Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 1 - Kraftöverföring med högspänd likström, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningsomvandlingen, anslutna till elektriska
ventiler, jonventiler med kvicksilverånga, fig. 1.
Dessa kopplar automatiskt i takt med
växelströmmens frekvens om strömbanorna för
trefasströmmarna, så att de bildar en
jämnflytande likström i linjen. Med styrgaller i ventilerna
kan denna process kontrolleras och regleras.
Bakom utvecklingen av dessa jonventiler för
den höga spänning och ström, som fordras för
kraftöverföring, ligger ett mycket omfattande
och dyrbart arbete med stark betoning på det
empiriska.
Med de häpnadsväckande goda egenskaper,
som redan i dag uppvisas av strömventiler av
halvledartyp, även styrbara sådana, kan man
fråga sig, om de icke kommer att tränga ut
kvicksilver-jonventilerna. Svaret måste dock
bli, att med den höga spänning som här krävs,
man ännu inte kan skönja någon sådan
möjlighet. Kvicksilver-strömriktaren, dvs. lik- och
växelriktare med jonventiler, har en plats på
detta område, som länge synes komma att
förbli obestridd.
Den vanliga kopplingen av en strömriktare
för kraftöverföring, är sex-puls
tvåvägskopplingen, fig. 2. Den ger en god utnyttjning av
transformatorn och en toppspärrspänning på
var och en av de sex ventilerna av ungefär 1,2
gånger fullastspänningen över
likströmspolerna.
Strömriktaren är emellertid icke endast mera
komplicerad och dyrare i framställning och
installation än den enkla
växelströmstransformatorn; den erbjuder också möjligheter till
styrning och reglering med stor snabbhet och
precision. Genom styrgallren i ventilerna kan
man bestämma tidpunkten, då en ventil i
gruppen tänder, och sålunda då kommuteringen
från en fas till den nästa kan börja. Härigenom
kan man reglera omsättningen mellan lik- och
växelspänning från ett högsta värde ned till
noll och genom noll till ett nära lika högt
maximivärde av motsatt polaritet. En hel sådan
omreglering kan verkställas på en tid av blott
0,01 s. Efter ompolarisationen arbetar
strömriktaren med omvänd effektriktning, dvs. som
växelriktare, då ju strömmen alltjämt går fram
i en och samma riktning.
Man kan också med gallren slå till och från
strömmen utan hjälp av brytare. Vid frånslag
blockerar man sålunda alla ventiler;
kommuteringen avbryts då helt, och de vid tillfället
strömförande ventilerna slocknar, så snart
transformatorspänningen bytt tecken och
tvingat ned strömmen till noll.
Vad kan då dylika strömriktare idag prestera
i effekt och spänning? Gotland-anläggningens
20 MW vid 100 kV likspänning är fördelad på
två seriekopplade strömriktare i vardera
ändstationen, dvs. varje strömriktares
likströmsdata är 50 kV, 200 A.
Bestämmande för vad en ventil kan prestera
är utförandet av dess anodaggregat, dvs.
anod-huvudet självt och de mellanelektroder, som är
placerade i ljusbågens väg under anoden och
tillsammans med denna är inneslutna i ett iso-
Fig. 2. Strömriktare i 6-puIs tvåvägs-koppling; A och
B likströmspoler, 1 transformator, 2 jonventiler, 3
trefas växelströmsnät.
lerande rör. Detta är i sin tur placerat på och
vakuumtätt anslutet till katodkärlet, som
innehåller kvicksilverkatoden med dess tillbehör
för tändning av ljusbågen etc. och sina
kon-densationsytor för kvicksilverångan.
Åtminstone vid den ventiltyp, som utvecklats av Asea,
spelar katodkärlens utformning en
underordnad roll för ventilens egenskaper som
hög-spänningsapparat, allt intresse knyter sig till
anodaggregaten. Gotlandsventilerna har två
dylika i parallell på varje ventil, dvs. varje
anodaggregat är för 50 kV 100 A, varvid dessa
kvantiteter hänför sig till spänning och ström på
hela sex-ventilgruppens likströmsklämmor.
Utvecklingen av ventilerna, särskilt då
anodaggregaten, har försiggått under experiment i
full skala i den av Vattenfallsstyrelsen och Asea
gemensamt drivna försöksstationen i
Trollhättan. Experimenten har ledsagats av ett
fortlöpande konstruktionsarbete i Ludvika, och
omfattande materialundersökningar i samarbete
med olika leverantörer.
Därjämte har ett lag elektronfysiker sedan
länge arbetat på mera systematiska studier av
de elektronfysikaliska fenomenen inuti
ventilerna för att skapa en djupare förståelse av
dessa. Det var svårt att från början förutse,
vilket praktiskt värde dessa teoretiska och
experimentella fysikaliska studier skulle komma
att ha för det praktiska utvecklingsarbetet, då
som bekant inget ens någotsånär fullständigt
teoretiskt underlag för dessa
gasurladdnings-fenomen finnes inom den fysikaliska
vetenskapen. Det är så mycket intressantare att nu
efteråt kunna konstatera, att dessa arbeten vid
flera tillfällen avkastat värdefulla upplysningar,
som har kunnat användas som stöd för det
fortsatta experimentella trevandet mot
praktiskt dugliga ventilkonstruktioner.
Som ett mått på den utveckling, som ägt rum
sedan gotlandsventilernas konstruktion
fastlades i början av 1953, kan nämnas, att de nu
under tillverkning varande ventilerna för
projektet Engelska Kanalen får dubbla
strömstyrkan och dubbla spänningen per anod.
Eftersom varje ventil dessutom har dubbla antalet
anoder, dvs. fyra, är effekten per strömriktare
med sina 100 kV och 800 A åtta gånger så stor
som Gotland-anläggningens.
Resultaten av de fortsatta experimenten i
Trollhättan, syftande till allt högre prestanda,
2 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
