- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 89. 1959 /
1319

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 47 - Markeffektfarkoster, av Alan McLean och Olle Ljungström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

utvecklat ett speciellt bindemedel (på kolbas),
som sprids över denna terrängväg. Man
kommer inom kort att demonstrera körning med
Air-Car på en sådan väg, 40 km lång, som
anlagts på ett provningsområde nära Reno i
Nevada, och som löper över berg och
ökentrakter, på höjder upp till 2100 m.

Curtiss Wright har offentliggjort ytterligare
några projekt en Air-Bus-version och
Air-Car-Truck för upp till 3,5 t last (fig. 11). Den
sistnämnda måste dock anses vara väl extrem
vad beträffar längd—breddförhållandet, (L/B
= 4). En sådan svävare måste kräva mycket
jämn yta för att inte fastna. Dessutom
förlorar man troligen mycket i lyftkraft.

Vid Princeton University har man bl.a. byggt
ett obemannat "flygande tefat" enligt
ring-dyseprincipen med 2,5 m diameter och
sväv-höjden ca 200 mm, som man använder för
stabilitetsundersökningar m.m. Nyligen har man
även publicerat data för en större bemannad
variant.

Gyrodyne Corp. of America har byggt en
en-mansfarkost med 2 m diameter, utrustad med
en 72 hk Porschemotor, avsedd som
forskningsprototyp.

Fords högtrycksluftkuddepriiicip
Ford Levacar är en specialgren av
markeffekt-farkoster som utnyttjar tre eller fyra mindre
bärplan under det egentliga fordonet som
ersättning för hjul. På undersidan av dessa
bär-plan släpper man ut luft med högt tryck, som
ger en bärande tryckluftsfilm, varvid givetvis
frigången mot underlaget blir liten, av
storleksordningen millimeter. Därvid krävs stor
släthet på "vägen" och dessutom fjädrande
element mellan fordon och bärplan, något som
eliminerats hos de förut nämnda
svävfarkoster-na. Ford-Dearborn lär ha demonstrerat en
Le-vascooter. Fords Levapads med
högtrycksluft-smörjning lämpar sig bäst för räldrift och man
satsar sannolikt även på detta. Uppgifter om
turbo-jetdrivna tåg med farter över 500 km/h
förekommer.

Privata projekt

Det finns utan tvekan en mängd privatpersoner
i olika länder, som är verksamma som
uppfinnare inom denna nya fascinerande
fordonsteknik, som medger experimenterande med
relativt enkla medel. En läkare, R. Bertelson
i Neponset, Illinois, har byggt en ensitsig
amfibiesvävare, Aeromobile (fig. 12). Den har
rektangulär planform, ca 1,5 X 2,5 m (3,8 m2)
area och torde väga ca 300 kg med en man
ombord. Luften släpps ut i raka spalter i
kanterna, som är försedda med rörliga klaffar
på utsidan för manövrering. Den har
demonstrerats både på land och vatten.

Saunders-Roe’s Hovercraft

Den engelske uppfinnaren Cockerell hade
redan 1956 lyckats intressera Ministry of Supply
för sina svävaridéer, vilket resulterade i att
flygbåtsbyggarfirman Saunders Roe (som även
byggt snabba motorbåtar och har egen
skepps-provningsränna) fick i uppdrag att utveckla
projektet, som därvid hemligstämplades. År
1958 borttogs hemligstämpeln och
finansieringen övertogs av National Research Development
Corporation. Vidare bildade Cockerell ett
bolag, som fick namnet Hovercraft Development
Ltd, och som bl.a. uppdrog åt Saunders Roe
att bygga försöksprototypen Hovercraft SRN1
(fig. 13 och 14).

Denna utnyttjar ringdyseprincipen i speciell
form, nämligen med två koncentriska
ringdy-sor riktade inåt med ca 30° vinkel mot
horisontalen. Den har dimensionerna 9 X 7,3 m
(L/B = 1,25) och den normala startvikten är
3 500 kg. Motoreffekten 435 hk driver en
fyr-bladig propellerfläkt med vertikal axel.
Ytterligare 2 t last kan bäras, varvid totalvikten
blir 5 500 kg. Projicerad bäryta ca 55 m2.
Normal ytbelastning är således 65 kg/m2 och
vikt-effektkvoten är då 8 kg/hk. Emellertid uppges

TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1319

Fig. 13.
Saunders Roe’s
Hovercraft.

Fig. 14.
Perspektivteckning och
snitt av
Hovercraft.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:43:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1959/1343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free