Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 3 - Provisorisk lag om strålningsskador, av S Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Provisorisk lag
om strålningsskador
351.78 : 614.898
Atomskadeutredningen inom
justitiedepartementet har framlagt ett förslag till en
provisorisk lag om ansvarighet och försäkring för
kärnenergianläggningar. Lagen avses träda i
kraft den 1 juli 1960 och gälla t.o.m. den 31
december 1963, då OEEC:s arbete på en
europeisk ansvarighetskonvention torde vara
slutfört.
Tillämpningsområde
Lagen skall gälla för skada på person eller
egendom genom radioaktiv strålning. Andra
skador, orsakade t.ex. vid en reaktorolycka
(sprängning, giftverkan), är undantagna. Det
är också strålskador som uppkommit som följd
av krigshandlingar eller liknande samt genom
radioisotoper som används utanför
kärnreak-torer inom industrin eller för medicinskt eller
vetenskapligt ändamål. Vidare utesluts
reaktorer i fartyg eller andra transportmedel.
Ansvarighet
Innehavaren av den anläggning där strålkällan
fanns vid den händelse som orsakat skadan
är ersättningsskyldig. Vem som skall vara
ansvarig när strålkällan är under transport eller
annars befinner sig utanför anläggningen
regleras särskilt.
Ersättning skall utgå oavsett om
anläggningens innehavare var vållande till skadan och
skall i regel bestämmas enligt allmänna
skadeståndsrättsliga grunder. Skadeståndsanspråk
får i allmänhet ställas endast mot
anläggningsinnehavaren. Denna får söka åter av den som
vållat skadan uppsåtligen eller av
försäkringsgivaren. Regress får alltså inte utövas på grund
av grovt vållande.
Genom att anläggningsinnehavaren görs
ensam ansvarig får denna svara även för skador
som vållats t.ex. genom fel eller försummelser
av leverantörer eller konstruktörer. Detta är
ett praktiskt arrangemang för skydd av tredje
man och anses lämpligt med tanke på den
utomordentligt stränga kontroll som leveranser
till kärnkraftanläggningar underkastas. Medan
alltså leverantörer och konstruktörer är
fritagna från ansvar, har man i princip
upprätthållit transportörernas skadeståndsansvar men
i stället givit dem en regressrätt gentemot
anläggningsinnehavaren.
Referat av uppsats av Gert Bbundin i Försäkringstidningen
1959 h. 7 s. 1—3.
Ansvarighetsbelopp och preskriptionstid
Anläggningsinnehavarens ansvarighet för
strålskador till följd av en och samma händelse har
begränsats till 25 Mkr. Vidare finns en
begränsning av ersättningen för varje dödad eller
skadad person på 200 000 kr., dvs. samma
belopp som för trafikförsäkringen. Om 25 Mkr.
inte räcker till full ersättning åt alla
berättigade, skall ersättningarna minskas med
samma relativa belopp, varvid ingen skillnad görs
mellan person- och sakskador.
Den praktiska tillämpningen av
begränsningsregeln försvåras genom att åtskilliga
personskador kan yppa sig först lång tid efter
händelsen. Det anses orimligt att uppskjuta
ersättningen av anmälda skador alltför länge.
Man har därför överlämnat åt domstol eller
eventuellt annan myndighet att på begäran av
kärnkraftanläggningens innehavare förordna
att endast en viss relativ del av ersättningarna
skall utgå, om man befarar att 25 Mkr. inte
skall räcka till full ersättning när alla skador
blir kända.
Preskriptionstiden har föreslagits till tio år,
då försäkringsgivarna inte är villiga att bära
ansvarigheten längre tid. Samtidigt har
emellertid på staten lagts ansvarighet för senare
upptäckta skador. Krav på ersättning får inte
ställas mer än två år efter den dag då den
ersättningsberättigade fick kunskap om skadan.
Försäkring
I lagförslaget har man föreskrivit att
ansvarigheten skall gälla per händelse, men den
obligatoriska försäkringen kan tecknas antingen
per händelse eller, vilket sannolikt tills vidare
blir vanligast, per installation. I senare fallet
skall försäkringsbeloppet dock vara minst 30
Mkr., och om inträffade försäkringsfall
medför en nedskrivning av försäkringsbeloppet till
mindre än 25 Mkr., är anläggningsinnehavaren
skyldig att ta en tilläggsförsäkring som höjer
försäkringsbeloppet till minst 30 Mkr. Den
eventuellt återstående bristen i skyddet av
tredje man täcks genom en statlig garanti.
Staten har ingen försäkringsplikt, och
befrielse från denna kan beviljas av K. Maj:t eller
av myndighet som K. Maj:t bestämmer, om
anläggningsinnehavaren ställer betryggande
säkerhet för sina förpliktelser och visar att han
tillfredsställande sörjt för utredning, värdering
och reglering av uppkommande skador.
Som säkerhet kan ifrågakomma bankgaranti
eller deposition av värdehandlingar. Däremot
torde inte självrisk godkännas som säkerhet.
Större kommuner torde kunna ställa sådan
säkerhet att de kan befrias från
försäkringsplikten. Skulle säkerheten visa sig otillräcklig när
den måste tas i anspråk, är staten ansvarig för
bristen.
Statens ansvar
Allmänt stadgas att staten skall ersätta skadan,
om någon, som enligt lagen är
ersättningsbe-rättigad, visar att han inte kan utfå ersättning
av någon som är ansvarig för skadan. Vidare
55 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
