Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 43 - Andras erfarenheter - Bronskanoner från »Wasa» och »Riksnyckeln», av SHl - STF oktober
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den senare har troligen fått svalna mycket
långsamt efter gjutningen.
I Wasa-kanonens lopp finns en glödskalsliknande
beläggning som stöder antagandet att kanonen
glödgats och visar att inget skott lossats med den. Den
korrosion, som kanonerna utsatts för, består i jämn
avfrätning. Denna är mindre än den som
konstaterats för gjutgods av tennbrons i havsvatten vid
USA:s östkust. I bronsen ingjutna järnstycken har
helt omvandlats till rost (E Mattsson i Metallen
1959 h. 3 s. 99—108). SHl
oktober
Allmänt möte
"Wasa"-kvällen den 29 oktober blev en av de stora
i Svenska Teknologföreningens historia. Trots ett
avskräckande höstväder hade över 800 personer —
medlemmar med familjer — sökt sig ut till
Sjöhistoriska Museet för en förberedande blick på
"Wasa"-fynden och sedan till Tekniska Museet för att höra
föredragen om skeppet och dess bärgning. På museet
måste föredragen dubbleras med samtidig
föredragning i två salar. Trots detta blev även många som
kommit i tid utan sittplats.
Anders Franzén talade om skeppets byggande, dess
första — och sista — seglats och om hur han med
ledning av gamla handlingar efter ett noggrant
fin-kammande av Strömmens botten slutligen fann
vraket. Han klargjorde också elegant hur detta fynd
är unikt, det äldsta bevarade namngivna skepp som
hittats och för vilket man känner byggmästaren.
Skeppet är som vrak ovanligt väl bibehållet,
eftersom det dels gått under genom omkullsegling och ej
genom materialfördärvande grundstötning, brand
eller strid och dels legat i så litet salt vatten att
skeppsmasken, som eljest snabbt förstör
skeppsvrak, ej kunnat leva där. Trots att många svenskar
fortfarande saknar TV och en del andra bil måste
det alltså anses vara väl värt att man kostar på sig
den nationella ansträngning som bärgning,
restaurering och museisättande av "Wasa" innebär.
Franzén berättade även om de omfattande försök
som under 1600-talets senare del gjordes att bärga
skeppet och delar därav, framför allt kanonerna.
Med för ändamålet särskilt utvecklade och för den
tiden häpnadsväckande avancerade apparater, bl.a.
dykarklocka, lyckades man ta upp nästan alla de
stora kanonerna från fartyget. Även här har turen
spelat de nutida bärgarna i händerna, hade dessa
tunga kanoner legat kvar i skeppet, skulle detta så
småningom ha brutits sönder under tyngden. Mot
denna bakgrund får man förlåta 1600-talets
kanonräddare att de bröt upp däck och i övrigt rätt
hårdhänt rumsterade kring i fartyget.
Edward Clason, bärgningsarbetets organisatör och
ledare, tog vid där Franzén slutade och talade om
losstagningen och färden från Beckholmen till
Kastellholmen. Ingen har sett fartyget i dess helhet
sedan det sjönk; numera är sikten på Strömmens
botten endast någon meter, och har man rört upp i
bottenslammet, kan en dykare ej skönja en stark
dykarlampa en fot framför ögonen. Uppmätningen
och lokaliseringen av både skepp och fynd har
därför berett ovanliga svårigheter och ännu anser man
sig inte ha kunnat framlägga en ordentlig ritning
över fartyget. Ej heller har man några ursprungliga
konstruktionsritningar att gå efter, fartyget byggdes
efter bestick — måttabeller — och om dessa måtts
dåvarande storlek tvistar de lärde. Ursprungligen
torde skeppet ha varit 50 m långt, nu kvarstående
största längd är 47—48 m och största bredd 12,3 m.
Skeppets höjd är nu nära 15 m. Clason illustrerade
måtten med att visa att de är ungefär desamma
som för en av Sjöhistoriska Museets flyglar.
Om storleken var svår att uppskatta, var vikten
ett än besvärligare problem. Uppskattningarna före
första lyftet slog mellan 600 och 750 t. Vid första
frilyftningen släppte fartyget helt då lyftkraften
från pontonerna uppgick till 700 t. Då lersuget ej
torde ha överstigit 50 t ligger vikten mellan 650 och
700 t.
För bärgningen föreslogs många fantasifulla och
ett fåtal realistiska metoder. Bland de förra
märktes fyllning av skeppet med plastballonger eller
ping-pongbollar och invallning av fyndplatsen. Av de
senare utvaldes lyftning av skrovet med hjälp av en
matta av stållinor och två stora bärgningspontoner.
Principen var att tryck skulle appliceras utifrån så
att skeppet hölls ihop och att lyftet skulle ske så
stelt som möjligt så att inga brytande krafter skulle
uppstå.
Den stora frågan var: skulle skeppet hålla?
Ekvir-ket har stått sig förvånansvärt gott. Frånsett en
viss uppluckring i ytan har virket ca 60 fl/o av
hållfastheten hos friskt virke, ehuru sprödheten har
ökat mera. Alla föremål av järn är helt upprostade,
detta gäller även spikar och bultar i träet. Skrovet
är emellertid hopfäst med tränaglar, som är mycket
väl bevarade. Detta var förutsättningen för att
bärgningen överhuvud taget har lyckats.
"Wasa" stod nedsjunken i bottenslam och lera
till 5—£ m djup. För att lyfta skeppet måste man
lägga stållinor under det. Med vederbörlig hänsyn
till påfrestningarna i skrovet från olika antal och
olika tätt lagda linor samt till bärigheten hos leran
under skeppet beslöt man att lägga sammanlagt 12
linor i sex tunnlar. Tunnlarna grävdes av dykare
med sug- och spolslangar, och detta arbete
tillsammans med upptagningen av lösa fynd har utgjort
det hittills största dykningsföretaget i Sverige.
Clason belyste målande de svårigheter som dykarna
haft att bemästra, arbetande i absolut mörker inne
i trånga tunnlar 5—6 m nere i bottenleran under
det massiva skeppet. En mycket stor del av äran
att räddningen lyckats måste tillskrivas dykarna
under ledning av Edvin Fälting.
Den 20 augusti 1956 kl. 16.45 togs skeppet loss
och var redo för sin andra färd, ett tredjedels
årtusende efter den första. Därefter flyttades
fartyget i etapper med successiva lyft och nedsättningar
till sin nuvarande plats innanför Kastellholmen. Där
skall det ligga medan man tar upp allt löst gods,
förbereder den slutliga upptagningen och bygger
museum.
Slutföredraget, hållet av konsthistorikern Sten
Kar-ling, satte in fynden i deras historiska och
konstnärliga sammanhang. Karling kunde visa den nära
samhörigheten mellan stormaktstidens arkitektur
och utformningen av de stora krigsfartygen i de
ledande sjöfartsnationernas flottor. Utmärkande drag
i navalarkitekturen var då de höga för- och
akterskeppen, veritabla fästningar på storbukiga och
hårt nedlastade skrov. Fartygen var utomordentligt
rikt utsmyckade bl.a. med jättestora vapensköldar
ovan akterspegeln. Karling gick därefter över till att
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
