Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 42 - Andras erfarenheter - Skumfraktionering, av SHl - Gummiplast som ersättning för nylon, av SHl - Silikoner i färger, av SHl - Framställning av dialdehydstärkelse, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bildare för en given jon i en lösning beror på vilka
andra joner som är närvarande, dessas
koncentration samt det bildade komplexets stabilitet och
skumbildningsförmåga. Då så många faktorer
inverkar, kan allmänna riktlinjer för
skumfraktione-ringens utförande inte anges. Varje tillämpning
måste studeras individuellt (R W Schnepf & E L Gaden
Jr i Chemical Engineering Progress maj 1959 s. 42—
•46). SHl
Gummiplast som ersättning för nylon
En gummiplast med medelhög slagseghet av
akryl-nitril-butadien-styrentyp uppges kunna konkurrera
med nylon. Dess pris är nämligen bara ca 40 %>
av nylons och ytterligare besparingar kan göras
vid formningen och efterbehandlingen av artiklarna.
Den nya plasten har just lämnat utvecklingsstadiet,
och den har därför ännu inte fått teknisk
användning. Experiment görs med delar, ^åsom kugghjul,
lager och kammar.
Plastens vattenhalt i jämvikt med luft av normal
relativ fuktighet är 0.35 fl/o mot 2,5 °/o för nylon.
Dess styvhet är hög ända upp till 85°C, den högsta
temperatur som den tål kontinuerligt, och är
fortfarande dubbelt så stor som nylons vid 93DC. Dess
krypning är mindre än 25 % av nylons.
Medan nylons brottgräns faller med nästan 30 °/o
och dess styvhet avtar till mindre än hälften när
materialet tar upp vatten till jämvikt med luften,
påverkas gummiplastens egenskaper inte. Vid liten
påkänning deformeras en kristallin polymer som
nylon litet vid relativt hög temperatur, men när
påkänningen ökas sjunker tillåtlig temperatur
snabbt. Gummiplasten har en mycket flackare
temperatur-spänningskurva för en viss deformation och
den tål därför en avsevärt större påkänning än
nylon vid 85°C trots att den inte tål högre
temperatur.
Nylons höga nötningshållfasthet beror på dess
stora ythårdhet och låga friktionskoefficient.
Gummiplasten har jämförbar ythårdhet men högre
friktionskoefficient, och dess nötningshållfasthet är
därför mindre än nvlons (Engineers’ Digest juli 1959
s. 271). SHl
Silikoner i färger
De silikoner som används som bindemedel i färger
är vanligen metylfenylpolysiloxaner med ett
förhållande mellan mängderna metyl- och fenylgrupper
som ger de mest användbara egenskaperna. De flesta
tillverkarna tillhandahåller en mjuk och böjlig samt
en hård silikon av vilka den förra ger färger med
största resistens mot värme (kontinuerligt 250°C).
Den hårda typen härdar snabbare och har bättre
resistens mot lösningsmedel och andra kemikalier.
Den används dock i regel icke ensam, då den har
benägenhet att spricka vid långvarig upphettning.
Oftast blandar man silikoner av de båda typerna
för att få en lämplig balans mellan hårdhet och
böjlighet hos det färdiga färgskiktet.
Silikonerna tillhandahålls lösta i ett aromatiskt
kolväte, vanligen xylen. Lösningarna kan spädas ut
med alifatiska ketoner och alkoholer, men de flesta
alifatiska kolvätena är olämpliga. Lösningarna
innehåller ingen katalysator och är därför hållbara vid
rumstemperatur i upp till två år.
Silikonerna har mycket god resistens mot värme
men saknar vissa för ett färgskikt viktiga
egenskaper, t.ex. hög hållfasthet, god adhesion och resistens
mot lösningsmedel. På grund härav och silikonernas
höga pris blandar man helst silikoner med andra
hartser, särskilt om stor resistens mot värme inte
är nödvändig. I en färg som skall tåla 200°C måste
bindemedlet innehålla minst 50 o silikon. Mindre
mängder i blandning med alkyder har emellertid
med framgång använts för minskning av färgens
kritning och ökning av dess resistens mot
atmosfären.
De flesta silikonerna är bara begränsat biandbara
med andra hartser, men de typer som är särskilt
avsedda för färger kan blandas i alla
proportioner med magra till medelfeta alkyder samt akryl-,
karbamid- och melaminhartser. Deras blandbarhet
med icke modifierade alkyder samt fenol-,
epoxi-och polyesterhartser är dock begränsad.
Man framställer därför sampolymerisat av
silikoner och vissa hartser, t.ex. alkyder. Silikonalkyder
är särskilt avsedda för färger som skall tåla upp
till 250°C. Dessa sampolymerisat har nästan lika
stor resistens mot värme som rena silikoner, och
de mörknar mindre vid 200—250°C. Vidare har de
bättre resistens mot lösningsmedel, bättre adhesion
och seghet än de flesta silikoner.
Sampolymerisaten är vidare biandbara med vissa
andra hartser och många rena silikoner. Som
mjukningsmedel för hårda silikoner är de
överlägsna de mjuka silikonerna (D R Goddard & E A
Mason i Paint Manufacture maj 1959 s. 155—158). SHl
Framställning av dialdehydstärkelse
Då ett stort intresse för dialdehydstärkelse uppstått
under de senaste åren på grund av dess unika
egenskaper (Tekn. T, 1958 s. 659), har man nu
konstruerat och kört en elektrolytisk cell för framställning av
dialdehydstärkelse i halvstor skala.
Tillfredsställande oxidation av stärkelsen har uppnåtts, och cellen
har visat sig användbar för framställning av prov
med olika hög oxidationsgrad. Cellen anses dock
inte kommersiellt användbar i nuvarande form.
Processen är en kombination av elektrolytisk
oxidation av jodsyra till perjodsyra och kemisk
oxidation av stärkelse till dialdehydstärkelse med
perjodsyra. Båda dessa reaktioner genomförs i en
elektrolytisk cell vars konstruktion är grundad på
Mehl-tretters laboratoriecell för framställning av
natrium-metaperjodat (Tekn. T. 1959 s. 908). Jodsyra
oxideras till perjodsyra vid anoden, och stärkelse i
anolyten oxideras av perjodsyran varvid jodsyra
återbildas.
Anolyten innehåller 0,1 mol jodsyra och 0,38 mol
natriumsulfat per mol stärkelse. Elektrolysen
utförs satsvis med 5,5 kg torr stärkelse åt gången. Den
måste pågå i minst 48 h, om man önskar nå hög
oxidationsgrad. När den är färdig tas anolyten ut;
dialdehydstärkelsen filtreras från och tvättas fri från
jodsyra. Den erhållna produkten, som håller ca
40 «/o vatten, torkas vanligen 24 h vid 45°C, varvid
dess vattenhalt går ned till 12 °/o. Den mals
slutligen till pulver.
Utnyttjandet av det vid anoden elektrolytiskt
producerade syret blir allt sämre med stigande
oxidationsgrad. Samtidigt stiger anolytens halt av
perjodsyra.
Man har snart kommersiell tillverkning av
dialdehydstärkelse i gång i USA. Härvid skall man
använda separat framställning av perjodsyra genom
elektrolytisk oxidation av jodsyra för att sedan
oxidera stärkelsen med den erhållna lösningen. Den
senare processen skall utföras vid pH 1,0—1,5 och
38°C. Den tar ca 3 h vid användning av ett
mol-förhållande syra : stärkelse på 1:1 (Industrial &
Engineering Chemistry maj 1959 s. 637—638;
Chemical Engineering 18 maj 1959 s. 70). SHl
1180 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
