Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 42 - Plasternas betydelse för kemisk industri, av Klaus Stoeckhert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Plaster har tack vare sin högmolekylära
organiska natur några egenskaper som ej är
kända bland oorganiska föreningar, t.ex. det
högelastiska tillstånd, som naturen visar upp hos
gummi och kemin hos syntetiskt gummi, eller
det seg-elastiska tillstånd som finns i naturen
hos senorna och bland de kemiska produkterna
hos t.ex. amidplast (nylon).
Duroplaster
Duroplasternas molekyler är byggda så att alla
kedjor är bundna vid varandra till ett
tredimensionellt nätverk. Det finns alltså knappast
någon möjlighet för töjning vid
dragpåkänningar, och den termiska stabiliteten är så hög
att plasten börjar sönderdelas innan den blir
mjuk och formbar. Man kan alltså vänta sig
att duroplaster är hårda produkter med god
värmebeständighet.
Fenoplast är den mest kända typen bland
duroplasterna. Genom reaktion mellan fenol eller
fenolliknande ämnen och formaldehyd erhåller
man ett harts som i värme — med eller utan
tillsats av en härdare eller katalysator —
reagerar vidare tills man fått den hårda
fenoplasten. Med undantag för gjuthartser som ej
har stor teknisk betydelse finns det fyra
former av fenoplast av intresse, nämligen
feno-plastpressmassa, tekniska fenolhartser till
bindemedel eller lim, fenollackhartser och
feno-plastlaminat.
Produkter av fenoplastpressmassor går ofta
under det gamla namnet Bakelit. De är hårda,
spröda, mörka i färgen, är goda elisolatorer
och har mycket god resistens mot vatten och
kemikalier. De tekniska hartserna används som
bindemedel t.ex. för glasfibermattor eller för
limning av kryssfaner som skall vara
vatten-fast och stoppa för mögel.
Fenol-lackhartserna har likaledes god
resistens mot kemikalier; deras sprödhet minskas,
och deras adhesion till t.ex. plåt förbättras
genom tillsats av andra mjukare hartser. Sådana
läcker kan härdas antingen vid
rumstemperatur genom tillsats av syror eller genom
torkning vid hög temperatur. Fenolhartslaminaten
slutligen är kända inom elektroindustrin och
verkstadsindustrin som papperslaminat och
vävlaminat. De inbäddade pappers- eller
väv-skikt som är impregnerade med fenolharts gör
dessa material sega och slitstarka.
En nackdel hos alla fenoplastprodukter är
att de alltid måste ha mörk färg då
fenolföreningar har dålig ljusäkthet.
Beaktionsproduk-ter av karbamid eller melamin med
formaldehyd är ljusa och ljusäkta.
Karbamidhartser-nas vattenbeständighet är inte lika stor som
fenoplasternas, men melaminhartser förenar i
sig både fenoplast- och karbamidprodukternas
fördelar. Pressmassor av karbamid- och
melaminhartser används därför till ljusa
form-pressade detaljer; andra hartser begagnas som
klister för kryssfaner och ofta för vita eller
ljusa läcker. Ett laminat av melaminplast är
välkänt i Sverige som Perstorpsplatta.
Epoxiplast är en nyare typ av duroplast. Av
den kan man göra limfogar i metall med
utmärkt hållfasthet. Läcker med epoxihartser har
samma kemikalieresistens som
fenolhartslac-kerna men är inte lika spröda och har bättre
vidhäftning. De används numera för många
ändamål till vilka de äldre lacktyperna inte
räckte till.
Esterplast är ett undantag från regeln att
duroplaster alltid är polykondensat.
Grundmaterialet bildas genom polyaddition eller
polykon-densation, men härdningen är en
polymerisation. Esterplast har tilldragit sig det största
intresset på grund av den mycket höga
hållfasthet som kan uppnås när hartserna
armeras med glasfiber. Det har länge varit känt att
mycket tunna glasfibrer har samma brottgräns
som stål fastän detsamma inte gäller för stavar
eller plattor av glas.
När man klistrar ihop tunna glasfibrer med en
plast, som har god adhesion till glaset, dvs.
med esterplast eller epoxiplast, får man ett
material som har mycket hög brottgräns och ändå
är något böjligt och något så när segt.
Bilka-rosserier, behållare, båtar, metspön, plana och
korrugerade skivor etc. är några exempel på
denna plasts användning. Det måste dock
beaktas att, även om elasticitetsmodulen vid
dragning liknar stålets, är den avsevärt lägre vid
böjning. Detta är anledningen till att armerad
plast hittills inte fått stor användning för
konstruktionsdetaljer i byggnadsindustrin.
Uretanplast tillverkas genom polyaddition.
Grundmaterialet finns inte i handeln som
färdig plast utan bara i form av råmaterial som
hos bearbetaren genom kemisk reaktion
omvandlas till plast. Polyuretanerna ger liksom
epoxihartserna mycket bra lim, även för
metaller. Dessutom är de kända som skumplast
med en volymvikt av 25—150 kg/m3. Beroende
på urvalet av råmaterial kan de göras som
styvt, halvmjukt eller mycket mjukt skum med
god återfjädringsförmåga.
Det har påståtts att tillverkningen av
duroplaster visar en sjunkande tendens inom
plastindustrin. Detta stämmer inte alls om man
betraktar de produktionsresultat som årligen
publiceras i industriländerna. Det är dock
riktigt att de stora nya uppfinningarna på
plastsidan mestadels sker på termoplasternas
område så att deras mängd stiger mycket
snabbare än duroplasternas. Tillverkningen av
duroplaster växer alltså, men deras andel av den
totala plastproduktionen sjunker långsamt. I
alla fall måste duroplasterna räknas som
material vilka man inte skulle vilja vara utan
inom många tekniska användningsområden.
Termoplaster
Av termoplasterna är vissa inte helsyntetiska
utan tillverkade av en naturlig, högmolekylär
produkt. Det gäller här framför allt cellulosa
och dennas derivat.
Cellulosa borde enligt den kemiska formeln
1164 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
