Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 1 - Kraftöverföring med högspänd likström, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
indikerar att konstruktioner för 125 kV idag
finns tillgängliga och att en ytterligare
extra-polation till åtminstone 150 kV är möjlig med
tillämpning av samma konstruktionsprinciper.
Gott hopp finnes även om att strömstyrkan per
anod skall kunna ökas, men valet av antal
parallella anoder per ventil torde till slut
komma att bli en fråga om ekonomisk optimering.
Strömriktarstationer
Ändstationerna i en likströmslinje skiljer sig
från vanliga transformatorstationer icke endast
genom att jonventilerna och vissa andra
tillbehör tillkommer. Det finns även en intressant
principiell skillnad i grundarrangemanget. I
transformatorstationer för växelström, liksom
i kraftstationerna, parallellkopplar man ju det
antal enheter, som behövs för att med lämplig
enhetsstorlek behärska den totala
stationseffekten. Vid strömriktarstationerna däremot
seriekopplar man i stället de ingående
strömriktar-na på likströmssidan.
Det avgörande skälet för denna olikhet är att
ur- och inkoppling av transformatorer enklast
sker med brytare, vare sig manövreringen sker
manuellt eller automatiskt. Vid likström är
brytarproblemet en storleksordning svårare,
och man kringgår då detta enklast genom att
välja seriekoppling. Visserligen kan man
blockera strömgenomgången genom ventilgruppen
med styrgaller, men vid vissa inre fel i
ventilerna, som en brytare just skulle skydda mot,
fungerar inte denna åtgärd säkert; däremot är
det alltid möjligt, att med enbart styråtgärder
ta ut ur drift en strömriktarenhet, som är
seriekopplad med andra strömriktarenheter, och
detta utan att störa driften vid de senare. För
detta ändamål förser man varje ventilgrupp
med en "förbigångsventil", fig. 3, som kan
kortsluta likströmsklämmorna på den strömriktare,
som blockeras, och sålunda släppa strömmen
förbi denna.
Vid överföringar för hög effekt kommer alltså
av naturliga skäl ett antal seriekopplade
strömriktare att finnas i vardera ändstationen.
Lämpligt är att ha ett jämnt antal och att koppla
varannan strömriktartransformator i D och
varannan i Y, varigenom hela stationens
pulstal ökas från sex till tolv med motsvarande
reduktion i pulsation och övertoner.
Planer på likströmsöverföringar finns med en
spänning av vipp till 400—500 kV mellan
ytter-pol och jord. Emellertid visar studier av ett
antal praktiska dylika projekt att effekten
måste uppdelas på så pass många strömriktare,
att spänningen per strömriktare sällan kommer
att överskrida de 125—150 kV som tidigare
nämndes. Strömstyrkan å andra sidan kan
alltid behärskas genom val av ett tillräckligt
antal anoder i parallell på varje ventil.
En annan "tung" utrustningsdel för
ström-riktarstationen är en reaktor för likströmmen,
som ofta blir av en typstorlek jämförbar med
strömriktartransformatorernas. Den fordras på
teknikens nuvarande stadium i första hand för
Fig. 3. Strömriktarstation med fyra på
likströmssidan seriekopplade strömriktare; 1 transformator, 2
arbetsventiler, 3 förbigångsventil, 4 förbigångskniv,
5 frånskiljare, 6 brytare, 7 glättningsreaktor, 8
utgående likströmsledning.
att underlätta felskyddsfunktionen. Om ett
"kommuteringssammanbrott" inträffar i en
växelriktare, innebär nämligen detta, att
växel-riktarens likströmsklämmor kortsluts. Reaktorn
har då till uppgift att begränsa den hastighet
varmed likströmmen stiger, så att
gallerstyrningen får en chans att omedelbart eliminera
felet. Tiden härför är i allmänhet kortare än
en period.
Det kan här vara intressant att notera, att i
tidigare förslag till likströmsöverföring man
rentav avsåg att gå över från det
konventionella konstantspänningssystemet till ett
kon-stantströmsystem, dvs. ett system, där
strömmen ständigt hålles vid samma värde, medan
spänningen får variera med belastningen.
Motivet var just ett förenklat felskydd. Man kan
säga, att moderna likströmsöverföringar, ehuru
i normal drift arbetande som
konstantspän-ningssystem, automatiskt övergår till att arbeta
enligt konstantströmsprincipen, när ett fel
inträffar. Efter denna princip är det helt statiska
systemet för automatiskt felskydd konstruerat
med utnyttjande av gallerstyrningens
möjligheter.
För att återkomma till likströmsreaktorn så
gör denna givetvis även nytta som
filterkomponent för att eliminera störningar från
pulsationerna i likströmsledningen. Utformningen av
filtret har varit en mycket kvalificerad
elektro-matematisk uppgift, där man har haft att
dämpa den effektiva svängningskrets, som reaktorn
29 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
