Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 42 - Plasternas betydelse för kemisk industri, av Klaus Stoeckhert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara en termoplast men
mjukningstemperaturen — om det nu finns en sådan — ligger så
högt över sönderdelningstemperaturen att
ingen hittills har kunnat bearbeta cellulosa på
ter-moplastiskt sätt. Om man dock sväller
cellulosa och pressar ihop de svällda skikten får man
ett material, vulkanfiber, som är lätt och
ytterst segt.
Man kan också lösa cellulosan antingen i
kol-svavla-natronlut eller i ammoniakalisk
kopparsaltlösning och sedan gjuta en folie som är
färglös och glasklar. Den kallas viskosfolie och
är den viktigaste förpackningsfolien. Den
brukar innehålla vattenlösliga vätskor, såsom
gly-cerol, som mjukningsmedel och har därför hög
genomsläpplighet för vattenånga. Om man
lackerar viskosfolien, blir den dock absolut tät
mot vattenånga och kan då även svetsas eller
värmeförseglas eftersom lacken är
termoplas-tisk.
Celluloid, en blandning av cellulosanitrat och
karnfer, är en av de äldsta plasttyperna. Den är
seg och kan lätt formas redan efter doppning
i varmt vatten. Den har fortfarande en viss
betydelse för t.ex. toalettartiklar, glasögonbågar
etc. men inte för tekniska ändamål då den inte
kan formsprutas eller kalandreras, har dålig
väderbeständighet och är framför allt mycket
eldfarlig.
Cellulosaacetat är inte eldfarligt och har
bättre egenskaper. Det är ett viktigt råmaterial
både för form- och strängsprutning. Plastens
största fördel är dess utmärkta seghet.
Cellulosaacetat används därför t.ex. till folier,
leksaker, glasögonbågar, lister, kåpor etc. Som
formmassa innehåller det alltid en viss mängd
mjukningsmedel.
Cellulosapropionat och -acetatbutyrat har
samma seghet och mjukhet som cellulosaacetat
även med en mindre halt av mjukningsmedel.
Dessa cellulosaestrar håller utmärkt för fett,
oljor (även bensin och bensen) men inte för
alkalier och starka syror.
Cellulosanitrat är ett viktigt bindemedel för
många läcker. Det har använts som bas för
fotografisk film men är eldfarligt och har
därför i stor utsträckning ersatts med
cellulosaacetat.
Cellulosaestrar är beständiga mot alkalier;
dock har etylcellulosan endast begränsad
betydelse som lackråvara och ännu mindre som
material för formgods eller folier.
Methylcellu-losa är en vattenlöslig substans som kan
användas som klister eller förtjockningsmedel,
t.ex. i målarfärger. Den är alltså en plast men
ingen råvara för den egentliga plastindustrin.
Amidplast är den viktigaste typen av
termo-plastiska polykondensat. Den kallas ofta nylon.
Den har utpräglad seghet och lämpar sig —
vid sidan om användningen för textilfibrer —
för många tekniska detaljer som skall tåla
mekaniska påfrestningar, stötar, slitning, oljor,
fett, lösningsmedel och värme ända upp till ca
150° C. De vanliga amidplasttyperna absorberar
upp till ca 8 vikt-% vatten varför de inte kan
användas för elisolering. Det finns dock även
sorter som absorberar litet vatten. Samma
fördel har termoplastiska polyuretaner som även
stoppar mycket bättre mot syror än amidplast.
Mättade polyestrar får inte förväxlas med de
omättade polyestrar som är råvara för
armerad plast. Det finns i dag två viktiga mättade
polyestrar. Den ena framställes ur tereftalsyra
och etylenglykol. Av den görs textilfibrer eller
en glasklar folie som har mycket hög
hållfasthet och kan användas vid —100 till +150° C.
Sådana folier saluförs under varumärken som
Mylar, Melinex eller Hostaphan. Denna
poly-ester är dock inte lämplig för tjockare skikt,
såsom i formgods, rör etc.
Polykarbonat är emellertid ett nyare material
vars kemiska byggnad är ganska lik
polyestrar-nas och som inte bara ger bra folier utan även
högvärdigt formgods. Tillsammans med
amidplast är polykarbonat en av de segaste
plasterna, det är glasklart och mycket
värmebeständigt (Tekn. T. 1959 s. 435).
Poly vinylklor id och polyeten (Tekn. T. 1959
s. 1051 resp. s. 989) är termoplastiska
polymeri-sat vilka i dag utgör den största och viktigaste
plastgruppen.
Fluor plasterna är besläktade med polyeten.
Väteatomerna är i dem ersatta med klor och
fluor eller med endast fluor, vilket höjer
materialets användningstemperatur med ungefär
150 resp. 200°C. Polytetrafluoreten är den
enda plast som utan skada kan kokas i
kungsvatten, och denna plast samt
polytrifluormono-kloreten är visserligen dyr men mycket viktig,
framförallt för den kemiska industrin, som
membraner, packningar och liknande detaljer.
Fluorplasterna har också stor betydelse för
el-industrin enär de är de bästa isolatorerna även
för mycket höga frekvenser.
Polyisobuten liknar något ovulkat gummi. Den
begagnas som tillsats till polyeten men
bearbetas mest till plattor och folier under tillsats av
fyllmedel. Dessa folier stoppar mot mögel,
vatten, syror och alla andra oorganiska
kemikalier. Stockholms tunnelbanas tunnlar har
delvis isolerats med denna folie, och i den
kemiska industrin bildar de ett utmärkt
underlägg för keramiska golv- eller väggplattor som
visserligen inte angrips av syror men alltid är
något porösa. Även stora metallkärl kan
beklädas med polyisobutenfolie på insidan.
Akrylplast är mest känd i form av akrylglas.
I ljusgenomsläpplighet liknar detta silikatglas,
men det är mycket lättare, lättare att
värmeforma vid ungefär 150° C och nästan
okross-bart. Nackdelen är att det repas lätt så att det
inte kan användas t.ex. till vindrutor i bilar.
Beständigheten mot kemikalier är mycket bra,
varför akrylharts används som kärl, plattor,
rör etc. i den kemiska industrin samt
livsmedels- och läkemedelsindustrierna.
Det finns även mjuka akrylhartser antingen
i form av lösningar eller av dispersioner i
vatten som tack vare plastens mycket höga
ljusäkthet spelar en roll som lackråvara. För att
ännu mera förbättra akrylplastens slagseghet
sampolymeriserar man den med akrylnitril.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
