Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 45 - Elförbrukningen i Sverige 1965, av Bengt Nordström och Mats Bärlund - Andras erfarenheter - Tunneldioden, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har strävan alltid varit att genom en
ekonomiskt optimalt utbyggd produktionsapparat
vid alla tillfällen kunna erbjuda kunderna den
efterfrågade elkraften. Denna strävan har även
nu varit den främsta förutsättningen vid
upprättandet av det utbyggnadsprogram som
fordras för att täcka den väntade efterfrågan. Som
hittills kommer vattenkraftproduktion att
under den aktuella perioden utgöra den
väsentligaste produktionskällan.
Jämföres de planerade
vattenkrafttillgångarna med den prognoserade
primakraftförbrukningen finner man att elkraftindustrin under
början av 1960-talet synes komma att uppnå
den länge eftersträvade ekonomiska
utbyggnadsgraden, då produktionsförmågan hos
vattenkraftverken överstiger behovet av prima
kraft i tillräckligt hög grad för att eliminera
riskerna för en alltför omfattande och dyrbar
värmekraftproduktion under torrår. Orsaken
till att den ekonomiska utbyggnadsgraden nu
uppnås tidigare än man förut räknade med
beror inte på någon ytterligare forcering av
vattenkraftutbyggnaderna, utan är helt beroende
av att belastningen ej synes öka så snabbt som
tidigare prognoser pekade på. Elkraftindustrin
kan under 1960-talet således erbjuda
torrårs-säker leverans eller med andra ord,
vattenkrafttillgångarna under torrår pius de
tillgängliga ångkraftresurserna täcker den
efterfrågade primakraften, fig. 1.
Som framgår av fig. 1, kommer den utbyggda
vattenkraften år 1965 att uppgå till 46 500
GWh, vilket motsvarar ca 60 % av landets
totala utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångar
(Tekn. T. 1954 s. 580). För närvarande är ca
33 000 GWh eller 40 % utbyggt. Av de 46 500
GWh år 1965 svarar den enskilda och
kommunala elkraftindustrin för ungefär 24 900 GWh
medan Vattenfall tar hand om resten eller
21 600 GWh. Lokaliseringen av den hittills
out-bvggda vattenkraften gör att byggandet under
det närmaste årtiondet kommer att vara
förlagt till övre Norrland i Ume- och
Luleälvs-områdena. Bland de större statliga projekt som
kommer att tas i drift fram till 1965 kan
nämnas Porsi, Messaure och Laxede i Lule älv
och på den privata och kommunala sidan torde
bl.a. tillkomma Båtfors, Junsterforsen,
Korssel-bränna, Kvistforsen, Långströmmen ocli Höljes.
Förutom de här nämnda större stationerna
Tabell 4. Totalprognos för elförbrukningen
19581
GWh
1965 Ökning 1958—1965
GWh GWh,/år %/år
Industri ..................................................15 319 21 200 840 4,8
Samfärdsel ............................................1 594 1 800 29 1,8
Detaljförbrukning ................................7 805 15 000 1 028 9,9
Total konsumtion................................24 718 38 000 1 897 6,4
Förluster ................................................3 860 6 000
Prima belastning ................................28 578 44 000 2 200 6,4
1 Värden för 1958 är enligt Kommerskollegii snabbstatistik.
kommer ett stort antal mindre anläggningar i
drift, och man kan räkna med att fram till
1965 kommer ett 80-tal anläggningar inklusive
utvidgningar av befintliga verk att
färdigställas, varav Vattenfall, som svarar för nära
hälften av energiökningen, bidrar med ett 20-tal.
Även utbyggnader inom värmekraftområdet
tillkommer under den aktuella tidsperioden.
Det synes dock före 1965, att döma av nu
aktuella utbyggnadsplaner, inte bli någon
dominerande roll för värmekraften ännu. Något
större kondenskrafttillskott torde tillkomma
medan däremot atomkraften ännu helt blir av
försökskaraktär.
andras erfarenheter
Tunneidioden
En ny typ av dioder, tunneldioder, har framställts
i USA och kan erhållas i provkvantiteter till ett
pris av ca 75 $ (ca 390 kr.). Liksom transistorer
och de flesta andra halvledarelement beror
tunneldiodens funktion på transport av elektroner över ett
pn-gränsskikt, men det sätt varpå elektronerna
vandrar är ett helt annat. En enkel skiktdiod (Tekn.
T. 1951 s. 657; 1953 s. 935; 1956 s. 921) består
även p-zon, innehållande rörliga positiva laddningar
(hål), och en n-zon som innehåller rörliga
elektroner. Gränsskiktet mellan zonerna blir ett spärrskikt
med ett överlagrat elektriskt fält.
Genom att lägga en yttre spänning över dioden
kan man ge elektronerna så stor energi att de kan
passera spärrskiktet genom att hoppa över
potentialbarriären. Denna metod tillämpas för vanliga
transistorer. Enligt kvantmekanikens lagar finns det
emellertid en viss sannolikhet för att en elektron,
oberoende av dess energi, skall försvinna från ena
sidan av spärrskiktet och samtidigt dyka upp på
den andra. Detta kallas tunneleffekten.
Japanen Leo Esaki har nu funnit att tunneleffekten
kan ge en betydande ström genom spärrskiktet, om
gränsskiktet görs mycket tunt och halvledaren
försätts med en relativt stor mängd förorening så att
den får en hög koncentration av rörliga laddningar.
Läggs en låg yttre spänning över dioden så att
n-zonens elektroner får högre energi passerar de
genom spärrskiktet på grund av tunneleffekten
därför att det finns ett antal obesatta, låga
energinivåer i p-zonen. En ström passerar genom dioden.
Höjs emellertid spänningen, får elektronerna så
stor energi att de når förbjudna energinivåer i
p-zonen. Därför avtar strömmen med stigande
spänning, dvs. dioden är ett negativt motstånd och kan
därför fungera som en förstärkare eller oscillator.
I en vanlig transistor måste elektroner (eller hål)
passera från en emitter till en kollektor, varvid
deras rörelse påverkas av en ingående signal. En
elektrons vandring tar en viss tid, varigenom en gräns
sätts för den frekvens vid vilken transistorn kan
arbeta.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
