Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 44 - Ozongeneratorer för vattenbehandling, av Gudmund Næslund och Henry Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3.
Ozonutbytet och
. luftens
fuktighetshalt.
Den monodielektriska plattgeneratorn
Som torde ha framgått, kräver konstruerandet
av en principiellt sett så enkel apparat som
en ozongenerator, att många faktorer väges
mot varandra. Bestämningen av
elektrodavstånd, spänning, elektrodplattornas form och
storlek, lufthastighet, luftpartikelhanor och
kylning samt materialval och andra
omständigheter gör valet av ozongenerator till ett av
de svåraste problemen vid projekteringen av
en ozoniseringsanläggning, om denna skall bli
ekonomiskt konkurrenskraftig i förhållande till
andra sätt att lösa vattenbehandlingsfrågan.
Ingen standardlösning existerar, enär
vattenbeskaffenhetens växlingar i de olika fallen gör,
att inverkande ekonomiska och praktiska
faktorer konkurrerar med varandra på ett alltför
mångskiftande sätt.
Som i förbigående nämnts, synes den
plattgenerator, som utvecklats av Cie des Eaux et de
l’Ozone, vara den som hittills vunnit den
allmännaste användningen. Ett element i denna
typ (fig. 1) består av en kvadratisk
högspän-ningsplatta i mitten och två jordade
elektroder av samma form på ömse sidor därom.
De sistnämnda är utförda som tunna kärl av
aluminiumtäckt stålplåt, vilka kyls inifrån
med strömmande vatten. Med direkt
anliggning mot de jordade elektroderna sitter
glasskivor, på sina fria ytor belagda med en tunn,
elektriskt ledande beläggning, som bidrar till
en jämn laddningsfördelning.
Högspänningselektroden matas från en enfas
transformator med en sekundärspänning av
6—20 kV, beroende på för vilka förhållanden
apparaten är avpassad. Denna elektrod är, i
motsats till de jordade, massiv och utförd i
gjutaluminium. Den saknar särskilda
anordningar för kylning och har ingen dielektrisk
beklädnad. Urladdningsfältet mellan
elektroderna är således endast på sin ena sida
begränsad av ett dielektrikum, varav
benämningen monodielektrisk plattapparat.
Såväl elektroderna som de dielektriska
skivorna har, liksom vid Abraham-Marmiers
apparat, i mitten en rund öppning (i fig. 1
markerad genom streckning), som när
elementet byggs ut till ett batteri av elektrodplattor
tillsammans bildar en central kanal. Batteriet
monteras i en gastät behållare, i vilken luften
tas in. Kanalen genom elektrodplattorna är
förlängd med ett rör ut genom behållarens vägg.
Luften strömmar från elektrodplattornas
ytterkanter genom mellanrummen mellan plattorna
till den centrala utloppskanalen, därvid
passerande de elektriska fälten, och avgår sedan
från generatorn.
En större ozongenerator brukar vara
sammansatt av flera elektrodbatterier eller block. I de
två apparater av den nyss beskrivna typen,
som nyligen tagits i bruk i S:t Gallen, består
varje ozongenerator av fyra elektrodblock,
vilka vart och ett är sammansatt av åtta
elektrodelement (fig. 2). Totalt innehåller generatorn
således trettiotvå element. För
vattenkylning-en används snabbfiltrerat vatten, som här kan
erhållas med en så låg ingångstemperatur som
ca 5°C. De båda generatorerna betjänas av var
sin transformator, som matas med 500 V 50 Hz
enfasström och ger 11 000—16 000 V
sekundärspänning.
Den normala maximieffekten per
elektrodelement utgör 350 W. Under anläggningens
praktiska drift har man uppmätt energibehovet till
20,5 Wh/g erhållet ozon. De båda
ozongeneratorerna ger alltså tillsammans 1 090 g/h ozon,
för vilket förbrukas 22,4 kWh.
Lufttillförsel
Av synnerligen stor betydelse för ozonutbytet
är, att den luft som tillförs ozongeneratorn har
låg fuktighet. Utbytet av ozon avtar med
stigande absolut fuktighet hos den
genomströmmande luften och är således större ju mindre
vattenmängden per volymenhet luft är.
Ozonutbytet vid en viss generator (fig. 3)
anges i procent av den ozonmängd som
erhålles ur luft med en vattenhalt svarande mot
daggpunkten —40° C. Diagrammet visar, att
utbytet är starkt beroende av
fuktighetshalten. Innan luften införs i ozongeneratorn, bör
den således normalt torkas, vilket brukar ske
i två steg, nämligen först genom
temperatursänkning och därefter genom fuktabsorbtion
i en torkmassa. Man eftersträvar att nå ned
till en vattenhalt, för vilken daggpunkten
ligger vid omkring +5°C.
Anordningarna för luftens avfuktning bör
föregås av ett filter för dammavskiljning, dels
emedan absorptionsförmågan i
avfuktnings-aggregatet försämras om torkmassan blir
dammig, dels emedan dammet med tiden kommer
att bilda icke önskvärda beläggningar på
elektrodytorna i ozongeneratorn, varigenom
ozonutbytet sjunker, och slutligen emedan en del av
det producerade ozonet förbrukas genom
oxidation av dammpartiklar.
Ett särskilt spörsmål utgör metoden för luf-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
