Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 42 - Plasternas betydelse för kemisk industri, av Klaus Stoeckhert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polyakrylnitril är en plast som varken är
termoplastisk eller härdbar; den kan endast
lösas upp i några få speciella lösningsmedel
och spinnas till fibrer, t.ex. Tacryl i Sverige.
Polystyren är utan tvekan den viktigaste
formsprutningsmassan. Den vanliga
polystyren-typen, som är glasklar, färglös, hård och spröd,
har varit känd sedan ungefär 30 år och har
använts för tusentals olika ändamål, såsom
leksaker, förpackningar, hushållsvaror, elektriska
detaljer, borst, grammofonskivor etc.
Spröd-heten har dock alltid varit en viss nackdel.
För några år sedan fann man dock att segare
och mjukare styrenplasttyper kan erhållas
antingen i form av sampolymerisat, t.ex. med
butadien, eller i form av
polymerisatbland-ningar, t.ex. styrenplast med syntetiskt gummi.
I dag finns det över ett dussin
styrenplasttyper och valet bland dem är ofta ett rätt svårt
problem. Den slagfasta styrenplastens
uppkomst har varit en förutsättning för
sugform-ningens framgång, då styrenplastfolie och styv
PVC-folie är de mest använda materialen för
denna metod. Styrenplast har mycket god
resistens mot syror och alkalier men löses av de
flesta lösningsmedlen.
Polyvinylidenklorid eller, som den mest
kallas, saran har för 10 år sedan rekommenderats
i USA som material för kemikaliefasta rör,
plattor etc. Det har dock visat sig att detta
materials betydelse ligger huvudsakligen på
förpackningsområdet eftersom det ger en
utmärkt förpackningsfolie.
Polyvinylacetat är återigen en av de plaster
som ej är råvara för plastindustrin. En del går
Plasternas betydelse för kemiska industrin 7
till läcker men huvuddelen, i form av
disper-sioner i vatten, till lim. Även kryssfaner
limmas i dag i större utsträckning med denna
termoplast vars mjukhet och klibbighet kan
anpassas genom tillsats av mjukningsmedel och
som i motsats till fenolharts och liknande
duroplaster aldrig blir spröd.
Polyvinylalkohol får man genom förtvålning
av polyvinylacetat. Den är en av de få
vattenlösliga plasterna. Reaktion av
polyvinylalkohol med aldehyder ger polyvinylacetaler; en
av dessa bildar det sega och klibbande
mellanskiktet i säkerhetsglas.
Delrin och Penton är handelsnamnen på
ace-talplast resp. klorerad och polykondenserad
pentaerytritol. De lär vara styva,
kemikaliefasta och slitstarka samt ha bra
värmebeständighet, men de är fortfarande på
prövningsstadiet.
Alkydhartser är en mycket viktig lackråvara.
De tillverkas genom en
polykondensationsreak-tion mellan glycerol, ftalsyra och omättade
fettsyror. Vid tillräckligt hög halt av omättade
bindningar torkar de i kontakt med luft, dvs.
med syre.
Maleinathartser uppstår genom en reaktion
mellan naturharts och maleinsyra. De saluförs
i form av ljusa spröda hartsstycken som alltid
i lösning blandas med andra lackråvaror.
Kiselplaster började tillverkas under andra
världskriget, men de har sedan dess vuxit till
en stor familj. Man har här kiseloljor som i
plastindustrin används som formsläppmedel,
kiselhartser som är duroplaster och ger
mycket värmebeständiga elektrolacker för
isolation eller korrosionsskyddslacker, och slutligen
kiselgummi.
Syntetiskt gummi (Tekn. T. 1959 s. 977) kan
indelas i typer som något så när liknar
naturgummi, t.ex. butadien-styrengummi,
butylgum-mi och isoprengummi (syntetisk naturgummi),
typer med relativt stor beständighet mot värme
och oljor (nitrilgummi och kloroprengummi)
samt mycket värmefasta specialtyper, såsom
kiselgummi och fluorgummi.
Piaster i kemisk industri
Det finns mycket plastgods som så att säga
har sekundär nytta för den kemiska industrin,
t.ex. polyetensäckar eller plastlackerade
plåtfat för förpackning av kemiska produkter,
isolation av elledningar och kablar, kåpor för
maskiner, skyddshjälmar etc. Vid direkt
användning i kemiska fabriker har plaster främst
följande förtjänster:
hög beständighet mot kemikalier som gäller
olika kemikalier för olika plaster; endast
poly-tetrafluoreten motstår alla kemikalier utom
alkalimetaller eller het fluorgas;
lågt pris i förhållande till kemikaliefasta
metaller, såsom höglegerat stål, silver, Monel,
nickel, tantal etc. I somliga fall bör man dock inte
jämföra kilogram- eller styckpriserna utan
även ta hänsyn till prestationen. Om t.ex. en
packning av vanligt slag kostar 5 kr. och
håller 5 dygn, men en packning av
polytetrafluor-eten kostar 100 kr. och håller 2 år, är
plastpackningen utan tvekan billigast;
låg täthet, i allmänhet 1—2 g/cm3;
att plast kan tillverkas i alla industriländer,
om bara kol, kalk och koksalt samt ström finns
eller kan importeras, samt att plastpriserna
knappast kan påverkas genom spekulativa
affärer på världsmarknaden;
möjligheten att lätt bearbeta plast antingen
i serieproduktion i plastfabriker eller i
avdelningar av andra fabriker eller som
hantverksproduktion i enstaka anläggningar.
Den sistnämnda omständigheten torde vara
viktigast för den kemiska industrin, då stora
absorptionstorn etc. knappast kan bli en vara
för serieproduktion. En avdelning för
plastbearbetning måste alltså på samma sätt som en
verkstad ha utrustning för alla förekommande
arbeten, nämligen spånavskiljande
bearbetning, termoplastisk efterformning, limning och
svetsning.
Bearbetning
Spånavskiljande bearbetning utförs på samma
sätt som för metaller eller trä. Många plaster,
framförallt termoplasterna, är ganska mjuka
men verktygsslitningen blir stor då mycket
värme utvecklas under arbetsförloppet.
Termoplastisk bearbetning används för öv-
1166 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
