Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 2 - Förkromning med självreglerande elektrolyt, av Richard Justh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2. Strömutbyte och kromsyrahalt för en
elektrolyt innehållande 20 gli K,SiFs och 6 gli SrSOt.
tets som kaliumfluorosilikatets verkan på
för-kromningsprocessen, blandade man ett antal
kromsyralösningar. En av dessa mättades med
sulfatet och en annan med fluorosilikatet.
Därefter försattes dessa lösningar stegvis med salt,
den förra med fluorosilikat, den senare med
sulfat. Därigenom erhölls elektrolyter, i vilka
halten av en anjon var konstant, medan halten
av den andra ändrades. Baden elektrolyserades
under lika betingelser (strömtäthet 50 A/dm2,
temperatur 55°C).
Av resultaten, fig. 1, framgår att strömutbytet
i början växer med växande koncentration av
den andra anjonen men till sist blir oberoende
av den. Härvid är lösningen mättad med
ifrågavarande salt varför överskjutande mängd
bildar fast fas på kärlets botten. Vidare framgår
att mättade lösningar av salterna i ett
kromsyrabad håller t.ex. 14 g/1 K,SiF0 och 4,15 g/1
SrS04, som motsvarar 9 g/1 SiF/- och 2,17 g/1
SO/". En sådan mättad lösning tillåter
förkrom-ning vid konstant ström och med högsta
strömutbyte.
Självreglerande elektrolyten
kromsyrakoncentration har stort inflytande på strömutbytet
(fig. 2). Detta är högst vid 250—300 g/1 Cr03,
ett intervall så stort att man kan förkroma med
konstant ström och högsta strömutbyte. Till
skillnad från de vanliga
svavelsyraelektrolyter-na för vilka strömutbytet växer med avtagande
kromsyrakoncentration tillåter alltså den
självreglerande elektrolyten förkromning vid
optimala elektrolysbetingelser under en längre
period utan korrektioner. Beläggningar med
utmärkt glans erhålles med bad, vilkas
koncentration ligger inom det nämnda området. Vid
högre eller lägre koncentration blir
beläggningarnas utseende sämre.
Ett studium av sambandet mellan strömutbytet
och förkromningshastigheten (fig. 3 och 4)
visar att inan såväl för det självreglerande badet
som för vanliga, svavelsura kan höja
strömutbytet antingen genom att höja strömtätheten
eller genom att sänka temperaturen. Det finns
dock några olikheter mellan elektrolyterna,
som kommer till synes särskilt vid ändring av
arbetstemperaturen.
Vid sänkning av badtemperaturen från t.ex.
70 till 55°C blir utfällningen ur den
självreglerande elektrolyten ca 1,1 gånger så snabb; ur
den med svavelsyra försatta elektrolyten blir
den däremot 1,3 gånger så snabb. Detta betyder
att det självreglerande badet är betydligt
mindre känsligt för temperaturändringar än det
svavelsura och att man kan förkroma i de förra
inom ett större temperaturområde. Den
självreglerande elektrolyten kräver på grund därav
inte en så omsorgsfull temperaturövervakning
som den med svavelsyra försatta elektrolyten.
En ändring av strömutbytet inverkar alltid
mindre på fällningshastigheten vid användning
av den självreglerande elektrolyten i stället för
den vanliga svavelsura, men skillnaden är i
detta fall inte stor.
Den självreglerande elektrolyten ger
glansför-kromning inom ett stort strömtäthetsområde
(fig. 4). I den kan man därför förkroma med
hög strömtäthet bekvämare än i det
konventionella krombadet; detsamma gäller arbete vid
högre temperatur. Å ena sidan är detta en
fördel hos det självreglerande krombadet, då
65 X
Temperatur
Fig. 3. Strömutbyte och temperatur vid olika
ström-tätheter.
Ström utbute
%
30 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
