Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Planering och paragrafer i saneringsarbetet, av Sten Hillert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
går faktiskt i juristens normala arbetsuppgift.
I detta häfte behandlas frågan, i vad mån
juristerna kan erbjuda arrangemang, som på
olika sätt kan underlätta saneringen av äldre
stadsbebyggelse. Där svårigheter hittills mött,
kan det måhända i någon utsträckning visa sig,
att lösningar är möjliga att anvisa redan inom
de gränser, som utstakas av nuvarande
lagstiftning. I hög grad vill det emellertid synas,
som om goda lösningar endast kan
åstadkommas genom att lagar med delvis ny inriktning
skapas. I någon mån måste man nog tyvärr
räkna med att sådant lagstiftningsarbete stöter
på svårigheter av nyss antydd, mera allvarlig
art.
Skillnad land — stad
En centralpunkt i saneringsproblemen har
visat sig höra samman med skillnaderna mellan
nuvarande regler för land och stad. I städerna
saknas sålunda nästan helt de på landet ofta
utnyttjade möjligheterna att tvångsvis skapa
gemensamma arrangemang för flera fastigheters
behov. Denna skillnad är icke en tillfällighet.
Den hör samman med de olika förutsättningar
som förelegat och den förstås bäst om den ses
i sammanhang med den historiska
utvecklingen. .
På landet hade man, ännu fram till
genomförandet av laga skiftena, i stor utsträckning
samfällda innehav eller strängt samordnat
bruk av individuellt innehavda lotter. Laga
skiftena syftade till att åstadkomma
individuellt brukade fastigheter. För denna reforms
genomförande krävdes delvis mycket starka
tvångsingrepp mot de enskilda
fastighetsägarna. Även efter dessa skiften har man på landet
i icke ringa mån kvar principen att lösa
gemensamma behov med gemensamma
arrangemang. Äganderätten till lantfastigheterna har
aldrig framstått mera individualistisk än att
man funnit det naturligt att den enskilde haft
att tvångsvis finna sig i att olika arrangemang
genomföres för tillgodoseende av andra
fastigheters intressen.
/ städerna synes man visserligen i äldsta tid
i icke ringa utsträckning ha haft den
situationen, att marken ägdes av staden, som i sin
tur upplät rätten att begagna den till sina
innevånare. Relativt tidigt fick man dock i
städerna strikt individualiserade
fastighetsenheter, där varje innehavare (ägare) ansågs ha
exklusiv rätt till sin fastighet.
Särskilt talande är här den under förra
århundradets liberala strömningar rådande
uppfattningen, att man visserligen kunde antaga
stadsplaner med föreskrifter om markens
användning men att myndigheterna icke hade
makt att därigenom tvångsvis förändra ägarnas
civilrättsliga befogenheter över fastigheterna.
Vanligt var därför, att i
fastställelseresolutio-nen uttalades, att stadsplanen skulle träda i
verkställighet endast i den mån sådant kunde
ske "utan förnärmande av någons lagliga rätt".
Först genom 1907 års stadsplanelag gavs myn-
digheterna uttrycklig makt att åstadkomma
civilrättsligt gällande ingrepp i ägarnas fria
rådighet. I den lagstiftning som följt därefter
har dessa maktbefogenheter ytterligare
utvidgats. Fortfarande intar emellertid
fastighetsägaren i stad en avsevärt mera exklusiv
ställning än fastighetsägaren på landet. Enligt de
för städernas fastighetsbildning gällande
reglerna kan man sålunda endast i ringa mån
tvinga honom att samverka med sina grannar
genom sådana arrangemang som
samfällighe-ter och servitut. Ej heller liar man i städerna
med nuvarande regler samma möjligheter som
på landet att i vissa fall genom särskilda
tvångsförfaranden utanför det egentliga
fastighetsbildningsarbetet tillskapa
sammanslutningar mellan olika fastigheter för
omhänderhavan-det av sådana för dem gemensamma
angelägenheter som t.ex. en väg.
I denna historiska bakgrund torde man
sålunda ha att finna förklaringen till det starka
motstånd, som ännu i dag synes förekomma
mot framkomna förslag att möjliggöra
arrangemang enligt vilka fastighetsägarna i stad
tvingas in i samfälligheter, servitut ocli andra
gemensamhetsformer. Det må vara, att sådana
tvångsarrangemang onekligen skulle te sig som
belt väsensfrämmande element bland de
hittillsvarande reglerna 0111 fastighetsbildningen i
städerna. I den mån starka praktiska behov
anmäler sig — och så torde liär flerstädes vara
fallet — finns det dock knappast tillräckliga
skäl att av sådan anledning avvisa dessa
arrangemang.
Enkla gemensamma anordningar
I den mån man kan få grannar att frivilligt
sluta sig samman, är det visserligen möjligt att
genom servitutsavtal om sådana gemensamma
anordningar som gårdsutrymmen, lekplatser,
in- ocli utfarter, parkeringsplatser osv.
åstadkomma arrangemang, som är funktionsdugliga
åtminstone under gynnsamma omständigheter.
Det finns dock ingen möjlighet att i förväg
trygga sådana avtals bestånd mot alla
eventualiteter.
Om möjligheter i stället öppnades att tillskapa
sådana gemensamma arrangemang genom
myndighets beslut i samband med besluten om
själva fastighetsbildningen, skulle man däremot
få en fullgod garanti för rättsförhållandenas
framtida bestånd. Samtidigt skulle
myndigheterna genom att utrustas med
tvångsbefogenheter i detta avseende verkligen få möjlighet
att vid behov låta sådana gemensamma
arrangemang ingå som element i uppbyggandet av
en rationell fastighetsbildning.
Myndighetsbeslut av detta slag har stora
fördelar framför privata överenskommelser även
i många andra situationer än de nu nämnda.
Ett sådant förfarande skulle sålunda utgöra en
klar vinst exempelvis vid de allt vanligare fall,
där man vill placera en fastighets garage eller
lagerutrymmen under en gata eller där man
vill bereda den allmänna gångtrafiken plats på
1102 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
