Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 8 - Krutraketer för civilt bruk, av Åke Håborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. i. Lavett för Areas med raketen pä väg in i "loppet";
formstycke-na av skumplast håller raketen i läge vid starten och faller sedan av.
Arcite. Det är ett plastkrut som i godtycklig
mängd och form härdar mycket snabbt vid
förhöjd temperatur.
Krutmassan består av en högkoncentrerad
plastisol (dispersion av plast i
mjukningsme-del) med pastakonsistens. Med tillsatser i form
av mjukningsmedel och härdare kan massan
i flytande tillstånd gjutas i en form där den
härdar på ett par minuter.
Krutet innehåller aluminium. En
undersökning har visat att en bränsletillsats i form av
5—15 % ultrafint (0,03—0,05
aluminiumpulver ökar specifika impulsen med 10—30 %,
vilket motsvarar en ökning i räckvidd eller
topphöjd med ca 20—60 % för en raket med
sådant krut.
Försök pågår också med tillsatser av andra
metallbränslen i pulverform, t.ex. zirkonium,
magnesium och litium.
Den gelartade pastan framställes på samma
sätt som industriella lackfärgsplastisoler och
innehåller mikroskopiska plastkulor som
suspenderats i ett mjukningsmedel.
Oxidationsmedlet tillsättes tillsammans med
aluminiumpulvret och andra tillsatsämnen i en mekanisk
blandningsmaskin. Normalt innehåller krutet
polyvinylklorid som bränslebindemedel och
ammoniumperklorat som syrebärare, men ett
flertal andra plasttyper och syrebärare kan
användas.
Ett plastisolkrut med t.ex. nitrocellulosa eller
dinitro-diglykol som dubbelbasbränsle och
ammoniumnitrat som syrebärare har en
teoretisk flamtemperatur av endast drygt 1 000° C,
medan en kombination av polyvinylklorid och
ammoniumperklorat med aluminiumpulver
kommer upp i över 3 000° C. Genom att variera
ingredienserna — närmast typ och halt av
syrebärare eller tillsatsämnen — kan man
erhålla förbränningshastigheter från 2,5 till
inemot 100 mm/s.
Om "ren" ändförbränning förutsättes, är
krutets förbränningshastighet i Areas ca 50 och
i Arcon ca 75 mm/s. Krutet har bränts statiskt
i raketmotor inom temperaturområdet —62° C
till + 122°C.
När man studerat krutsammansättningarnas
fysikaliska egenskaper har man av
säkerhetsskäl ersatt den aktuella syrebäraren med ett
motsvarande inert ämne, i detta fall
kalium-klorid.
Arcite-krutet kan som råmassa, antingen i
form av pasta eller vätska, lagras i över en
månad, under vilken tid man fortlöpande kan
kontrollera satsen innan den skall användas.
Krutmassan hälles i en mantlad gjutform som
med ånga värmts upp till ca 175° C. Vid denna
temperatur gelatinerar plasten nästan
omedelbart och bildar en fast kropp. Krutladdningen
kan antingen gjutas direkt i rakethylsan eller
— vilket är troligare i detta fall ■— gjutas
separat och därefter förses med en utvändig,
förbränningsförhindrande isolering ("liner")
innan den införes i motorn.
Man håller nu på att utveckla en metod som
skall göra det möjligt att framställa krut
kontinuerligt genom strängsprutning.
Även om man inte kan förutse någon exakt
storleksgräns för plastisolkrutladdningar,
synes dock de fysikaliska egenskaperna, närmast
den mekaniska hållfastheten, utgöra en
praktisk gräns. För större enheter övergår man till
de mera elastiska kruten av gummityp (tiokol,
uretan, butadien etc.).
Även i Frankrike har man utvecklat krut som
är i det närmaste identiskt med Arcite.
Rakethylsan som nu är utförd i 1 mm stål
förutses efterhand ersättas av en glasfiberhylsa
som kan splittras på hög höjd och ramla ner
utan att förorsaka skador.
Instrumentnosens avskiljning
Avskiljningssystemet har 75 s fördröjning
mellan brinnslut och avskiljning. När raketen
når sin topphöjd, avskils noskonen med en
liten krutladdning som ger den en relativ
hastighet av 3 m/s. Genom ett 15 m långt rep som
är fäst i rakethylsan med taljor avlägsnas ett
antal pinnar som håller fallskärmen på plats
i dess hylsa, varigenom skärmen dras ut och
utvecklas.
Man har föga erfarenhet av vad som händer
när en fallskärm utvecklas på 60 km höjd. Med
en fallskärm med 7,2 m diameter räknar man
emellertid med att kunna få en stabil
fallhastighet av ca 90 m/s på 60 km höjd, varefter
farten minskar till 60 m/s vid 52 km höjd.
Denna fallhastighet anses vara tillräckligt låg
för de flesta undersökningar, men lägre
värden förutses efter en tids utprovning.
Materialet i fallskärmen är Mylar, en i detta
fall 0,013 mm tjock polyesterfolie som målats
med aluminiumfärg för att den skall reflektera
radarsignaler.
TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 7 J(f3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
