Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 45 - Raketmororer för månresor, av Åke Håborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Raketmotorer för
månresor
Raketingenjör Åke Håborg, Stockholm
621.45 : 629.19
För den första bemannade färden till vår
närmaste himlakropp föreligger i princip två
alternativ: antingen kan färden jorden—månen
genomföras med en och samma farkost i bägge
riktningarna eller kan färden delas upp i två
etapper. I det senare fallet upprättas först en
satellitstation, till vilken ett antal lastraketer
medför erforderliga byggelement som
monteras ihop till en ny farkost för en resa tur och
retur månen eller någon planet.
Den utvecklingslinje som USA följer för att
förverkliga en bemannad rymdstation bygger
på de erfarenheter som nu erhålles och väntas
från prov med raketflygplanet X-15 (Tekn. T.
1959 s. 409) och den bemannade rymdkabinen
Mercury (Tekn. T. 1959 s. 71). Med dessa
farkoster avser man i första hand kunna lösa de
problem som är förbundna med att människan
skall kunna ta sig ut i rymden och återvända
därifrån. Krafft Ehricke vid Convair
Astronau-tics har gjort upp en tidtabell för bemannad
rymdfart, fig. 1, som visar att man planerar
att bygga en permanent, bemannad
satellitstation redan 1963. Det ryska försprånget är i
detta fall enligt amerikansk utsago ett till två år.
Storlek, vikt och kostnad
Att transportera upp 0,5 kg instrument i en
satellitbana kostade 1958—59 amerikanarna i
Fig. 1. T id
schema för USA:s [-rymdfartspm-gram.-]
{+rymdfartspm-
gram.+}
runt tal 100 000 Trots detta siktar man mot
att kunna åstadkomma verkliga rymdfärder
redan omkring 1975. Kostnaden per kilogram
nyttolast beror i mycket hög grad på
farkostens startvikt, drivmedlets energiinnehåll och
antalet raketsteg, fig. 2. Den förfining av
konstruktionen som man nått och de effektivare
drivmedel och nya rön som man fått fram vid
utvecklingen av motorer för atombränsle gör
att man anser att planen enligt fig. 1 är
realistisk såväl tekniskt som ekonomiskt.
För Vanguardraketen, USA:s första,
otursför-följda satellitbärare, var förhållandet mellan
startvikt och nyttolast ca 1 000:1, vilket
betyder att den 10 t tunga raketen kunde föra upp
endast 10 kg nyttolast i dess bana. Om man till
den under utveckling varande fjärroboten
Ti-tans motorutrustning fogar ett tredje raketsteg
av modern konstruktion kan man sända upp
2—3 t i en satellitbana, vilket ger ett
förhållande startvikt till nyttolast på 40—50 till 1.
Denna betydande effektivitetsökning kommer till
största delen från ett förbättrat
massförhållande (dvs. motorsystemets totala startvikt
dividerad med vikten när drivmedlet förbrukats)
vilket i sin tur beror på att många av
raketmotorns byggelement och komponenter inte
ökar i vikt med ökande farkoststorlek. Man
bör kunna räkna med förhållande startvikt till
nyttolast på inemot 25:1 eller ännu lägre inom
de närmaste fem åren.
När startraketerna utgörs av militära
vapenbärare kanske kostnaden är av underordnad
betydelse, men när det blir fråga om mycket
stora startsteg för rymdfart blir relationen
mellan insatt kapital och nyttolastens
utnyttjande av stor betydelse. En ekonomisk
förutsättning för framtida rymdfart blir då också
att man kan utnyttja såväl startsteg som
rymdfarkost ett flertal gånger.
i V’;-
Nova-projektet
Nova, "den nya stjärnan", är namnet på det
senaste och största i en amerikansk serie
rymdraketprojekt (Tekn. T. 1959 s. 778). Med
denna planerar den amerikanska
rymdforskningsorganisationen Nasa en bemannad direkt-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
