra anläggningar, som även skall betjäna
andra fastigheter, samt fastigheternas inbördes
lägen och storlek.
Man bör kanske först ställa sig frågan: Vet
man vad som är riktigt ur teknisk och
ekonomisk synpunkt, när det gäller att konstruera
värmeanläggningar? Konstruktionen kan ju
variera från praktiskt taget en värmekälla i varje
rum fram till kraftvärmeverk för en hel
stadsdel. Vilken den rätta storleksordningen för
värmeanläggningen är, är givetvis i stor
utsträckning beroende på lokala förutsättningar.
Ytterligheterna är dock mera sällan de bästa
lösningarna. Vi kan med hjälp av den
forskning, som förekommer inom området, och med
hjälp av de praktiska erfarenheter, som
vunnits i anläggningar för nybyggda områden,
komma fram till ett troligt värde på
anläggningens lämpliga storlek.
Bränsleval, val av panntyper och liknande
problem har givetvis sitt intresse men är i
detta sammanhang knappast av större
betydelse utan intresset koncentreras till de allmänna
planerings- och dimensioneringsfrågorna.
Forskningsresultat
Ett försök att få hjälp vid klargörandet av
problemen genom studium av in- och utländsk
litteratur ger ett relativt klent resultat. Man
kan dock finna vissa ledtrådar, men i stort
sett har man utomlands inte kommit längre än
vi har gjort inom landet1"6.
Den forskning, som bedrivits inom Sverige
beträffande pannornas driftverkningsgrader,
förluster från kulvertledningar, driftkostnader
för värmecentraler osv., har först på senare år
tagit fastare form. Grundläggande forskning
bedrives vid de tekniska högskolorna och
Statens Nämnd för Byggnadsforskning. Även
industrin har bidragit med resultat av värde för
den fortsatta utvecklingen. Man kan av
resultaten hittills se, att värmecentraler uppbyggda
av oljeeldade pannor med en effekt av ca
300 Mcal/h kan uppnå en årsverkningsgrad på
drygt 80 %, pannor med en effekt av omkring
3 000 Mcal/h ca 85 %, medan anläggningar
med de största förekommande pannorna
kommer upp i en årsverkningsgrad av ca 90 %.
Genom att verkningsgraden för de mycket
stora anläggningarna redan ligger nära den
maximalt möjliga, kommer utvecklingen att gå
emot en ständigt krympande skillnad i
verkningsgrad i förhållande till mindre och
medelstora pannor. Denna utveckling, som ju är
ofrånkomlig, om arbetet med att få fram
bättre pannor fortsätter, måste beaktas vid
fastställandet av värmecentralernas storlek.
Förhållandet begränsar givetvis lönsamheten av
de allra största centralerna.
Som praktiska forskningsresultat kan ju även
de erfarenheter behandlas, som vinnes vid
drift av verkliga anläggningar. Här kan man
spåra en utveckling, som går emot vad som
skulle kunna kallas medelstora centraler, där
man slipper kilometerlånga kulvertar med
åtföljande förluster men ändå får centraler av
sådan storlek, att det är möjligt att hålla
kvalificerad personal och ändamålsenlig teknisk
utrustning.
De förluster, som uppstår vid transport av
värmet från panncentralen till
förbrukningsställena, kan man bestämma relativt noga med
hjälp av undersökningar av både praktisk och
teoretisk art som genomförts inom och utom
landet.
Vid tät bebyggelse, som vanligen förekommer
vid sanering i städer, blir värmeförlusterna
från kulvertarna av mindre betydelse än när
de måste dragas långa sträckor mellan de olika
byggnaderna. Kraftförlusterna som uppstår vid
transport av värmemediet blir dock lika i båda
fallen och endast beroende av lculvertlängden.
De totala överföringsförlusterna kan därför i
allmänhet antagas bli mindre vid
saneringsföretag än i många fall av nybebyggelse. Detta
förhållande pekar således mot större
centraler, medan en mängd andra faktorer
motverkar och uppväger vinsten av alltför stora
enheter. Vid planeringen bör hänsyn även tagas
till att anslutning till atomvärmeverk kan bli
aktuellt innan bebyggelsen är mogen för nästa
sanering. Detta förhållande kräver även att
panncentralerna ej göres för små.
Panncentralerna kommer nämligen vid övergång till
atomvärme troligen att bli undercentraler till större
anläggningar.
Saneringens omfattning
Vid sanering av hela kvarter eller ändå större
områden samtidigt, uppställer sig för
värmekonstruktören i stort sett samma problem som
vid nybebyggelse. Vid sanering av denna typ
kan man liksom vid nybebyggelse nämligen
räkna med att tomtmark avdelas för
panncentral och kulvertar och att de juridiska
frågorna löses på ett sätt, som underlättar ett
riktigt utförande av värmeanläggningarna. De
värmetekniska problemen kan därför vid
denna typ av sanering sägas vara förhållandevis
enkla. Givetvis kan det även vid sanering av
större områden mitt inne i städer uppstå
frågor om uppställning av tankbilar,
rökgasrening och likartade problem, som måste ägnas
1098 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
