Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 9 - Den högre tekniska utbildningen under 1960-talet, av Gunnar Hambraeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inom avdelningen för arkitektur än inom de
andra stora avdelningarna. Därför har man
föreslagit en intagning som ökar i ungefär
samma takt som för avdelningen för elektroteknik.
För avdelningen för teknisk fysik föreslås en
kraftig ökning. Utöver de behov som nu
förefinns måste man beakta kärnteknikens behov
av civilingenjörer och de tekniska
högskolornas eget behov av lärare i de grundläggande
ämnena. Enbart kärntekniken beräknas behöva
ett femtiotal civilingenjörer per år under de
närmaste åren.
För lantmäteriavdelningen föreslår man en
mindre ökning från 20 till 25—30 studerande
per år.
En tredje teknisk högskola
Utredningen diskuterar mycket ingående om
man bör bygga ut de två existerande tekniska
högskolorna eller om man skall bygga en
tredje. Den vetenskapliga utvecklingen tenderar
mot ett starkare beroende de olika
vetenskaperna emellan. Samtidigt framträder ett
större behov av differentiering och specialisering.
Det krävs en specialisering av lärar- och
fors-karbefattningarna inom ett ämnes olika grenar
och en sådan kan endast skapas vid relativt
stora institutioner.
Med hänsyn till detta bör man allmänt sett
undvika att upprätta små, lokalt isolerade
högskoleenheter. Från rent vetenskapliga och
pedagogiska synpunkter har man knappast
någon anledning att rygga tillbaka för att göra
stora universitets- och högskoleenheter. KTH
hade höstterminen 1938 1 269 studerande. År
1958 hade detta antal vuxit till 2 608. En sådan
tillväxt kan knappast sägas innebära
nackdelar för forskningen.
Om man uteslutande ser till forskningen och
den vetenskapliga utvecklingens intressen så
bör man hellre bygga ut och komplettera
redan stora universitets- och högskoleenheter än
att skapa en fristående, och i varje fall till en
början liten, teknisk högskola på en ny plats.
Det kan också dröja någon tid innan en ny
teknisk högskola är fullt etablerad i det
allmänna medvetandet och det finns risker för
att detta till en början kan få en ogynnsam
återverkan på elevrekryteringen och kanske
också på arbetsgivarens attityd då det gäller
att anställa civilingenjörer från denna nya
högskola. Detta argument torde emellertid vara
giltigt endast på kortare sikt.
Hänsyn måste tas till att de
matematisk-na-turvetenskapliga fakulteterna i Uppsala och
Lund under alla förhållanden skall ges
avsevärt förstärkta resurser särskilt i sådana
ämnen som matematik, fysik och kemi. Skall
universiteten i framtiden kunna fylla sin uppgift
för forskning och utbildning så måste man
här ge representation åt ämnen och
ämnesgrenar som nu bara finns vid de tekniska
högskolorna bl.a. därför att de som nu utbildas i de
matematisk-naturvetenskapliga ämnena
kommer som en av sina huvuduppgifter få att un-
dervisa blivande tekniker. Detta talar starkt
för att man bör förlägga institutioner för
teknisk forskning och utbildning till någon av
de nuvarande universitetsstäderna Uppsala
eller Lund.
Det torde i allmänhet fordras väsentligt
mindre byggnadsåtgärder för att öka kapaciteten
hos befintlig högskola än att anlägga en helt
ny. Detta gäller också kostnader för
utrustning och tjänster. Möjligheterna att bygga ut
de befintliga tekniska högskolorna är
emellertid begränsade och beroende av tillgången på
byggnadsmark.
Vid de båda äldre högskolorna finns ett stort
antal forskar- och lärarbefattningar, som har
tillkommit på grund av den tekniska
forskningens behov. Här förestår sådana personer
viktiga forskningsinstitutioner vid högskolan
eller i dess närhet t.ex.
branschforskningsinstitut, och flera av dessa institutioner skulle
sannolikt endast behöva förstärkas obetydligt
ifråga om apparatur och biträdande personal för
att kunna ta emot ett avsevärt större antal
studerande än nu. Om man beslutar att upprätta
en ny helt fristående teknisk läroanstalt så
måste man alltså upprätta nya institutioner
även i ämnen som inte skulle ha behövt
dubbleras om man i stället skulle ha valt att bygga
ut de bestående högskolorna.
När det gäller en ny högskola kan också vissa
svårigheter väntas på kort sikt när det gäller
rekryteringen till nyinrättade professurer i
speciella ämnen.
Allt detta synes Universitetsutrèdningen tala
mot upprättandet av en helt fristående
läroanstalt. Skall man tillskapa en teknisk
utbildnings- och forskningsorganisation på
ytterligare en plats i landet så bör detta ske i nära
anknytning till en bestående
matematisk-natur-vetenskaplig fakultet.
Industrins lokalisering och landets
befolkningsförhållanden pekar mot att nära 60 % av
de tekniska högskolornas utbildningsplatser
skulle förläggas till Stockholms-trakten. Det är
ungefär det förhållande som gäller för
närvarande. Oavsett om KTH:s intagningskapacitet
ytterligare ökas föreligger emellertid redan nu
ett behov av nya stora utrymmen, särskilt för
de matematiska och fysiska institutionerna.
Tillgången på lämplig mark för en utbyggnad
av KTH är emellertid begränsad. Detta talar
för att utbyggnaden av KTH i Stockholm måste
göras relativt måttlig och att man inte skall
räkna med större ökning än från nu ca 600
till ca 750 årligen nyintagna teknologer.
Liknande överväganden för CTH:s vidkommande
för till att man här kan öka
intagningskapaciteten till ungefär 700 nyintagna teknologer
per år.
Sammanlagt skulle de två bestående tekniska
högskolorna kunna ge plats för 1 450 årligen
intagna teknologer. Behov finns då av
ytterligare närmare 400 nybörjarplatser och
utredningen förordar därför att en tredje teknisk
högskola inrättas.
Teknologerna läser under de första två studie-
TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 7 J(f3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
